ELDKLOTTER

Om teater och träd

2012-01-29T12:59:00.004+01:00

I torsdags var jag på teater. Det jag tycker bäst om med att gå på teater är ljudet av skådespelarnas steg mot scengolvet. Det är ett bestämt och självsäkert ljud. Den som går vet vart han ska och är övertygad om att han ska komma fram dit.

Och det där med kontrollen på kroppen som en skådespelare måste ha.

Själv är jag väl rätt så medveten om vart jag ska, jag hoppas bara att jag kommer fram dit utan att ha vrickat fötterna av mig. Mina anklar viker sig nämligen åt alla möjliga håll, även om jag går på slät mark.

Min kropp är helt okontrollerbar; armar kan fara ut och slå omkull saker, fingrar flippra till och det jag håller i far iväg åt alla möjliga håll. Ska jag sätta ihop en förvaringsbox från IKEA fastnar jag ofelbart själv i kartongen och får förvaras där tills någon hjälper mig ut, om jag så bara tittar jpå ett paket platsfolie finner jag mig omedelbart inlindad i det.

Jag vet inte om jag har någon latent cp-skada eller vad detta kommer sig.

Sedan tycker jag om det att på teatern får man själv vara med och skapa en bild av det som händer, till skillnad från en film där bilden redan är färdig. Jag tror att det är nyttigt. Jag tror att unga människor borde gå mer på teater och öva upp den här delen av hjärnan. Alla människor borde öva upp den här delen av hjärnan, förresten, oavsett ålder. Dumt av mig att bara döma ut de unga.

När det gällde själva teaterstycket gick jag emellertid i baklås ganska tidigt.

Håller vi verkligen på så här?

Det jag såg var Ur Vulkanens Mun, ett stycke baserat på Helena von Zweigbergks bok med samma namn. Det är ett relationsdrama om Anna och Mats som, trots att ekonomin egentligen inte tillåter det, har åkt till Sicilien en vecka med sina två barn för att rädda sitt äktenskap. Redan där har jag förvandlats till någon slags relationsexpert á la doctor Phil och tänker:

"Herregud, en semesterresa räddar väl inga äktenskap!"

Och tror man verkligen att om äktenskapet krisar efter 15 år, om jag vantrivs med mig själv och min man, tror man verkligen då att det som fattas mig är att bli rejält påsatt av en 27-åring?

"Men väx upp!" ville jag säga hela tiden.

Jag tror att problemet i mångt och mycket består i att de bilder vi har av hur livet och relationerna ska vara är bilder som kommer utifrån och går in, istället för att komma innifrån och gå ut.

Eller, som min bloggvän Skogsnuvan säger i sin trädliknelse som jag har lånat här nedan; det gäller att välja rätt grenar här i livet.

Trädet är som livet. Roten ner i marken ger stabilitet och och styrka.Grenarna växer åt olika håll. Valet finns vid varje grenklyka, tar du rätt gren och rätt igen och igen kan du komma upp till trädets topp och se ut över världen.Väljer du en annan svagare gren kan du bli stannande och aldrig komma längre om du inte väljer att vända om och ta en ny väg uppåt, så vad du gör välj rätt gren här i livet så blir allt så mycket lättare.
En del kan vara helt nöjda med att stanna på marken och luta sig mjukt mot trädet.
En del kan stå under ett blommande äppelträd och dra in vårens alla dofter och vara lyckliga ändå.
En del vill bara klättra en liten bit och stanna och lata sig på en solbelyst gren.
Träd är underbara och kan se ut på många olika sätt, precis som vi människor, olika blad olika grenar olika storlek men ett har alla gemensamt. Vi strävar mot ljuset

Jag

2012-01-25T21:22:00.002+01:00

Gick igenom gamla cd-skivor och hittade den här figuren. Det är ett självporträtt som jag ritade för flera år sedan. Men jag är mig ganska lik; en blandning av en bibliotekarie och Trollet Plupp, fast med rött hår. Så nu vet ni hur jag ser ut, jag brukar ju inte vara så generös med bilder på mig själv.

Drömmar

2012-01-21T14:55:00.006+01:00

I natt har det varit en sådan där natt då jag drömt en massa konstiga saker. Jag brukar i och för sig ofta drömma mycket och underligt, men i natt har det varit så där verkliga drömmar.

I natt har jag till exempel utvecklat en märklig form av elektriskreumatism i armarna, deltagit i lekprogrammet Allt För Sverige, samt bjudit in en massa människor till en fest i en lägenhet som jag bodde i för 15 år sedan. Det första jag tänkte när jag vaknade var att jag måste skicka ut någon slags dementi och berätta att jag inte finns i den där lägenheten längre. Det var en sådan slags dröm.

I vanliga fall brukar jag inte själv förekomma i mina egna drömmar, vilket kanske är underligt. Det betyder säkert något, men jag har inte kommit mig för med att ta reda på vad.

Annars är det viktigt med drömmar. Och att ta reda på vad de innebär.

Flaxade tyvärr bara förbi Skavlan i fredags när Mark Levengood var där och pratade om drömmar. Det är viktigt att ha drömmar menade han men det är viktigt att gallra bort de falska drömmarna. Själv trodde han länge att han ville bli arkeolog, tills han fick följa med en arkeologvän och prova på vad det verkligen innebar. Som vanligt så berättar han det hela på sitt hejdlöst roliga sätt (som går att se på SVTplay).

Ibland kan man också ha en förvanskad bild av den riktiga drömmen. Man kan gå runt och inbilla sig att den sanna drömmen ska ta sig uttryck på ett visst sätt medan den egentligen har en helt annan form.

Det gäller att ta reda på sanningen, så att man inte tittar åt fel och missar något.

Waijld änd kräjsy

2012-01-16T17:53:00.005+01:00

- Vi är ju misslyckade människor. säger P när vi svänger ut från ICA Maxis parkering klockan 20:oo i lördagskväll, utan att ha köpt det vi skulle.

Först hade vi tänkt gå ut och äta på Kinarestaurangen på hörnet men sen kände vi att vi inte riktigt orkade det. Istället skulle vi göra sådana där små smörgåsar som vi åt när vi var i Prag men då var vi tvugna att åka och handla. Sagt och gjort. Men när vi väl stod där framför smörgåsmaten på ICA kände vi oss inte alls sugna på mackor längre. Och inte på något annat heller som fanns i denna enorma mataffär.
Så nu befinner vi oss alltså på väg ut från parkeringen, klockan är åtta på lördagskvällen och den annars alltid överfulla parkeringen är nästan öde. Vad vi ska äta ikväll har vi fortfarande ingen aning om.

- Näe, säger jag. Misslyckade tycker jag inte. Vi är bara lite...lite...lite...looose, så där. Lite wild and crazy. Kanske lite ostrukturerade. Men inte misslyckade. Egentligen är det väl skönt att vi inte är så jäkla välplanerade, trots att vi är så pass gamla. På sätt och vis.
- Jo, säger P. På sätt och vis.

Det blir en sibyllahamburgare till lördagsmiddag.
Sedan åker vi hem och korkar upp en flaska vin och tittar på Morden i Midsomer, pensionärernas favoritprogram.
Wild and crazy.

Det värdiga livet

2012-01-14T17:58:00.004+01:00

På julafton besökte jag min farmor. Hon är 92 år och sitter vid bordet i sitt rum på äldreboendet och pratar. Det är inte med mig hon pratar, det är någon av de där människorna som bara hon ser, så blind hon är.
Hon är frikopplad från tid och rum, min farmor, och gör endast korta besök i vår begränsade tillvaro.
- Herregud, vi lever för länge, numera. Det är ju ingen värdighet i ett sådan här liv.
Hinner jag tänka innan jag biter mig i min mentala tunga. För vad är det jag tänker egentligen! Sitter jag här och tänker att det är dags för min farmor att dö?
Vem är jag att döma ut någon annans liv! Vad är det som gör mitt liv så mycket värdigare än hennes?
Vilket fruktansvärt övermod!
Det är när man börja titta på människor och tänka att den här människans liv är inte värt att leva som man börjar bygga koncentrationsläger och driva vinstdrivande äldrevård.

Vad skulle farmor säga om hon hörde vad jag tänkte? Kanske hör hon det, eftersom hon befinner sig på för mig ogreppbara platser. Men hon har inte tid att lyssna på sådan skit. Hon är fullt upptagen med att prata och prata med alla dessa människor som kommer till henne från universums alla håll och kanter.
Oftast är det pappa som kommer, min pappa, farmors son. Den ende sonen, enda barnet. Han är ständigt där. Men även andra, alla hennes nära och kära, levande eller döda finns där omkring henne. Farmor har roligt, hon skrattar och sjunger julsånger.
Vad är det för ovärdigt med det?

-God jul, farmor! säger jag mycket högt i hennes hörapparat och kysser henne vid tinningen.
- Hade Maria julklappar med sig? frågar hon glasklar och förväntansfull.
Och visst hade hon det.

Språkets förödande kraft

2012-01-11T21:05:00.003+01:00

- Ena stunden säger de att man ska få en aktivering och andra stunden ska man inte få en aktivering.

Orden är en ung flickas. Det är ett inslag i nyheterna för flera, flera veckor sedan. Det handlar om ett projekt för unga med psykiska problem i något "projektsbolags" regi. Samarbetet mellan projektbolaget och Arbetsförmedlingen har av okänd anledning gått i stöpet och därmed har själva projektet också gått i stöpet. Men det är inte det som får mig att haja till.

Det är att en ung flicka sitter och väntar på aktivering!

Det är inte hennes fel, det är ju inte hon som har kommit på det där uttrycket. Hon har fått det ifrån det vi, i brist på bättre ord (för det är inte ett särskilt bra ord), kallar Samhället. Det är från samma håll som vi fått uttryck och fraser som:

Aktivitetsgaranti

och

Alla ska ha rätt till sysselsättning

Jag blir illa till mods av den här typen av ord. Det låter som om vi sitter och väntar på att bli uppdragna i ryggen av någon annan eller att någon ska förse oss med tillräckligt roliga leksaker så att vi förströr oss en stund och inte ställer till förtret.

För några dagar sedan skrev jag att språket kan förhöja tillvaron och göra det grådaskiga lysande. Det finns den sortens styrka i språket. Men man kan använda det åt andra hållet också. Att sortera in oss i aktivitetsgarantier och aktiveringar, att sysselsätta oss tror jag inte är nyttigt för oss. Jag tror att det är passiviserande. Att det får oss att glömma bort våra styrkor och potentialer och det är farligt. Inte bara för oss själva utan för hela samhället.

Visst, ibland behöver man stöd och hjälp, det är inte det jag menar. Arbetslöshet, sjukdom och andra katastrofer kommer utan att vi kan styra det. Men stödet och hjälpen ska leda till att vi blir starka och kan stå på egna ben igen. Det tror jag inte att den här typen har ord och fraser gör.

Jag vill inte bli aktiverad eller sysselsatt. Jag vill arbeta, ha en funktion och försörja mig. Det är vad jag vill. Sysselsätta mig kan jag göra själv.

Femårsjubileum!

2012-01-08T10:36:00.004+01:00

I dag för fem år sedan skrev jag mitt första blogginlägg. Det var på en annan motor som man hittar under länken Gamla Bloggen här ovan, om man skulle vilja rota i gammal skåpmat.
Jag var rätt så tveksam till att börja blogga även om jag var sugen. Hade jag verkligen något att säga på en blogg?
I dag skriver jag det 561:sta inlägget på Blogger. Hur många det hann bli på den gamla motorn, vet jag inte. Så det hade jag tydligen. Åtminstone började jag väl att tro det...
Men jag var rätt nervös när jag klickade upp det där första, lite strama, pretentiösa inlägget. Tänk att det kunde läsas av vem som helst!

Det skrivs nästan bara om sånt som är dåligt med bloggandet, så jag tycker att man behöver nämna det positiva emellanåt också. Debatten liknar den om videoapparaterna som hölls när jag var barn. Denna fruktansvärda apparat som nästlat sig in i våra hem och stod där och spelade Motorsågsmasakern oavsett vad vi stoppade in i den. Numera är vi väl ganska överens om att det inte är apparaten det är fel på utan vad vi matar den med. Liksom bloggen är vad vi matar den med.
Visst det går att göra mycket jävelskap via Internet men det går också att göra mycket bra där. Många ensamma hittar varandra över nätet, till exempel.
Jag har bara haft positiva erfarenheter av mitt bloggande. Förutom nöjet att ha sitt eget fönster ut mot cyberrymden har jag träffat på så många fina bloggvänner vars fönster jag har stor glädje av, som jag aldrig hade känt till om det inte varit för bloggen. Bloggandet kan också vara en möjlighet att utbyta tankar, funderingar och erfarenheter kring vad det innebär att vara levande människa, ett härligt brus av liv som inte får plats i tidningar och böcker.
Tack fina bloggvänner!

Hemma hos

2012-01-07T14:31:00.003+01:00

Jag ser mig runt i vårt hem och tänker åter igen på hur språket kan användas för att skapa en världsbild, för att förhöja tillvaron omkring sig, för att göra det lite grådaskiga lysande.

Jag ser mig runt i vårt och hem och tänker på att tidningen Vi Läser ibland gör hemma-hos-reportage hos olika författare. Ibland beskriver reportern deras hem med fraser som: "De som bor här har viktigare saker för sig än att inreda och renovera."
Jag ser mig omkring i vårt hem och konstaterar att det har de som bor här också.
Kanske är de rent av författare...

Och då känns det ju genast bättre, det dåliga samvetet blir genast mindre. Jag städar en annan dag.
Leve språket!

Fyrverkeri

2012-01-06T17:53:00.000+01:00

Åter till vardagen och ingen storslagen frukostbuffé med olika sorters sillar, lax, ostar, skinkor och korvar, fyra sorters müsli, marsipankräm och frukter, står uppdukad när man krälar sig upp ur sängen om morgnarna. Inte detta nya, rena år när allt är möjligt, heller.

Funderar på om jag ska göra någon summering över 2011 eller låta bli. Jag är ju som sagt mer inriktad på möjligheterna i det nya än vad som hände i det förgågna, även om det gamla året innehöll en del större händelser som till exempel omvärderande av dödsbegreppet och att jag blivit av med en mycket stor skuld.

Filmen ovan är från några mycket tidiga minuter av detta år. Jag vet inte riktigt om ljudet kommer med eller inte. Det vore synd om det inte gjorde det, för jag vill gärna att ni ska höra vilket jävla liv det var.

Det är med skräckblandad förtjusning jag befinner mig mitt uppe i allt det här. Jag tycker om att man spränger bort det gamla året och färgerna och krutröken.

Men det finns ju en del avigsidor med fyrverkerier också.
Det värsta jag har sett var första året när en familj hade tagit med sig en liten hund till detta inferno. Familjen själv var döv och slapp alltså höra hur det lät, medan den stackars hunden var hysterisk. Vilket jag tycker att familjen ifråga borde uppmärksammat hur döv den nu än var och åkt därifrån med sin hund.

Fulla människor och sprängämnen är ju inte heller någon vettig kombination. Varje år är jag lika förvånad över att det inte blir fler skador. Miljöförstöringen är ju också en aspekt.
Trots det kan jag inte låta bli att tycka att detta är...lite festligt.

Hemväg

2012-01-04T11:56:00.002+01:00

Sitter på flygplatsen och väntar på flyget hem. Tror egentligen att det var meningen att jag skulle leva mitt liv på hotell nånstans där man inte talar svenska. Jag är åtminstone säker på att jag var ämnad att äta hotellfrukost varje dag. I sakta mak utan att behöva stressa någonstans...

Nödlösning?

2012-01-02T18:21:00.002+01:00

I morse fick vi marsipankräm till frukost och på den här luckan, nere vid Huxstrasse, kan vi ringa om vi vill köpa alkohol mellan 23-03. Åtminstone om man får tro skyltarna, vi har inte kommit dit hän ännu.

Nyårspromenad

2012-01-01T13:59:00.001+01:00

Nyårsdagen

2012-01-01T13:57:00.002+01:00

Nyårsmorgonen inleddes , enligt gammal god tradition, med ett glas sekt till frukosten. Därefter anträdde vi, även det enligt gammal god tradition och trots ett lätt duggregn, promenaden kring staden för att beskåda förödelsen efter nattens sprängningar.

Water and more

2012-01-01T09:25:00.002+01:00

Detta är vår fina vattenkran. Det står water and more på den men hittills har vi bara, med viss svårighet, fått ur den vatten. Kanske sprutade det guld ur den vid tolvslaget igår men det syntes inga tecken på det när vi kom hem.

Då var det nytt år!

2012-01-01T01:03:00.002+01:00

Det luktar krutrök om mina kläder. Fem brandbilar, två ambulanser och en polisbil spärrar av gatan utanför. Jag har blivit kramad av fulla främlingar och känner mig en smula syn- och hörselskadad. Önskar er alla allt gott detta nya år!

Buller och bång

2011-12-31T14:56:00.002+01:00

Detta skulle ha skickats igår men jag tror att det kom på avvägar:Buller och bång. Nyårsraketerna har redan börjat avlossas över Lubeck. Här går man verkligen in för att spränga det gamla året i luften. Igår blandade sig åskan i saken och avfyrade några rejäla knallar och en hagelskur över oss. Som tur är kan man ännu värma sig med glüwein på resterna av julmarknaden. Men i dag har det varit vackert promenadväder och jag har lyckats häva ur mig en mening innehållande tyska, engelska, italienska och franska och ändå lyckats få det jag ville. Ett mycket tillmötesgående folk, tyskarna.

Grubblerier

2011-12-31T14:52:00.002+01:00

. . . själv grubblar jag över mina nyårslöften.

Tiden går

2011-12-31T14:49:00.003+01:00

Klockan tickar sig närmare tolvslaget. Det blir allt färre timmar kvar av 2011. Alla människor bär omkring kartonger med berlinermunkar. . .

Nyår däremot...

2011-12-27T15:28:00.005+01:00

...det är något annat!

Nyår är min favorithelg. Nyårsafton är min favoritafton. Nyårsdagen min favoritdag. Denna blanka, vita dag när man, lite sömnig och dagen-efter-dåsig, går på promenad genom staden för att se om den fortfarande finns kvar.

Det gör den oftast.

Trots att dess invånare gjorde sitt bästa för att spränga den i bitar dagen innan.

På nyårsdagen vilar staden (och dess invånare), det doftar kallt och kallnad krutrök och resterna av de skjutna raketerna ligger kvar och skräpar.

Men ändå är nyårsdagen årets renaste dag. Denna dag är allting möjligt, året ligger som ett oskrivet blad framför en, som ett fält av nysnö, ännu inte beträdd av någon eller något. Varje år kan man bli en ny människa. Om man vill.

Jag avger alltid en mängd nyårslöften; om skrivandet, närvaron i livet och att i år ska jag verkligen köpa det där dockskåpet jag alltid drömt om, osv. Det där med bantningen brukar jag inte beröra särskilt, men träningen.

Närvaron är det viktigaste.

Och varje år tror jag att det är möjligt, att det här året ska jag verkligen kunna suga ut det mesta ur varje sekund.

Jag tror det, det här årskiftet också.

Det nya året ska, i mitt tycke, väntas in på den rena, vita, närvarande yta som kallas "på resa". Man behöver inte resa så långt. Förra året var vi i Norrköping. I år ska vi återuppta traditionerna och resa till Lübeck. Förra gången vi firade nyår där var jag nybliven arbetslös. Det har runnit en del vatten under broarna sedan dess...

Ett särskilt Gott Nytt År vill jag önska mina gamla kollegor på det då nyss förlorade jobbet.

Nostalgikalendern: Lucka 24

2011-12-23T17:11:00.004+01:00

Sista luckan i kalendern, en dag försent. Och kanske lika bra det eftersom den kanske mest leder till prestationsångest då den illustrerar ett julfirande som egentligen inte riktigt finns. Åtminstone har jag aldrig varit i närheten av något liknande, inte ens när jag var liten och fortfarande kände av det där pirret.

Jag är ingen större julälskare, faktiskt. Det är inte riktigt hälsosamt att en speciell dag på året ska allting vara så jävulskt perfekt att det inte går att uppnå, att man ska ha stressat halvt ihjäl sig i över en månad innan och ändå känner att man inte riktigt nått fram och att många känner sig särskilt misslyckade och ensamma just denna dag för att de inte har allt det där man "ska" ha.

Så när ni tittar på dagens (eller gårdagens klipp)kom ihåg att det bara är en film!

Nostalgikalendern: Lucka 23

2011-12-23T16:58:00.000+01:00

Uppesittarafton!

Nostalgikalendern: Lucka 22

2011-12-22T18:00:00.002+01:00

Om man orkar vänta genom en del tecknade trailers i det här klippet så kan man avnjuta ett klipp från tv-serien Tjejerna gör uppror, som är baserad på boken med samma namn. Den boken ÄLSKADE jag när jag var ... yngre.
Serien är tydligen från 1977. Då var jag två år men jag minns mycket väl att jag har sett den. Förmodligen gick den i repris några år senare.

Nostalgikalendern: Lucka 21

2011-12-21T20:07:00.002+01:00

Dubbelsvindlarna. Rolig deckarserie med Björn Gustavsson i rollen som Studierektorn som ibland tänjer en aning på lagens gränser, trots sitt helylleyttre.
Tror att det gjordes flera serier: Enkelstöten och Dubbelstötarna, bland annat.
Bygger på Tomas Arvidssons böcker som jag kan rekommendera om man vill ha lite lätt mysläsning en söndageftermiddag. Eller vilken eftermiddag som helst för all del.

Nostalgikalendern: Lucka 20

2011-12-20T18:24:00.003+01:00

Tv-serien Clark Kent om ett gäng karlar i medelåldern som plötsligt får idén att samla ihop det gamla bandet från ungdomen och åka ut på folkparksturné.

Nostalgikalendern: Lucka 19

2011-12-19T19:45:00.003+01:00

Glömde ju, i såpeuppräkningen, den stora nostalgisåpan: Det var då. Den gick parallellt med Storstad vill jag minnas och utspelade sig från 50-talet, tror jag, och framåt.

Nostalgikalendern: Lucka 18

2011-12-18T12:43:00.002+01:00

Detta kan vara Galenskaparna/After Shaves roligaste sketch. Galenskaparna och After Shave har försett oss med så mycket bra och i livet användbara fraser, som till exempel:
"Postorderskit!"
"Då blir det verkligen piiiinsamt!"
"Du är inte vanligt ful, du!"
och
"Gjorde jag tecken nu igen!!"

Nostalgikalendern: Lucka 17

2011-12-17T12:05:00.002+01:00

Jonas Gardell talar om skräckfilm. Det är en klassiker av grundbultskaraktär i det moderna svenska kulturarvet. Och så är det med det.
Ett extra Ninananinana...till Meijha.

Nostalgikalendern: Lucka 16

2011-12-16T16:25:00.002+01:00

Här kommer min absoluta favoritserie alla kategorier: danska Matador. Man skrattar, man gråter, man vrider sig av olust och man myyyyser. Den har allt.
Men jag är lite osäker på om den hör till nostalgiavdelningen. Jag har ju boxen och tittar på den med jämna mellanrum och nostalgi innebär väl att något hör till det förgågna och att man tänker tillbaka på det. Men den måste ändå vara med känner jag...

Nostalgikalendern: Lucka 15

2011-12-15T19:30:00.002+01:00

Kuta och kör!

Fars inspelad på teater med live-publik. Heter det live publik? Hur som helst gick den i flera repriser på tv i början av 90-talet och min kompis hade den på ett vhs-band som vi i bekantskapskretsen slet på.
Björn Gustavsson (inte den nye, utan den evige) spelar taxichauffören som lever dubbelliv med två olika fruar. Det funkar bra på grund av hans udda arbetstider, ända tills han är med om en olycka, får ett slag i huvudet, råkar uppge "fel" adress på sjukhuset och därmed kommer en smula ur fas, så att säga.
Typisk förväxlingskomedi.
Jag tycker fortfarande att det är hejdlöst roligt att en medbrottsling är någon som kört för fort med spark.

Nostalgikalendern: Lucka 14

2011-12-14T18:24:00.002+01:00

John Harrysson i Spanarna fick mig att tänka på Hedebyborna, där han spelar handlaren. Ytterligare en kvalitetsserie.

Nostalgikalendern: Lucka 13

2011-12-13T19:47:00.002+01:00

Spanarna. En gammal god polisserie från 80-talet som jag ramlade på av en slump när jag jagade klipp från Roland Hassel (vilket det var svårare att få tag på). Den här serien hade jag nästan glömt. Jag var åtta när den sändes och hade väl inte riktigt grepp på vad det handlade om, men jag minns att jag gillade den. Tor Isedal och John Harrysson är "spanarna".

För övrigt kan jag meddela att det är direkt farligt att hålla på med nostaligtv-kalender. Blev smått besatt när jag upptäckte att hela Rederiet, alla 300-vad-det-nu-är avsnitt, låg ute på YouTube. Sedan i söndags har jag sett de 14 första avsnitten. Allt övrigt liv har fått stå på vänt. Jo, jag tog paus för att gå till jobbet, det gjorde jag faktiskt.

Nostalgikalendern: Lucka 12

2011-12-12T19:29:00.002+01:00

Å så var det Snoken. Privatdeckaren som bodde i en sunkig husbåt tillsammans med hunden Tubbe. Hör till kategorin mysdeckare.

Nostalgikalendern: Lucka 11

2011-12-11T12:32:00.003+01:00

Och så kom den då, såpan som sedermera blev en modern klassiker: REDERIET. Den längsta såpan i Sveriges såpahistoria, tio år pågick den 1992-2002. När den började tittade jag och mamma på varje avsnitt tillsammans på tv:n på övervåningen. När den slutade hade jag lämnat föräldrahemmet, flyttat åtminstone två gånger till, kanske rent av tre, jo faktiskt tre gånger. Rederiet hade jag också lämnat bakom mig vid det laget.

Jag missade det nästan!

2011-12-10T17:56:00.003+01:00

"Jävlar prisutdelningen!!" kommer jag på och knappar desperat på tangentbordet och i samma stund som jag får igång svtplay ser jag en glad Tranströmer ta emot sitt pris och klappa om kungen.
Jag blir alldeles tjock i halsen. Och det handlar inte om att jag är förkyld, jag är helt enkelt rörd. Även när Peter Englund annonserade att det var Tranströmer som skulle få priset torkade jag en liten tår ur ögonvrån.
Det låter kanske inte klokt men när det gäller idrott är det ju helt ok för vuxet folk att böla över att främmande människor (som plötsligt förvandlats till VI) tar hem vm- och em- och osguld.
Och i år har VI ju faktiskt kammat hem NOBELPRISET!

Nej, inte vi men Tranströmer. Jag känner honom inte annat än till hans dikter men jag tycker ändå om honom. Jag tycker så mycket om honom att det inte gör något att han klappar på kungen (Jag är anti-monarkist och det är inget kungen behöver ta personligt). Det gör faktiskt ingenting alls.
Grattis Tranströmer och TACK!

Nostalgikalendern: Lucka 10

2011-12-07T17:53:00.003+01:00

Efterföljaren till Varuhuset - Storstad - verkar vara ganska bortglömd idag.

Nostalgikalendern: Lucka 9

2011-12-07T17:46:00.003+01:00

1987 var verkligen såpornas år i svensk television. Då sändes även såpan om folkhögskolan Lackalänga, som väl aldrig blev någon jättehit.

Nostalgikalendern: Lucka 8

2011-12-07T17:35:00.005+01:00

1987 samtidigt som Varuhuset - ja, kanske inte på samma dag och klockslag, men samma säsong - gick serien Goda grannar i den andra kanalen. På den här tiden fanns det bara två.
Goda grannar var en serie av myskaraktär och fick till slut läggas ned eftersom den inte kunde konkurera med intrigerna i Varuhuset.

Nostalgikalendern: Lucka 7

2011-12-07T17:27:00.001+01:00

I den svenska såpans ungdom:

Finns nu även på dvd.

Nostalgikalendern: Lucka 6

2011-12-06T17:47:00.003+01:00

En serie som jag vet att jag bölade till när det begav sig är Mot all vindar.
Skådespelaren Jon English var en sådan där skådespelare som såg "hemsk" ut i de första avsnitten men som i höjd med det 13:onde och sista avsnittet var "råsnygg". Eftersom han var en good guy. Skönhet kommer inifrån, som sagt...

Nostalgikalendern: Lucka 5

2011-12-05T18:30:00.002+01:00

En annan man, från min barndoms tv-serier, som bara behövde visa sig för att alla faror skulle flykta, kaos ebba ut, alla sorger tröstas, var Charles Ingalls, pappan i Lilla Huset På Prärien.
Vilken man och vilken far!
Stark och klok och mjuk, allt i ett. En karlakarl som inte var rädd att visa känslor.

Hur jag förhöll mig till Lilla Huset På Prärien när jag var liten minns jag inte. Men den här serien har ju repriserarts i cykler genom åren och i vuxen ålder har jag inte sett ett enda avsnitt utan att storböla.
Kanske säger det mer om mig än om seriens kvalitet. Kanske inte.

Likheterna mellan bloggande och motorsågsmasakern

2011-12-04T17:22:00.004+01:00

I fredagens dokumentär om Stefan Sundström blir Sundström intervjuad av Kristina Lugn; två av mina absoluta favoriter i samma tv-ruta på samma gång, två av de absolut coolaste.
Kristina Lugn är så cool att det inte gör någonting att vi inte delar syn på det här med bloggandet.
Lung gillar Sundström eftersom han i sin musik har lyckats använda sitt liv, lyckats omvandla det privata till något mer allmänt, som kan användas av andra. Som motsats anger hon rotandet i det privata som förekommer i bloggvärlden.

Jag menar att en blogg är vad den fylls med. Bloggen är verktyget, den är inte mer privat eller ondare än den som fyller den med innehåll.
När jag var barn var det samma diskusion om videon. Den var en ond maskin som stod i hemmen och spelade Motorsågsmasakern för oskyldiga små barn, alldeles av sig själv verkade det som.
Den första film jag så på video var emellertid Jönssonligan får guldfeber.
Jag tror inte att jag tog någon skada.
Mer än att min vän Petra och jag skrattade så att vi fick ont i magen.

Okej, bloggen är heller inte godare än den som fyller den med innehåll. Vid ett annat tillfälle men fortfarande i samband med bloggandet, har Kristina Lugn sagt att har man fått tillträde till medierna, att göra sig hörd där, ska man inte låta andra lida för det. Och där är vi helt överens. Lugn och jag. Man ska inte lämna ut andra på sin blogg. Huruvida man väljer att lämna ut sig själv är väl upp till varje bloggare. Men man ska också tänka på om man drar med sig andra i sitt eget självutlämnande. Så att säga.

För visst, den här bloggen tenderar ju att handla om mig, eller apan som liknar mig. Och nyttan med det kan man ju diskutera. Men själv känner jag att jag har nytta av andras bloggar, möjligheten att utbyta tankar och funderingar om detta att vara vid liv med människor som inte bara blir utgivna på förlag. Till exempel får jag ord att sätta på en känsla som jag ofta drabbas av, av eminenta Lilla Blå:http://http://lillabla.wordpress.com/2011/11/30/ar-det-den-dar-pannkakan-staffan/#comment-18484 (Av någon anledning fungerar inte knapparna på datorn som de ska så därför blir det en så här ful länk)

Så många dagar jag rusat runt som en ekorre i hjulet, utan att ha medvetenheten med mig. Sinnena slocknade som vissnade tulpaner. Allt man måste, allt som ska göras, den rynkade pannan och det förstelnade hjärtat. Det ledsna hjärtat…

----

Det är så mycket i mig som vill ut, så många texter, så många ringlande ormar över pappret. Så lite tid. Så mycket ekorrhjul. Så mycket våld på mig själv.

Särskilt gillar jag formuleringen Sinnena slocknade som vissnade tulpaner. Precis så känns det. Oavsett om det är skrivet på en blogg eller getts ut på Bonniers.

Men som sagt, Kristina Lugn är ändå en av de coolaste. Liksom Lilla Blå.

Nostalgikalendern: Lucka 4

2011-12-04T13:47:00.002+01:00

Ämnet Bruce Boxleitner för oss osökt in på serien Familjen Macahan, där han spelar Luke (Seth i piloten). Och visst är Luke en snygging men den riktige hjälten här är naturligtvis Onkel Zeb: Mannen som är så hjulbent att man bara behöver backa in hästen mellan benen på honom när han ska ge sig iväg (Han påminner lite om Johnny Halliday på det viset), mannen som bara behöver visa sig så löser sig den mest hopplösa situation till det bästa.
Se och njut!

Nostalgikalendern: Lucka 3

2011-12-03T13:14:00.002+01:00

Under den här perioden i mitten av 80-talet var jag ständigt förälskad, oftast i någon tv-kändis. Var det inte Tommy Berggren i Gösta Berlings saga var det Bruce Boxleitner i Uppdrag Singapore.
Uppdrag Singapore visades också på lördagskvällarna, mitt i Razzel.
Jag hittade inga klipp från Uppdrag Singapore, förmodligen för att jag inte vet vad det hette på engelska.
Men Razzel fanns.

Två luckor i en smäll

2011-12-02T16:14:00.005+01:00

Hade tänkt att jag skulle ha någon slags nostalgisk bloggjulkalender som jag hade förra året, med klipp från gamla goda tv-program. Jag hade bara tänkt att jag skulle vara lite mer noga i år, med att det verkligen blev ett klipp om dagen. Det föll redan den första.
Det föll på grund av händelser i det där parallella livet jag lever. Det där parallella obloggbara livet. Det parallella obloggbara livet Verkligheten.

Nu tar jag en liten paus från det verkliga obloggbara livet och slår två luckor i en smäll i den Nostalgiska Julkalendern. (Det är förövrigt märkligt hur många parallella liv man faktiskt lever, utan att för den delen leva dubbelliv. Och att det kan kännas nödvändigt att leva parallella liv för att orka, ibland.)
Det här är inte en gnällig "det var bättre förr"-kalender, snarare är det tänkt som glada glimtar i genren "minns ni".
Fast tv var bättre förr. Till exempel så visades

Lucka 1
Gösta Berlings saga
klockan 20:00 på lördagskvällarna - bästa sändningstid - när jag var 10 år gammal. (Jag var förövrigt mycket förälskad i Gösta Berling = Tommy Berggren, men jag tror inte att jag greppade handlingen fullt ut.) Gösta Berlings saga repriserades för några år sedan, men visades då klockan 23:00 på måndagskvällarna, vilket väl måste klassas som den diametrala motsatsen till klockan 20:00 på lördag. Jag kan inte dra någon annan slutsats än att man inte anser att Gösta Berling håller för bästa sändningstid längre.

Å andra sidan så är det kanske inte tv som har förändrats. Kanske är det jag.
För ungefär i samma period av livet tittade jag med förtjusning på

Lucka 2
Oss skojare emellan.

Medan jag idag föraktfullt rynkar på näsan åt program som Wipeout. Och vad är egentligen skillnaden?

Var rädda om er!

2011-11-27T14:26:00.005+01:00

Då var adventsljusstakarna tända, tomtarna framme och en mild doft av glögg fyller hemmet. Jag får erkänna att det är lite småmysigt, trots att jag inte är någon julmänniska.

Men det är skillnad på Mys och Måsten, så några pepparkakor tänker jag inte baka.

----

För ett tag sedan läste jag ett gäng citat av olika kända människor som uttalat sig i ämnet krig, och där fanns en sak som jag särskilt tyckte var bra. Som vanligt har jag glömt exakt hur citatet löd och jag känner mig också lite osäker på vem som sagt det men jag tror faktiskt att det var August Strindberg.

Det gick i alla fall ut på att man inte ska förneka/vara likgiltig för sitt eget lidanden och sina egna smärtor, för det kommer att leda till att man också blir likgiltig för andras.

Jag tyckte det var ganska bra sagt, och ganska riktigt. Går man själv omkring och biter ihop och håller skenet uppe hela tiden är det väl inte så konstigt om man tycker att "kan jag härda ut så kan väl alla andra". Det är ju lätt att bli bitter också om man är en sådan som aldrig ska låtsas om något och bitterhet är farligt.

I Simon och ekarna av Marianne Fredriksson säger Karin att hon har svårt för människor som tycker illa om sig själva: Det låter andra betala så dyrt för det.

Och det är likadant med bitterhet.

Det är alltså viktigt att vara god mot sig själv för att kunna vara god mot andra.

Vi slutar med sången som är ett måste varje första advent:

Ny och gammal magi

2011-11-23T19:49:00.001+01:00

Det tog mig bara 15 minuter att få igång det nya modemet! Förunderligt och märkligt! Men som sagt, fortfarande återstår att uppgradera skrivare och mobiltelefonprogramtjafset. Jag hyser gott hopp om att hinna nå rejäla blodtryckstoppar ännu.

Som en liten avledande manöver för tankarna kring nya operativsystem, uppgraderingar och den moderna magin återvänder jag till ett helt annat medie: Det svartvita fotografiet. Och jag tänker inte på den relativt moderna konstformen utan på de svartvita bilder som jag och min mamma tittade på i mormors gamla album, härom lördagen.

Jag tänker på min mormors far och hennes bröder som står uppställda utanför gården med varsin häst bredvid sig. Hästar var rikedomar att yvas över och skulle därför självklart vara med när fotografen kom till gården.

Jag tänker på min mammas mostrar, bastanta damer med hattskrållor som såg ut som misslyckade kakor på huvudet. Tre av dem tittar in i kameran men min mormor tittar lite bortåt, som om hon tänker på annat. Hon har ingen hatt. Gammelmoster Eva har basker.

Det kortet har jag inscannat och de är ju alla döda men jag har en känsla av att de alla skulle bli ganska förfärade över att visas upp på detta märkliga medie som ingen av dem skulle begripa men vara övertygade om att det var mycket Syndigt, så jag lägger inte in dem här.

Men det är en underbar bild.

Jag tänker på min mamma och hennes bror på en cykel. De är i åtta-nio års åldern. Mamma har en vit rosett i håret.

Jag tänker på morfars mor vid ett bord med en stor blomma i kruka bredvid sig. Blomman hade hon köpt för pengar som morfar skickat till hennes födelsedag och kortet är taget för att han och mormor skulle se vad hon hade köpt för deras present. Min morfar hade utvandrat från Sörmland till Närke och på den här tiden var det långt hem för en skogsarbetare som dessutom hade några kor att se till.

Medan vi satt där och bläddrade berättade min mamma att när min morfars mor fick plats på dåtidens äldreboende vid 80-årsålder, var hon alldeles vansinnigt envis med att hon skulle ha med sig ett visst förkläde i flytten. Ingen begrep varför det var så viktigt eftersom det inte var troligt att hon skulle behöva något förkläde där på "hemmet". Till slut uppdagades det i alla fall att just detta förkläde var så otroligt viktigt eftersom det i fickan på magen låg ett tidningsurklipp om hörapparater. Hon hade sparatdet för att visa min morfar som då var i 60-årsåldern och hade börjat höra dåligt. Hon ville visa honom att det fanns hjälp att få, att det nu fanns något som hette hörapparat.

En gång mamma alltid mamma. Även om barnet ifråga är 60-år gammal.

Så inträdde det till sist - det fullständiga mörkret

2011-11-20T19:13:00.003+01:00

Och då menar jag - fortfarande -inte vintermörkret, även om det "plötsligt" blivit kolsvart när man ska ska hem från jobbet, och när man ska dit också för all del.
Nej, jag talar om den fullständiga Dator Döden.
Har ju länge haft på känn att min bärbara varit på väg att lämna in. Den har förvarnat med kortare solförmörkelser emellanåt men i fredags bestämde den sig för att nu fick det slutgiltigt vara nog.
Till sist inträdde Det Fullständiga Mörkret på datorskärmen.
Som tur är har jag varit duktig med att spara över på den externa hårddisken så inte särskilt mycket gick förlorat. Till och med ljudböckerna av Bodil Malmsten fanns i Den Svarta Lådan, fast jag inte trodde det.
Hade dock hoppats att den, datorn, skulle hålla ut över nyåret, det hade liksom passat lite bättre ekonomiskt. Nu for jag i alla fall, mot bättre vetande, iväg och köpte en ny.
Naturligtvis har Windows hittat på ett nytt operativsystem sedan jag köpte dator senast så ingenting är längre kompatiiiiibelt.
Till exempel fungerade inte modemet till mitt mobila bredband längre. Men det var inga problem för det gick att uppgradera på telia.se, berättade man glatt för mig på Telias supporttelefon.
- Hade jag kunnat gå in på telia.se hade jag inte behövt uppgradera någonting, svarade jag, inte riktigt lika glatt. Det är ju det som är problemet.
- Du kan ju få ett nytt modem om du förlänger ditt abbonemang.
-Vadå förlänger? Jag har ju ett löpande abbonemang som jag vill fortsätta med!
Det visade sig att om jag uppgraderade mitt jävla abbonemang med ny bindningstid och ett helt annat pris, naturligtvis så skulle jag få ett modemhelvete gratis. Annars fick jag köpa modemet för 300:-
Jag köpte modemet och behöll min hittills helt ok hastighet. Förmodligen en dålig deal men jag blir så trött.
Det är förmodligen inget emot hur trött jag kommer att vara när modemet kommer och jag ska försöka få det att fungera.
Eller när jag väl fått det att fungera och ska försöka uppdatera drivrutinerna till skrivaren och mobiltelefonen.
I väntan på det nya modemet surfar jag på en minimal liten notebook som är hundra år i söndagar.
Men den är i alla fall snygg, den nya datorn.

Det finns inget som så fullständigt dränerar mig på kraft som att slåss med datorer. Det ska möjligen vara den extrema storstädning av köket som jag ägnat mig åt denna söndag, helt off caracter. (Och jag skiter i hur off caracter stavas! Bara så att ni vet.) Är så slut att jag inte orkar ur sängen för att hämta Tranströmer boken som av någon anledning har lämnat sin plats på nattduksbordet och lagt sig på mitt skrivbord. Veckans Tranströmer får stå sig en bit in i nästa vecka, även om den är en smula dyster.

Dagens dikt

2011-11-14T20:09:00.002+01:00

Eftersom jag lovat att veckans dikt är vikt för Tomas Tranströmer fram till den stora prisutdelningen så får jag lov att lägga dagens fynd här. Hittade nedan dikt av Werner Aspenström, som jag inte är så bekant med - ännu - på Bodil Malmstens blogg och den är ju bara så fantastiskt bra att jag var tvungen att förmedla den:

Trots sina obefintliga anlag för tåspetsdans
och sin allmänt slemmiga natur
drömmer snigeln, drömmer även snigeln
om att medverka i bländverk
som upphäver tyngdlagen

Ett matematiskt exempel

2011-11-13T17:13:00.007+01:00

Fem korta mil skiljer den stad där jag bor (låt oss kalla den X) och den stad där mina föräldrar bor (vi kan kalla den Y).

För att ta sig dessa fem mil med hjälp av Det Allmänna begagnar man sig med fördel först av tåg och sedan buss. Man byter från tåg till buss, eller tvärtom beroende på vilken riktning man färdas i, i den lilla orten Z.

Det går att åka buss hela vägen, men om man väljer att börja med tåg sparar man ungefär 40 minuter. Detta trots att man kan tvingas vänta en halvtimme emellan i Z.

Åker man buss hela vägen får man å andra sidan en lååång sight seeing-tur genom de flesta -så känns det åtminstone - små hålor i länet. Nu har jag åkt den turen en gång och tycker mig - möjligen något högomodigt - ha sett det jag behöver se, så i lördags när jag skulle besöka förfäder, tänkte jag istället spara lite tid.

Att spara tid är inte detsamma som att spara pengar visade det sig. En enkel resa på 20 minuter med tåg kostade mer än dubbelt så mycket som den fortsatta resan med buss kostade, som i sig var dubbelt så lång som resan med tåg. När jag hade rest bussdelen tur och retur hade jag alltså inte kommit upp i det pris som det kostar att resa den enkla resan med tåg. Är ni med?

Nu skulle jag ju dessutom åka retur också med tåget.

Saker och ting ska ju vara prisvärda och ur den synvinkeln är det alltså inte alls med fördel man byter från tåg till buss i Z. Man får betydligt mycket mer resa för pengarna om man väljer den långa sight seeing -resan med buss, helt klart.

Fast nu ville jag ju resa så lite som möjligt.

Frågan var bara till vilket pris.

Eller hur man värdesätter en lördag tillsammans med sina föräldrar rent ekonomiskt.

Förövrigt kan man inte -oavsett ovanstående påståenden - spara tid. Den rinner som den vill och det är inget vi eller marknadsekonomin kan göra åt detta.

Frid och ordning råder!

2011-11-06T13:26:00.005+01:00

Ska väl till stadens bokhandlares försvar säga att de tog sig när det gäller tillgången på Tranströmer. Kanske hade jag lite bråttom när jag krävde att de skulle skylta med stora högar poesi redan samma eftermiddag som den glada nyheten annonserades. Kanske.

Men tillgången på poesi i allmänhet är sorglig. Borde man inte ha stora högar av Tranströmer i lager?

Nu har jag i alla fall fått tag på den stora svarta samlingsvolymen som kom ut i samband med hans 80-årsdag och där läser jag följande haiku

Min lycka svällde

och grodorna sjöng i de

pommerska kärren

som får mig att tänka på nätterna innanför den blå tältduken på La Gabrelle, Couches kommunala camping. Grodornas sång från badpölen nere vid lekplatsen som tränger igenom tältduk, kuddar och öronproppar och får lycka att svälla. Det är underlig detta vad som kan trigga i gång den där lyckan:

- Den lite instängda, unkna lukten av fuktiga sängkläder i tält.

- Grodsång från en badpöl som mer liknar ett kärr än något man vill bada i, fylld med iglar och alger och andra slemmiga arter som den är. Den enda jag också har sett bada i den är den raggiga hunden som bodde på campingen under Claudilles tid...

- Doften av krutrök som vilar över Lübeck under den "tidiga" morgonpromenaden på Nyårsdagen, årets första dag.

Hotell och flyg är för övrigt precis bokade inför årets avslutning. Allt är tillbaka till det normala. Årets cirkel ska slutas där den ska slutas, i Lübeck, och rulla in i nästa år på den rätta knaggliga gatstenen. Frid och ordning råder!

Bloggbördan

2011-11-05T15:08:00.004+01:00

Skatan skriver på sin blogg att hon håller på att drunkna i bloggträsket, att hon nästan känner sig stressad av bloggen, att det i ena stunden känns som "det är massor hon vill ha skrivet, men när hon sitter där finns det inget kvar att säga …" Just nu.

Skatan har stängt av kommentarerna så att vi ska slippa fundera ut något uppmuntrande att skriva. Så jag skriver här istället. Det är inte någon kommentar utan en ...replik? Och inte tänker jag vara uppmuntrande heller.
Bara skriva att jag känner likadant för tillfället. Det finns så mycket att skriva men när jag väl sitter framför bloggen vill jag ingenting säga. Så istället spelar jag klipp av gamla godingar - som man visserligen inte kan spela ofta nog - för att något måste jag ju ändå publicera här. Känner en press att hålla bloggen igång.
Missförstå mig inte. Jag tycker verkligen om att blogga, bloggenformen är en form som är som gjod för mig.
Det är mer den här märkliga förmågan att skapa ett tvång kring det jag tycker mest om att göra. Det är en innerlig tur att jag inte skriver för brödfödan och hade ett verkligt tvång över mig, för då skulle det här skrivandet inte vara något roligt alls.
Sen är det ju detta att Det Riktiga Skrivandet går riktigt bra för tillfället och det blir liksom ingenting över, vare sig av tid eller kraft.
Men det är bara en tillfällighet. Ett Just nu.

Vi fortsätter i svartvitt

2011-11-04T17:40:00.003+01:00

Det kan vara lite svårt att skilja originalet från parodin men om man orkar igenom hela Flottans Flinka Filurer får man höra Alf Pröjsen ge en mycket träffande förklaring till varför jag gillar de här gamla svartvita godingarna:

Sickan Carlsson

2011-11-02T21:04:00.002+01:00

Som stor anhängare till de gamla goda svartvita filmerna måste jag naturligtvis uppmärksamma Sickan Carlssons död.

(Eld)klotter

2011-10-30T19:42:00.005+01:00

Måndag är vatten och fredag är vin, så sjung hej och hå för en uslingsmedicin!
Citerar Persons Pack så här på söndagkvällen.

- - - -

Har varit i Stockholm över helgen och bland annat tittat på dockskåpen på Nordiska museet. Bland alla nyårslöften jag alltid sätter upp varje nyår, nyårslöften som gäller både högt och lågt kan jag säga, så har löftet till mig själv att skaffa ett sådant där pampigt dockskåp funnits med i flera år. Ännu har jag inte uppfyllt det löftet. Heller.

-----

Citerar Bodil Malmsten, eftersom jag just nu lever i en nyvaknad besatthet av Bodil Mamsten(s ord):

Man behöver inte ens dö för att ta död på sin värld, det räcker med att försöka skriva ner den.

Att skriva är att trasa sönder spindelväven, att skriva är att skrubba bort den lysande daggen med tagelborste.

Citaten är tagna ur Priset på vattnet i Finistère där huvudpersonen håller på att kämpa med att skriva en bok om sitt första år i Finistère.
Eftersom jag håller på att skriva en bok om Bourgogne (som inte alls liknar Priset på vattnet... och som inte alls skrivs för att jag är besatt av Bodil Malmsten, utan för att jag är besatt av Bourgogne) vet jag att det är sant det hon skriver. Jag vet också att det kan vara tvärtom.
Att skriva kan vara att få gråheten att börja gnistra också.

----

Nu ska jag gå och byta tvätt i tvättmaskinen.
Hade detta skett när jag var som mest Malmsten-manisk hade jag kunnat skriva en dikt om det. Kanske skulle det ha hängt samman med att jag då var ganska nyligen flyttad hemifrån och att bära en tvättkorg till tvättstugan fortfarande var en symbol för min frihet.
Förunderligt hur totalt jag har glömt bort att det kan vara så...

Plötsligt längtar jag efter Bodil Malmsten

2011-10-26T19:00:00.003+02:00

Apropå förebilder. Apropå bilden av förebilden som ett helgjutet föredöme, där man köper hela personen och allt hennes handlande som varande föredömligt, som varande påbjudet att efterapa. Helt och hållet, inga undantag.

När jag var 17 år läste jag Svartvita bilder av Bodil Malmsten. Det var en explosionsartad insikt om hur man kunde använda språket och vad man kunde använda det till.
Men det räckte inte. Jag köpte hela Bodil Malmsten, rakt av.
Eller den Bodil Malmsten som jag tyckte mig se i det hon skrev, den Bodil Malmsten som hon framställdes i artiklar och intervjuer. Alltså inte den riktiga Bodil Malmsten, vilket jag naturligtvis inte insåg just då.
Jag läste Dostojevskijs Idioten för att Bodil Malmsten hade läst den.
Jag läste Beckett och Ed McBain av samma skäl.
Jag fantiserade om att sitta i en skrivarlya på Gärdet och skriva hela dagen, printa ut på kvällen och gå hem, som jag läst att Bodil Malmsten gjorde.
Jag började se mig omkring på Konsum och formulera det jag såg på ett Bodil Malmstenskt sätt.
Jag ville förhålla mig till hela världen på ett Bodil Malmstenskt sätt.
Jag ville vara en text av Bodil Malmsten.
När jag var 17 var jag övertygad om att jag skulle bli Bodil Malmsten när jag blev stor.
(Jag gick faktiskt genom större delen av min skoltid i den fasta tron att bara jag kom ut därifrån skulle jag bli en helt annan människa än den jag var.
Så döm om min förvåning när jag stod där, dagen efter studenten och var likadan.)
Jag blev inte någon annan och inte blev jag Bodil Malmsten. Men det gör inget.
Jag blev jag, och det tog betydligt längre tid än jag någonsin hade kunnat drömma att det skulle ta. Men det är en helt annan historia.

Jag vill inte längre vara Bodil Malmsten och det är en fråga om mognad. En fråga om att ha insett att det är omöjligt att ha förebilder som är helgjutna föredömen helt igenom. Men det är fortfarande en explosionsartad insikt om hur och till vad man kan använda språket att läsa en text av Bodil Malmsten. Så är det bara.

Och plötsligt mitt i allt funderande kring förebilder börjar jag längta intensivt efter Bodil Malmsten. Jag längtar efter hennes röst när hon sommarpratar eller läser något av det hon skrivit högt. Jag längtar efter det välartikulerade, eftertänksamma, lämningarna efter det jämntländska i språkmelodin. Jag måste höra Bodil Malmsten tala till mig nu!
Genast går jag in på AdLibris och köper raskt två ljudböcker på Mp3, laddar ner och så är hon där.
Och plötsligt har jag fått tillbaka det där flytet igen. Det riktiga skrivandet tar fart medan jag sitter där och lyssnar på Bodil Malmsten, eller på hennes röst som ett slags bakgrundsmusik. Så skulle aldrig Bodil Malmsten själv göra. Hon vill ha tyst när hon skriver. Men på mig har hennes röst, hennes läsande, en fokuserande inverkan. Plötsligt går det lättare att koncentrera sig på skrivandet, jag vill inte surfa runt på Facebook eller titta på underliga filmer på YouTube.
Jag vill bara sitta här och skriva och "vara Bodil Malmsten" en stund.

Det svartnar framför ögonen på mig

2011-10-23T20:38:00.004+02:00

... och det oroar mig, av naturliga skäl.

Nej, jag talar inte om att jag drabbats av någon märklig ögonsjukdom som kommer att göra mig blind.

Inte heller bekymrar jag mig för att "dagarna mörkna minut för minut". Det har ju, som jag konstaterade förra året, hänt något underligt med mig på senare år när det gäller min inställning till vintermörkret. Någon kemisk förändring i kroppen, kanske. Jag tycker att det är ganska mysigt med mörker! Känner mig inbäddad och omhuldad av det, på något obegripligt sätt.

När jag var barn och bodde i vildmarken skulle jag aldrig ha drömt om att ge mig ut på egen hand i mörkret. Mörkret i vildmarken kunde dölja stora älgar som jag var patologiskt rädd för.
De kunde ju plötsligt stå och bröla framför mig där i mörkret och något värre kunde jag inte föreställa mig (Så oskyldigt naiv var jag på den här tiden).
Älgar är skygga varelser och kan fördrivas genom att högt sjunga gamla slagdängor och skramla med mjölkhinkar som man eventuellt gick och bar på. Så fort jag var tvungen att ensam ge mig ut i mörker eller älgtäta områden skrålade jag I fjol så gick jag med herrarna i hagen så högt jag kunde. Jag var tio år och förstod inte riktigt vad Herrarna i hagen handlade om.
Man kan ju undra vem som lär en tioåring en sådan sång. Min mor, är svaret på den frågan. Jag har henne att tacka för en enorm sångskatt som bland annat innehåller Bohus bataljon och den här med grabbarna från Eken (Det är grabbar med kulör, det är grabbarna som var på ett sjuhelsikes humör!) Tack mor, för dessa underbara sånger, som jag fortfarande sjunger när jag är ute och promenerar. Inte för full hals som förr, utan lite gnolande för mig själv visserligen.

Numera bor jag ju i stan och sjunger man för full hals när man är ute och går i stan...så händer det väl egentligen inte så mycket, ingen kommer väl och hämtar eftersom psykvården är bortrationaliserad, men i alla fall, man kan ju bli tittad på. De faror och ondskor som lurar i stadsmörkret, och som jag, trots att de är betydligt värre än älgar, inte har vett att vara rädd för, låter sig heller inte fördrivas av vare sig Bohus bataljon, herrarna i hagen eller de färgrika grabbarna från eken.

Nå, det mörker som oroar mig är det som emellanåt inträder på min datorskärm, den ovilja som datorn uppvisar att uföra vissa kommandon och andra egenheter som den hänger sig åt. Maniskt sparar jag varje handling i den svarta lådan, den externa hårddisken, som står bredvid. Man åldras fort i datornvärlden och fem år för en laptop är en evighet. Snart är det dags för tippen. Jag tänker på med vilken lätthet jag kommer att slänga den här datorn i korgen för elektronik vid Miljöstationen (som tippen heter) medan jag aldrig skulle drömma om att förpassa min första skrivmaskin, min röda Brother dit, och undrar vad det betyder.

Om förebilder

2011-10-20T18:38:00.008+02:00

Det började med att jag lyssnade jag på en man som berättade om hur hans far slagit honom, misshandlat hans mor, kastat ut honom att leva på gatan, tagit ifrån honom "min frihet, mina drömmar, min ryggrad" i och med en del andra handlingar. Sedan sa han, mannen som berättade, att pappan ändå alltid varit hans största förebild.
Jag kunde inte förstå och få ihop det. Jag fick börja slå i lexikon.
Enligt Svenska Akademins Ordlista är förebild det samma som föredöme.
I Norstedts Etymologiska Ordbok är föredöme ett "gott mönster för handlande."
Det hjälpte inte.
Hur kan du se någon som behandlat dig och dina närmaste på ovanstående angivna sätt, som din största förebild, ett gott mönster för handlande.
Jag kunde inte förstå och få ihop det.

Men visst, den där pappan hade förutom allt det ovanstående angivna också lyckats att snabbt etablera sig i ett främmande land, lärt sig språket fortare än någon annan som kom till det främmande landet samtidigt som han, sett möjligheterna istället för motståndet. Och det är ju onekligen ett gott mönster för handlande.

Så kanske är det fel av mig att definiera en person som är en förebild som ett helt igenom, innifrån och ut, gott mönster för handlande. Det är ju inte så det fungerar. Vi är inte helgjutna block.
Svaret på frågan om människan är god eller ond är JA.
Sådant lär man sig med åren, är en insikt som tyder på mognad. Så jag är väl lite halvmogen, sådär. För jag kan, trots att jag vet allt detta, inte riktigt förlika mig med den där mannen, som allting började med, och hans syn på sin far som en förebild. Någon måtta får det faktiskt vara, känner jag, trots allt. Det kan inte hjälpas.

Jag tror på att använda sitt eget huvud. Det går inte att ha förebilder i den meningen "allt han gör, gör jag också".
Men man kan plocka bitar av klokskap och ryggrad från varandra. En viss typ av sådana bitar samlar jag i en bok som jag kallar mitt citatblock. Saker som andra människor har formulerat som är som de där spikarna (som säkert heter något speciellt) som bergsbestigarna knackar in i berget för att fästa sina karbinhakar (Kanske heter det något annat än karbinhakar?) som håller fast den där linan som de har anförtrott sina liv - livlinan. Som de spikarna kan språket också vara.

Men de där citaten som känns som de där spikarna att fästa den där livslinan i, dyker upp allt mer sällan ju längre åren går. Kanske beror det på att jag blir allt mer inbilsk med tiden, att jag tror mig veta allt vid det här laget.
Fast det hjälper ju inte att veta allt. I min värld ska det ju formuleras också. Och det kan ju vissa bättre än andra. Som till exempel mina tonårs stooora Förebild Bodil Malmsten som bland annat skrev det här livlinecitatet:
Brinn för livet och beskriv det.

Jag borde ha anat oråd

2011-10-17T17:46:00.003+02:00

... när jag, klockan kvart i sex denna måndagmorgon vaknade och kände mig utvilad!
kände att jag var redo att gå upp!
En måndagmorgon!
Kan inte minnas att det någonsin har hänt. Oavsett veckodag.

Det höll i sig till lunchen.
På väg tillbaka med hämtmaten i högsta hugg viker sig plötsligt höger fot, utan synbar anledning, och jag brakar i backen med buller och bång och mat och glasögon far åt alla håll. Strategiskt nog landar jag ganska precis mitt i vägen. Ingen idé att rasa ihop på ett diskret sätt.
Det är tur att jag har världens bästa arbetskamrater som

försöker lyfta upp mig från vägen

leder mig till jobbet

letar upp benlindor (eller vad det heter)

och till slut placerar mig i en bil

kör mig ända fram till porten och

följer mig till dörren bara för att se till att jag verkligen kommer in.

Idag känns lämpligt att spela Olle Ljungströms Sånt som bara händer mig:

Hm

2011-10-12T19:00:00.003+02:00

Tydligen trängde det sig in en tvättmaskin i det där kala rummet utan internetuppkoppling, där det riktiga skrivandet äntligen skulle få husera.
Något sådant hände aldrig Beckett!

Det riktiga skrivandet och internet

2011-10-12T18:22:00.005+02:00

Nu kommer jag naturligtvis inte ihåg vad den där amerikanske författaren med svenskt påbrå heter, han som måste vara i ett kalt rum utan internetuppkoppling för att kunna koncentrera sig på att skriva.
Hur som helst så planerar jag att befinna mig i det rummet i kväll efter klockan 19. Och ägna mig åt det en vän till mig kallar det "riktiga skrivandet". Det riktiga skrivandet och inte det här eldklottrandet i bloggen.
Sen finns det ju en hel del som måste eldklottras också. Det är just det som är problemet. Nu är det inte ord som fattas, bara tid. Igen.
Nå, jag har hjälp av Gud, eller Datordjävulen som ser till att min internetuppkoppling kopplar i och ur sig lite som den tycker. Jag orkar helt enkelt inte med att slåss med internet just nu.

Och här hade jag tänkt att jag skulle lägga in ett klipp med Robert Brobergs Huppegupptäcksfärd som en illustration till att nu har det hakat upp sig - "huppegupp sig".
Men vid närmare pålyssning så känner jag att jag inte riktigt orkar med Robert Broberg heller för tillfället.

Höstpromenad

2011-10-08T15:45:00.004+02:00

Den här lördagen tog jag min promenad i ett lite annat tempo än förra helgen när jag var ute och powerwalkade sönder ryggen. Jag gick i lagom takt. Ändå var det en riktig styrkepromenad.
I dag, när jag inte ångade på i ett sådant hejdlöst tempo och inte behövde fundera på hur ont jag hade i ryggen, kunde jag ge mig tid att suga i mig den här fantastiskt vackra årstiden. Andas in doften av den:
Lite rök från eldandet av löv i en trädgård. Det där söta av äpplen som håller på att bli övermogna. Flox; en blomma vars doft för mig har rötterna djupt ned någonstans i min barndom. Det är märkligt att blommor kan dofta så gott precis innan "dödsögonblicket". Hur hela naturen kan andas en sådan frid, just när den står inför att lägga sig tillrätta för att dö. Ett sådant accepeterande! Liksom.
I lurarna började Majgull Axelssons senaste roman Moderspassion att lägga sig tillrätta och komma till ro.
Medan jag gick där kände jag hur allt det där lugnet smittade av sig och jag blev också så där lugn och harmonisk och lagd till ro inombords. Ingen ryggvärk och "bara" 100 gram choklad som väntade mig där hemma denna gång.
Lite Arvo Pärt på detta och jag kommer att glida in i total nirvana.
Frid vare med er denna vackra lördag!

Vägen till Tranströmer

2011-10-06T19:03:00.009+02:00

Jag vet att jag har något fel på tårsystemet och att det är något i huvudet och hjärtat som inte synkar när det gäller att böla på rätt ställe, men jag blir alldeles blankögd när jag ser det här. Av någon anledning.

Nå i alla fall:

13:00 igår annonserade Akademin att Tranströmer fått Nobelpriset
Strax efter 16:30 passerade jag de fyra bokhandlar som jag - om jag vill - passerar på väg hem från jobbet. Endast i en av dem fanns Tomas Tranströmer och då i form av två ynka exemplar av Tranströmer - ett diktarporträtt av Staffan Bergsten. Men inget AV nobelpristagaren själv. Och jag vågar påstå att det inte handlade om att det var slutsålt.

Endast i en av dessa fyra bokhandlar fanns över huvud taget en lyrikavdelning. En patetisk lyrikavdelning i form av en midjehög, halvfylld papphylla gömd längst in i bokhandelns mörkaste hörn.
Låter jag bitter?
När det gäller lyrikens ställning i landet är jag bitter.
På Babel senare på kvällen sade Eva Beckman att alla som höll på med mindfullness borde läsa Tranströmer istället.
Böcker om mindfullness hade jag säkert hittat.
Låter jag bitter?
När det gäller lyrikens ställning i landet ÄR jag bitter.

Jag lufsade hemåt, besviken mitt i glädjeyran över att han äntligen fått nobelpriset. Äntligen!
Jag lufsade hem för där fanns han ju, ständigt vakande bredvid min säng, Tomas Tranströmer, diktmästaren.

Här på bloggen (som för övrigt är döpt efter en Tranströmer-dikt) kommer det i alla fall att finnas Tranströmer varje vecka fram till prisutdelningen (åtminstone).

Vi kräver rättvisa nu!

2011-10-05T19:51:00.002+02:00

Det gör alldeles för få dvder med de riktigt stora filmerna.
Jag kräver en box med Åke Söderbloms samlade!

Och jag är inte ironisk.

Fallande löv

2011-10-02T14:23:00.006+02:00

Hm, nu har den där Tiden varit ute och gått igen.
Igår var det årsdag. För ett år sedan började jag på det som jag fortfarande tänker på som mitt "nya" jobb. För 13 år sedan flyttade jag ihop med den som jag kanske, i och för sig, inte betraktar som min "nya" P, men i alla fall.

13 år!

Vart tog de vägen!

Jag minns hur den randiga skjortan fladdrade kring P i höstvindarna, medan han kånkade ner prylarna ur min lägenhet och ner till flyttbilen. Gula höstlöv virvlade omkring oss.

Igår var jag ute och försökte filma fallande löv.
Egentligen skulle jag power-gå. Vi har förmånen att få gå på läkarundersökning via jobbet och när jag var där frågade jag vad jag skulle hitta på eftersom jag inte går ner i vikt trots gymmet. Raska promenader skulle göra susen, menade läkaren. Minst 45minuter och svängande armar, flera gånger i veckan.

Utmärkt! Jag gillar ju att gå.
Så i går, i det vidunderligt vackra höstvädret travade jag iväg. Men redan halvvägs började ryggen, som faktiskt varit riktigt ok på sista tiden, göra sig påmind. Tio minuter senare kände jag de där elektriska stötarna i fötterna...

"Hur ska jag kunna gå ned i vikt när jag inte ens kan gå!" tänkte jag bittert medan jag proppade i mig en 200 grams mjölkchokladkaka till tröst, ett offer för omständigheterna snarare än den där väljande människan jag brukar propagera för att vi alla är.

Det finns ett citat av Lily Tomlin i min jobbalmenacka:

Länge undrade jag varför inte någon gjorde något åt det. Sedan insåg jag att jag var någon.

Jag tycker att det är bra. Jag är övertygad om att det är så, att vi kan välja själva. Att vi kanske inte kan styra vad som ska drabba oss men hur vi ska hantera det. Själv väljer jag alltså att ömka mig och proppa i mig choklad för att jag får lite ont i ryggen. Undrar hur jag ska hanter de verkliga katastroferna när det kommer. Notera att jag skriver när inte om.

Nå. Jag drog alltså ned på power-tempot och ägnade mig åt att försöka filma fallande löv istället. Men löv faller nu en gång inte på beställning, så är det med löv.

Inget löv faller utan hela trädets godkännande. var ett citat som jag fick för några veckor sedan. Han jag fick det av kom inte i håg var han hade läst det, men vackert var det ju. Och lite otäckt också. Jag menar; om ett löv faller så betyder det ju att hela trädet är ense om att det här lövet ska falla. Att dig offrar vi.
Och löv faller ju. Bevisligen.
Även om det kan vara svårt att dokumentera det.

Mera ord.

2011-09-30T15:06:00.003+02:00

Som om det inte räcker med att det finns hur mycket som helst att skriva så finns det dessutom hur mycket som helst att läsa. Jag har att-läsa-böcker travade ovanpå ett cd-ställ och det börjar bli en aning farofyllt.
De flesta olyckor sker ju i hemmet och jag drar mig till minnes ett Morden i Midsomer-avsnitt där ett åldrigt par staplat upp flera årtionden av morgontidningen runt väggarna och den gamla kvinnan dör när en av staplarna välter över henne.

I högen ligger Mordet i eiffeltornet av Claude Izner. Claude Izner är pseudonymen för systrarna Korb/Lefèvre som skriver deckare om bokhandlaren Victor Legris. Jag har länge varit ganska skeptisk eftersom efterföljaren heter Mysteriet på Père-Lachaise och den tredje boken något med Montmartre. Det känns ju en aning spekulativ att skriva böcker om, och betitla dem med, kända parisiska platser. Garanterad uppmärksamhet.
Har nu sett originaltitlarna och upptäckt att de inte riktigt heter samma saker på franska. Men de platser som nämns i titlarna på de franska upplagorna är säkert lika kända för en parisier, så kanske är det ändå spekulativt.
Det får vara hur det vill, för frankofil som jag är så måste jag väl läsa dem ändå.

Numera finns det ju också ett antal roliga tidskrifter för oss lättdjupingar, vilket det varit ganska dåligt med tidigare. Vi har ju Språktidningen, Populär psykologi och Vi Läser, till exempel. Med en lättdjuping menar jag en sådan som inte är intresserad av sminktips från Veckorevyn men som samtidigt tycker att artiklarna i de stora litteraturmagasinen är en aning för pretto för att vara intressanta. Nu ska det komma en tidning som heter Skriva! också och det ska bli riktigt intressant. Vet inte riktigt vilken åldersgrupp man vänder sig till. Det finns någon tidskrift för ungdomar som skriver redan men det måste väl finnas folk i tantåldern som njutningsskriver också? Fler än jag, menar jag.

På biblioteket väntar den beställda boken Stjärnlösa nätter av Arkan Asaad. Han kommer på ett så kallat författarbesök till biblioteket om en vecka och jag tänkte "läsa på" lite.
Vid fyra tillfällen varje höst brukar det komma författare till stan och jag brukar vara sorgligt dålig på att gå och lyssna. Jag har gått dit när det är någon författare jag känner till och gillar.
I höst har jag tänkt att göra tvärtom: läsa en bok av varje författare som ska komma och sedan gå och lyssna. På så sätt kan man ju hitta guldkorn som man kanske aldrig skulle hitta annars. Först ut var Marianne Cedervall, som jag aldrig hade hört talas om. Hon har bland annat skrivit boken Svinhugg, en så kallad skröna, från Gotland. Jag gillar skrönor.
Cedervall debuterade en månad innan hon fyllde 60. Det känns betryggande. Det är liksom aldrig försent att få en författarkarriär.
När jag såg mig runt i publiken tänkte jag också att den svenska kulturen har mycket att tacka kvinnor i sextioårsåldern för. Hade de inte funnits hade det varit en ganska tunn publik. Nu var vi Cedervalls största någonsin, enligt henne själv.
Jag är väldigt nyfiken på att se om de kommer åter, de 60-åriga kvinnorna, till Arkan Asaad; en kurdisk 80-talist, svensk mästare i taekwondo, som skriver om arrangerade äktenskap ur mannens synvinkel. Men jag tror nästan att de gör det.

Äntligen måndag!

2011-09-26T18:25:00.005+02:00

Äntligen får man gå iväg och jobba igen!
Var sjukskriven i fredags och tre dagar är alldeles för länge att gå hemma.
Man börjar tänka för mycket. Fundera och grubbla.
Inte blir det bättre av att man sedan ägnar sig åt att läsa Jonas Gardells Vill gå hem, en bok som handlar om livets och vardagens förtvivlade ensamhet. Där allt som förhindrar dig att falla handlöst genom rymderna är tingens ordning, där vissheten om att alabasteraskkoppen står på sin plats på soffbordet är din enda trygghet-
När man läser sådant är det väl inte så underligt att man börjar tänka för mycket?
Fundera och grubbla.

Till exempel har jag tänkt mycket på ordet extrapris.
Förnumstiga storasyster Rut berättar uppmuntrande för lillasyster Rakel, vars liv är ett snurrade kaos, att på Åléns är det extrapris på delsbostintans stearinljus. Men bara till på söndag.
Extrapris.
Det betyder ju att det är billigt, att man får betala mindre pengar när man köper något än vad man skulle gjort om det inte hade varit extrapris.
Annars när någonting är extra brukar det ju betyda att det är mer av något.
Få extra mycket för pengarna.
Extra mycket ost på pizzan.
Jag har ett extra ombyte med mig.
osv.

När det är extrapris, borde det inte då betyda att det är dyrare, egentligen? Att det är ett extra pris på det vanliga priset?
Eller?

Nej, det är tur att det är måndag och man får gå till jobbet. Det är tur att man har ett jobb att gå till och inte behöver vara hemma och fundera och grubbla över livets stora mysterier.

Åter till Orden

2011-09-24T16:12:00.003+02:00

Loll hade rätt: Orden kom tillbaka. Plötsligt finns det så mycket att skriva om igen, så mycket att skriva om och så lite tid.

När vi är ute och reser brukar jag alltid föra en slags resedagbok där gubbar och tanter och andra företeelser noga fästs på papper, om inte för evigheten, så åtminstone för mitt eget minne och höga nöjes skull. Inför Rhodos-resan i augusti hade jag bestämt att jag inte skulle föra någon sådan dagbok. Jag skulle bara vara. Inte formulera.

Under den första veckan blev det så också. Jag var. I nuet, så där som man ska vara och som jag aldrig är. Det var en nästan overklig känsla. Trots att man kanske borde ha känt sig extra verklig..
Sen började de ju tränga sig på så smått: Den olivodlande ägaren av restaurang Vulcano, Savvas i baren, de tandlösa tanterna med trädknotiga knän, doften av vaxljus och olika inkastar-tekniker osv. Dessutom började en skäggig, piprökande engelsman, av mig kallad Kapten att börja skratta sitt gnisslande skratt inuti mitt huvud på ett så högljutt sätt så att det bara måste skrivas ned. Astrid och Alice började springa omkring på ett mycket påträngande sätt där borta på sin charter i Turkiet.

Kanske är det bra att låta det vara tyst när det är tyst. Om man törs. Kanske börjar det brusa desto högre när det väl börjar brusa igen.

Förra helgen fick jag dessutom höra en mycket vacker, och sann, historia om en saxofon från Bosnien som jag hemskt gärna skulle vilja återberätta här, men det är bara det att det inte är min historia. Det känns inte som om jag har rätt till den.

Och då, när de äntligen kommit tillbaka igen, Orden, drabbas jag plötlsigt av en långdragen och så pass elak förkylning att jag inte orkat få ut dem ur huvudet. Därav bloggtystnaden denna vända. Håglös och hostande har jag stirrat på skärmen när jag kommit hem från jobbet men det har känts så oöverstigligt tungt att trycka ned tangenterna.
Och precis som man sa åt mig att man får vara tyst, så sa P:
"Man får vara sjuk!"
Hm, fan tro't, säger jag.

Läsplattor

2011-09-13T17:00:00.002+02:00

Gott om läsplattor var det runt poolen på semestern. Jag spionerade ohämmat på läsplattsläsarna, eller snarare på deras plattor, för att se om det är något jag har missat. Efter en kort blick på min pocketbok stod det i alla fall klart att min eventuella läsplatta skulle skurit ihop redan första timmen av för mycket poolvatten. Men även förutom detta känner jag mig inte riktigt övertygad när det gäller de här plattorna. Visst jag kan ha med mig 30-40 böcker i handväskan utan att få ryggproblem men det är väl den enda fördel jag kan se. Nu ska jag väl erkänna att jag inte har provat. Men det är det här med att stirra in i ytterligare en skärm som jag känner mig tveksam till. Det är liksom mer vilsamt med papper. Så tills vidare avstår jag. Men vad vet man, en gång i tiden påstod jag att jag aldrig skulle använda dator.

11 september

2011-09-11T13:01:00.005+02:00

Sedan tio år tillbaka är dagens datum inte bara ett datum utan ett begrepp. Eller ja, begrepp... ett egennamn kanske rent av, för när folk pratar om Elfte September så är det det elfte september man talar om.
Ett sådant där händelse som man kommer ihåg var man befann sig när man fick veta att den hade inträffat.

Själv befann jag mig framför datorn skrivande ett PM till A-kursen i Media- och kommunikationsvetenskap som jag just hade börjat på på universitetet. Jag minns inte vad PM:et handlade om men kursen skulle, av naturliga skäl, handla en hel del om nyhetsrapporteringen kring händelserna den Elfte September.
Hur som helst så satt jag där ovetande och skrev tills P:s kompis som körde taxi på den här tiden och hade radion på hela tiden, ringde och berättade att ett plan hade kört in i ett av tornen på Word Trade Center. Vi fick på tv:n och såg att så var det.
Då var det bara ett plan ännu och ingen förstod någonting.

Det var omöjligt att ta in.
Jag gick mellan tv:n och mitt PM (som naturligtvis måste skrivas även om världen stod i brand, eftersom jag är som jag är och har de fel jag har), mitt PM och tv:n hela dagen.
Och det var omöjligt att ta in.
Det var bara nyheter på tv och i tidningar.

Det var först när jag såg bilderna av enstaka människor som kastade sig ut från fönstren uppe i de där tornen. Enstaka människor som singlade ned genom luften. Enstaka människor som valde mellan olika sätt att dö och valde att åtminstone inte brinna upp. Det var först då som jag kunde känna hur fruktansvärt det var.
Höga dödssiffror och stora rökmoln, bilder på människor som skrek och sprang i panik kunde jag inte ta in. Men den enstaka, enskilda.

Det är som med Andra Världskriget. Jag har sett siffror över hur många som dog totalt, bilder på högar med lik från koncentrationslägren. Men det är först när jag står framför något av de minnesmonument som finns i alla franska byar oavsett hur små de är, och läser namnet på dem som dog från just den här byn. Det är först när jag läser att Jean, Pierre, Claude och Patric dog i kriget som det blir riktigt påtagligt för mig vad Andra Världskriget egentligen var.
Allt annat är för stort.

FOTO FRÅN 11 SEPTEMBER
De har hoppat från brinnande fönster –
en person, två, några till
högre upp, längre ner.

Fotot hade hejdat dem mitt i livet
och håller dem just nu
ovan jord i riktning marken.

De är ännu var sin helhet
med personligt ansikte
och väl förborgat blod.

Det finns nog med tid
för håret att fladdra
och för nycklar och småmynt
att falla ur fickorna.

De är ännu inom luftens sfär,
inom räckhåll för allt
som plötsligt har öppnat sig.

Bara två saker kan jag göra för dem –
beskriva deras flykt
och inte säga sista meningen.

(Av Wislawa Szymborska, 2002)

Hurra, hurra, hurra!

2011-09-10T11:14:00.005+02:00

... för idag är det Lise-Lottes födelsedag! Och då spelar vi Perssons Pack eftersom jag vet att hon också gillar detta "pack som är mer än vissa tror", precis som jag.

För mig är Perssons Pack också förknippat med att åka i en nedcabbad Alfa Spider i bergen ovanför Italiens liguriska kust i kvällningen. Så Lise-Lotte (Vem som helst är naturligtvis välkommen att prova): Luta dig tillbaka, sätt hårtorken mot ansiktet - så att du känner den varma vinden i håret- tryck på Play, blunda och föreställ dig bedövande vackra landskap, hissnande stup och hårnålskurvor, blomdoft och gamla förfallna medeltidsfortifikationer på kullarna, ackompagnerade av Perssons Pack. Det kan inte blir bättre!

Okej, det hade kunnat bli bättre om jag hade lyckats lägga in den inspirerande bilden av de liguriska bergen som jag ängat tio minuter åt att försöka lägga in, men internetuppkopplingen kolapsar så fort jag försöker så det är helt enkelt bara att använda fantasin!

Äntligen är sommaren slut!

2011-09-06T19:32:00.001+02:00

Skärpan har kommit i luften och börjat skära löven i vackra röda och gula färger. Ron har kommit i kroppen. Allting svalnar och febern lägger sig.
Det hällregnade när jag gick från jobbet i går och jag njöt hela vägen till gymmet där jag gick under mitt lilla paraply och kände hur vätan åt sig in på låren.
I rasande tempo rodde jag tre kilometer på roddmaskinen och var nästan hög när jag gick därifrån.
Äntligen är det höst!

Fotografera eller inte fotografera.

2011-09-03T15:01:00.007+02:00

Jag är ingen vidare fotograf. Jag ser liksom inte motiven och funderar för länge på om detta är något som borde fotograferas eller inte och när jag väl har bestämt mig så är det försent.

Jag har liksom inte riktigt begripigt att finessen med digitalkameran är att man inte behöver tänka så mycket utan bara knäppa på. Det är först efteråt som man behöver bestämma om det var något att fotografera eller inte. Är det inte det, raderar man.

Det är som med skrivandet. I initialskedet ska man inte tänka så mycket, bara skriva. Det är sen man bestämmer om det är värt att behålla och bygga vidare på. Är det inte det, raderar man.

P har grepp på det där. Han har inga hämningar alls, utan kan bränna av en 30-40 bilder på tio minuter och under de tio minutrarna är han nästan inte kontaktbar.

Ett motiv såg jag i alla fall under vår Rhodos-resa och det var ombord på rundtursbussen. Då knuffade jag P i sidan och sa: "Du måste ta kort på alla som tar kort!" För jag tyckte att det så riktigt komiskt ut med alla som nästan maniskt filmade och fottade.
(Mannen i mitten på bilden ovan, som tittar åt motsatt mot alla andra är busskonduktören.)

För jag kan tycka att det nästan blivit lite överdrivet allt det där fotograferande och filmandet med kameror och mobiler, hela tiden. Allt ska dokumenteras för framtiden snarare än att man är närvarande i nuet och upplever det man fotograferar. Fast kanske är det bara min simultanförmåga det är fel på. För jag klarar åtminstone inte av att göra båda på samma gång.

Varje vår ska jag till exempel ut och fotografera tussilagon, som är en av mina favoritblommor. Jag klänger runt med kameran i leriga åkrar och diken i jakten på motivet. När jag kommer hem har jag massor med tussilagobilder men känner ofta att jag liksom glömt att uppleva och njuta av blomman. Jag har inte riktigt sett den och då hjälper det ju inte att jag har en massa bilder att titta på för att minnas, för jag kan ju inte minnas en känsla som jag inte har känt. Om ni förstår vad jag menar.

Men visst är det väldigt snyggt med bloggar med mycket bilder och filmer. Nu får jag försöka beskriva mina upplevelser och funderingar med ord istället och det finns det ju både för och nackdelar med.

Jo, det gick ju bra.

2011-08-29T18:39:00.005+02:00

Inga katastrofer. Planet var två timmar försenat, det var allt. Kanske var det det som Makterna försökte förmedla i den där grekiska kyrkan. Det blev nämligen två ljus kvar i hållaren efter den där städerskans framfart.
Två ljus = Två timmars försening?
Fast jag tycker nog att det var lite för subtilt. Som Eva Dahlgren skrev i Hur man närmar sig ett träd; vi som egentligen inte tror vänder oss bara till Gud i katastrofsituationer, vi kommer inte med vardagsproblem som t ex "Gud, gör så att jag hinner med bussen."
Makterna ska ägna sig åt liv eller död, inte flygförseningar.
Fast jag antar att jag inte ska klaga...

Makterna är lösa igen

2011-08-27T15:19:00.002+02:00

Var inne och tittade på kyrkan i Mandrakihamnen härom dagen och tände ett ljus i ljushållaren. När vi var på väg ut fick jag syn på en kvinna som städade i kyrkan. Plötsligt gick hon lös på ljushållaren och rensade med ett brutalt grepp bort alla till hälften nedbrunna ljus. Hon tyckte väl att de hade gjort sitt. Själv var jag i chock. Som tur var klarade sig vårt ljus annars hade jag varit övertygad om att detta förebådade vår snara död. Nu kan jag inte riktigt bestämma mig för om händelsen betyder att vi kommer att vara med om något hemskt och överleva eller om vi bara rätt och slätt kommer att överleva. Kanske är det att utmana ödet att över huvud taget skriva detta.

Vykort

2011-08-26T09:35:00.002+02:00

Det gäller för författaren att finna sin röst och sin form. Vykort är inte min form! Under den här resan har jag endast skrivit fem kort och herregud, vilken vånda. Jag vet inte alls varför det låser sig så totalt inför den där lilla vita fyrkanten när det inte är några problem att skicka iväg en semesterhälsning via sms. Rösten på vykorten känner jag inte alls igen. Det låter som en rättstavningsövning för tredje klass uppblandat med käcka utrop där frasen: Vädret växlar men inte humöret, som är på topp hela tiden! är en av mina absoluta lågvattenmärken. Det är visserligen så länge sedan att det borde vara preskriberat, så jag förstår inte varför jag tar upp det här. Sanningen är den att det bara blivit marginellt bättre. Men nu är i iallafall fyra kort skickade. De är undertecknade med mitt namn men de är inte från mig.

Njuta

2011-08-21T21:50:00.002+02:00

Jag har alltid sagt att vi har mycket att lära av djuren. Särskilt katter verkar ha kläm på hur livet ska levas. Så en hel del av tiden denna semester tillbringas i samma position som katten på bilden. Liksom katten väntar på att damen i juvelbutiken ska ställa ut mat, väntar jag på att Vassilis på Vulcano ska ställa fram maten på bordet. Som en slags lojalitet mot mina fränder katterna får Vassilis extra dricks för att han är så snäll mot den gula katten som kommer och får sin kyckling varje kväll.

Stenläggning

2011-08-19T15:31:00.002+02:00

2011-08-19T15:29:00.002+02:00

Går tillsammans med Rutige Mannen i vindlande, varma gränder i Rhodos stad. Fötterna nöter på små, på högkant ställda stenar. Jag fantiserar om stensättaren (fast jag förmodar att de var flera) som kröp omkring och lade all denna sten rätt. Vad hette han? Hur gammal var han? Var han slav eller fri? Fantiserade han om vem som skulle gå på hans stenar långt fram i tiden och kunde han då föreställa sig en figur som jag? En svettig turist som masar sig runt i gränderna och fotograferar hans stenar med en kameramobil. Fast kanske var det inte så länge sedan stenarna las. Kanske hade de renovering av hela gamla stan i vintras och alla chaufförerna på transferbussarna fick krypa omkring och lägga sten, vad vet jag. Och det har ju sett tokiga turister förr. Jag tror jag slutar att fundera på gamla stenläggare och går och tar mig en öl under trädet istället.

Inför charterresan II

2011-08-14T13:33:00.006+02:00

Komihåg-lista:

1, Låta tankarna vandra som de vill.
2, Inte stressa över någonting.
3, Inga måsten.

Måste bara komma ihåg att hålla mig till listan!

Inför charterresan

2011-08-13T17:07:00.003+02:00

På en charter till Turkiet för några år sedan hamnade jag bakom två druckna damer, på transferbussen från flygplatsen. De pratade om sina jobb.
Jag älskar att jobba! gastade den ena till den andra.
Jag älskar mina arbetskamrater! kontrade hon.
Jag älskar alla människor! triumferade den fösta.

Det enda negativa jag har att säga om mitt jobb är att det avhåller mig från att ligga framför tv:n på måndag- och tisdageftermiddagar och titta på gamla goda pilsnerfilmer med mina idoler Åke Söderblom och Julia Ceasar.

Även om den där kvinnan på charterbussen älskade alla människor så älskade hon i alla fall inte sin man, som satt på andra sidan gången i bussen och gav de mest vansinniga råd i prutningens konst till P, för honom (sin man) skulle hon skiljas sig från fortast möjligt. Helst så snart de kommit av bussen.
Och av bussen kom de faktiskt. Vi fick springa efter dem med handbagaget som de glömde kvar, men i alla fall.
På golvet vid deras fötter låg en urdrucken jaegermeister-flaska och ett hårspänne.

Det religiösa inlägget!

2011-08-11T20:14:00.002+02:00

eller hur man övar på att inte ha ord och tankar inombords hela tiden.
När jag plockade upp det där Religiösa Inlägget som jag tjatade så mycket om ett tag att jag skulle publicera och tittade på vad jag hade klottrat ner kring detta, så visade det sig, till min förvåning, handla om hur jag övade just på att inte ha ord och tankar inombords hela tiden, att inte formulera mig om allting. Samtidigt som jag här på bloggen spydde ut min ångest över hur ”tyst det var i huvudet”!
Jag tänkte att det här kan jag ju inte publicera det verkar ju inte klokt, det finns ju ingen konsekvens över huvud taget! Fast sen tänkte jag att det måste det ju inte. There is no logic in human behavoir, sjöng ju Björk en gång i tiden.
Och det är liksom två olika tystnader. Den ena är när man liksom vilar i tystnaden, när man har hittat lugnet. Den andra är när man irrar runt i sitt eget huvud och ropar ”Hallå!” och bara får ekot till svar. Och det är en jävla skillnad på det.

Så här var det, hur som helst, med det religiösa:
Det började i Bourgogne där det doftar så gott i kyrkorna; varmt stearin och vita liljor.
Folk kommer in, bestänker sig med vigvatten, niger för altaret, korsar sig, tänder ett ljus och knäböjer framför ett utvalt helgon och rusar sedan ut igen.
Jag blev lite avundsjuk på de där människorna och deras ritualer. Kände en plötslig längtan efter att också ha ett helgon att knäböja framför, att ”hälsa på”, att bestänka mig med vigvattnet och klappa en staty för att på något sätt hämta kraft (eller ro) ur den där flera hundra år gamla trägubben. En plötslig längtan efter att också ha den här typen av ritualer. Trots att jag inte tror på det här med religion.

Nu är det ju ganska ont om vigvatten i våra kyrkor – och liljor också för den delen – men man kan tända ett ljus och sitta en stund. Och det kanske inte är mycket till ritual om man nu är ute efter det
men jag har i alla fall gjort det till en liten ritual, eller rutin, att göra just det ett par gånger i veckan.

Första gången tänkte jag att jag skulle tänka några storvulna tankar kring det hela medan jag höll på men jag kunde inte komma på några storvulna tankar, annat än den att man kanske inte behöver tänka hela tiden, man behöver inte formulera sig kring allt hela tiden. Det kanske var just det som var grejen. Så istället försöker jag låta bli.
Försöker eftersom det har visat sig att när man försöker att låta bli att tänka börjar det snurra en jäkla massa tankar i huvudet. Inte särskilt storvulna men dock, tankar. Men lyckas det så infinner sig – faktiskt – en slags ro efter ett tag.
Första gången trodde jag att det berodde på att jag hade tagit en ganska stark huvudvärkstablett innan jag gick från jobbet men sen har det faktiskt hänt när jag har varit drogfri också.

Tricket är att sitta kvar när man börjar tänka att man nog borde gå.
Tricket är att inte börja tänka på vad man ska göra när man har gått därifrån.
Tricket är att fortsätta att prova även om det inte går så bra emellanåt.

Och nu har jag formulerat mig alldeles tillräckligt om att inte formulera sig för idag.

Ett inte särskilt pretentiös inlägg...

2011-08-07T19:25:00.006+02:00

I dag är jag Kvinnan Som Skriver Vad Som Faller Henne In.

Det har hällregnat hela dagen. Skönt! Pärt-väder.

- - - -
Bodil Malmsten skriver på sin blogg om romanen hon hållit på med sedan 1997:

Den vill inte bli det jag vill att den ska bli.
Den kanske överhuvudtaget inte vill.
Den är kanske starkare än vad jag är i motståndet mot att bli skriven, än vad jag är med att skriva den.

Men än så länge sitter jag här, för många timmar i sträck utan paus, kroppen tar stryk, inga promenader, jag äter det som finns, hårt bröd och konserver, jag skriver, raderar, dagarna går och ändå kanske det inte blir någonting.
Jag kan inte fråga om det är värt det.
Det finns ingen att fråga, ingen annan än jag kan svara på det och jag vet inte vad svaret är.
Jag fortsätter ett tag till.

Det är särskilt meningarna Jag kan inte fråga om det är värt det och Jag forsätter ett tag till som jag tycker om. Som jag behöver. Man ska inte fråga sig varför så mycket. Åtminstone inte när det gäller sitt skrivande. Man ska inte fråga sig om man borde skriva om något annat än det man skriver. Man ska skriva det som kommer till en. Det är det som är meningen.

Insikten som drabbade mig när jag började läsa Bodil Malmsten (1992-tror jag att det var) var att man kan bestämma utseendet på sin tillvaro genom att formulera sig kring den. (Apropå detta med att formulera sig). Allt detta triviala och vardagliga som man tvingas göra, som t. ex att gå och handla, kan man göra "konst" av, kan man göra vackert och märgfyllt om man kan formulera det snyggt.
Jag vet inte om det är att krama ut essensen ur livet eller om det är ren och skär eskapsim men Jag fortsätter ett tag till. Och det här med språkets förmåga att förhöja och förminska ska jag skriva om en annan gång.
Jag gillar hur som helst tanken att man har det i sin hand, man ska själv bestämma hur tillvaron ska se ut. Vilket naturligtvis bara är delvis sant.
Problemet med att leva på det sättet är att när man ibland tappar förmågan att formulera sig så blir livet så jävla grått. Och det där att man tappar förmågan har ingenting med livet i sig att göra. Livet är som det är, hela tiden.

Pennan är inte min krycka, den är mina dansskor. Har jag skrivit i en dikt som jag inte hittar. Kanske har jag inte skrivit klart den, förmodligen befinner den sig fortfarande i rörelse. Allt flyter ju, som bekant. Men jag tycker själv att det är något att tänka på, det där med dansskorna, alltså.
Och det där med rörelse och kreativitet ska jag också skriva om en annan gång. Jag har förresten redan skrivit om det. Någonstans...

----

Avslutningsvis, apropå det där med pretentioner, så spelar vi Requiem pour un fou - Requiem för en dåre, med Johnny Halliday och Lara Fabian. Bara titeln anger ju anslaget. Sedan är det en stor arena, pompös musik, Johnny och Lara sjunger tarmarna ur sig. Johnny håller på att gå ned i spagat med silverblixtar fastsydda på kavajslagen. Han har polisen efter sig för han har blivit en dåre för kärleksskull, Lara kommer i gryningen att ta livet av sig för det är inte längre något liv utan honom. De dör, de dör, de dör för kärleks skull! En synnerligen banal och osannolik text. Och till detta har vi ett hundratal körsångare i vita särkar. Det är helt enkelt för mycket. Och det är underbart!

Vinbär!

2011-08-05T15:49:00.002+02:00

Tänk alla som, efter mitt religiösa inlägg om rödvinbär för ett tag sedan, hörde av sig och erbjöd mig vinbär och som sa att hade de haft vinbär skulle jag ha fått dem! Varm i hjärtat blir man av det! Tack!

Pretentiöst om Pärt

2011-08-03T19:59:00.004+02:00

Vilar mig i Arvo Pärts musik. Han är så varsam. Hans musik får mig alltid att tänka på regn, även om det, som nu är 30 grader varmt och strålande solsken. Hans musik är det som uppstår när mycket känsliga fingrar rör vid fallande droppar.

Orden kommer alltid tillbaka

2011-08-03T19:07:00.010+02:00

Har nu bökat i en dryg timme för att försöka få det här inlägget att låta något mindre pretentiöst och förmätet men det går inte. Det är helt enkelt ett pretentiöst och förmätet inlägg, det får ni finna er i. (För att jag skulle låta bli att publicera det verkar ju inte vara ett alternativ.)

Orden kommer alltid tillbaka, om man en gång haft dem, skriver Loll som en kommentar till förra inlägget.

Men hur ska man våga lita på det?

Min stora skräck är att om jag inte underhåller det där flödet, sipprandet, droppandet, så sinar källan. Jag har ingen som helst tillit till den där ...förmågan. Ingen alls.

Sen kan man ju fråga sig varför det skulle vara en sådan katastrof om det upphörde. Varför det ska formuleras så förbannat hela tiden. Jag menar, det finns ju massor med människor som lever riktigt lyckliga och rika liv utan att skriva. (Det finns till och med folk som lever lyckliga och rika liv utan att läsa!)

Man måste inte ha ord och tankar inombords hela tiden, skriver Linda. Och det kan kanske vara riktigt nyttigt att inte hela tiden snurra runt en massa saker i huvudet. Någonstans i den förnuftiga delen av mig känner jag att jag kanske...kanske, borde öva lite på att bara ha det tyst ibland.

Men det är det där att rörelsen är så viktig. Rörelsen i huvudet. Det finns inget som får mig att känna mig så levande som när det snurrar formuleringa och idéer hit och dit, som när jag sitter och flyttar omkring de här formuleringarna på ett papper eller en skärm, byter ett ord här ett ord där.
Och man vill ju inte vara död.

Skogsnuvan tycker att jag ska skriva klart bourgogneboken och det tycker jag också men den ligger stum i sin pärm den också för tillfället.

En seg och trög dikt har jag skrivit, dock. Den får bli "veckans dikt".

Fast när jag tittar på den känns den inte alls klar. Kanske borde jag ha en liten snärtig slutkläm på den?

Nå, jag har ju formulerat mig i alla fall.

Jag skriver, alltså finns jag. Och då kan jag ju sova lugnt i natt.

J'ai pas les mots

2011-07-27T20:24:00.002+02:00

Eftersom jag inte har några ord kommer jag att återinföra ett inte särskilt efterfrågat inslag här på bloggen: Månadens musik.
Först ur är Grand Corps Malade (Stora sjuka kroppen) med "låten" J'ai pas les mots - Jag har inga ord.

Även tystnaden har ett slut

2011-07-26T20:10:00.007+02:00

Heter Ingrid Betancourts bok. Och det har den här också. Ett slut. Tystnaden, alltså.
För tyst har det varit ett tag. Tyst på bloggen och tyst i huvudet.
Så tyst att det känns riktigt knaggligt att få ned någonting när jag nu äntligen sitter här igen. Fingrarna trevar vilsna över tangentbordet. Tankarna rinner trögt.

Det är den här månadens fel. Det senaste åren har juli varit en riktigt knepig månad. Jävla Juli. Förr hatade jag vintern med hela min kropp och hela min själ men numera trivs jag, till min egen förvåning, riktigt bra i det där evinnerliga mörkret.
Istället har juli blivit magkatarrens, apatins och den totala håglöshetens månad. Det är ingenting som märks utanpå - tror jag - det pågår liksom inuti. Eller snarare, det pågår ingenting inuti.
Det finns inget särskilt skäl. Jag lever fortfarande samma oförskämt bra liv. Jag har ingen rätt att ha magkatarr.
Men plötsligt är det bara tyst.
Plötsligt förmår jag inget annat än att sova varje ledig stund.
Jag har inga ord.

Inga ord för det som hänt i Norge har jag heller. Loll har bra ord.
Att ha problem med sina egna magsyror ter sig ju närmast oanständigt i jämförelse. Inte för att det får magsyrorna att fräta mindre.

För att bekämpa tystnade, för att bekämpa magsyrorna och djävulen i världen, för att vi måste ta hand om varandra och hålla djävulen långt nere i sitt hål, spelar jag Tom Waits:

I väntan på mitt religiösa inlägg

2011-07-16T16:07:00.001+02:00

Var bara tvungen.

2011-07-15T17:27:00.002+02:00

På YouTube står det att 75 personer INTE gillar det här klippet. Jag undrar lite över de här 75 personerna.

Röda vinbär

2011-07-13T19:58:00.001+02:00

I trädgården hemma i mitt barndomshem (Det måste finnas ett annat ord än barndomshem, ett ord som inte får det att låta som om jag vore betydligt äldre än jag är, men jag kan inte komma på något som passar bättre i skrivandets stund.) fanns flera olika bärbuskar: hallon, krusbär, röda, svarta och vita vinbär.
Det fanns gott om bär och det var fritt att äta så mycket man ville direkt från buskarna, det fanns nog att sylta och safta och koka kräm av ändå. Mest fanns det hallon- och svartvinbärsbuskar. Röda vinbär fanns det bara på en enda buske men det var en buske som gav mer bär än alla svartvinbärsbuskarna tillsammans.
Jag har alltid älskat röda vinbär ända sedan jag var så liten att jag gick omkring i blöjbyxor och solhatt om sommaren och vid den busken kunde jag stå i timmar och äta och äta och äta och äta.
Ingenting sörjer jag från den trädgården som den röda vinbärsbusken.
Idag har jag köpt röda vinbär i en pytteliten plastask som kostade 30 kronor (t-r-e-t-t-i-o) och de fattiga bär som fanns i den asken förmådde framkalla barndomsminnen så tydliga att det nästan gjorde ont.

Nu hade det väl varit lite snyggt och aptitligt med en bild på de där vinbären men jag hann inte fotografera dem förrän jag hade ätit upp dem. Det var som sagt en pytteliten ask.
Och det var inte alls det här jag skulle skriva idag. Jag hade ju tänkt att skriva ett religiöst inlägg.
Fast kanske är det jag har gjort. På sätt och vis.

I svindlande rymder och ladugårdar.

2011-07-10T14:12:00.001+02:00

En sådan helg! Har sett en avgjutning av mammut, Sveriges enda avgjutning av Lucys' skelett (den första ”kända” människan), spår av världens äldsta mask, fotspår från en dinosaurie samt en mycket liten bit av Mars.

Allt detta och mycket, mycket mer kan man se i Sveriges största fossilmuseum som är inrett i en gammal ladugård söder om Örebro. Jag skulle ha länkat till hemsidan om jag hade lyckats ta mig in på den, men tydligen har inte min internetuppkoppling en sådan dag.
Det var nästan lika hissnande att ta sig fram i labyrinterna och klättra i de fullständigt livsfarliga trapporna i den där gamla ladugården, som allt annat man fick se och veta därinne.

Till exempel låg där en, till synes obetydlig stenbit och strålade ut radioaktivitet så att det knastrade värre i geigermätaren. Så hade den legat i 2 miljarder år och strålat och så skulle den stråla i 2 miljarder år till, menade vår guide. Vidare berättade han att det mer eller mindre är bevisat att det finns liv på andra planeter eftersom man funnit fossil i bitarna av de meteoriter som med jämna mellanrum slår ner på jorden. På en plansch visade han också att de här meteoriterna verkligen slår ner med jämna mellanrum och att det, enligt detta schema, snart är dags för en till.
Så det gäller att njuta av livet så länge det varar. Men det visste vi ju redan...

Efter två timmars svindlande vandring, såväl fysiskt som psykiskt, hade vi sett ¾ av utställningen och gav upp för den här gången.

Fotspåren, maskens (Den hade ju inte fötter men lämnade likväl spår) och dinosauriens, lägger jag till min ”fotspårssamling” där det sedan tidigare finns fotspår av grottbjörn och neanderthalare. Både dessa spår finns i Grotte di Toirano i italienska Ligurien, där vi hyrde en lägenhet sommaren 1998. Till den neanderthalare som lämnat detta meddelande efter sig till oss, sina släktingar, skrev jag en dikt tillbaka. Den får bli den här veckans dikt.

Gamla bekanta

2011-07-06T21:04:00.002+02:00

Jag har ju redan skrivit om den nötknaprande och ekorrögde herr Boilliot i Volnay.
Här kommer några andra:

I tian på Place Monge i Nolay bor tanten med de två taxarna. Först högg det till i hjärtat på mig när vi tittade mot taxtantens fönster i år. Jag tänkte att nu, nu är taxtanten död. Jag såg nämligen bara en stor blomsteruppsättning i fönstret. Men så plötsligt sträcktes det ut en vällustigtass bakom blomkrukan och då fick jag syn på den; katten.
Den ligger alltid där i fönstret och väntar på att taxarna och tanten ska komma tillbaka från promenaden. När de kommer står de utanför fönstret och vinkar in till katten, ja, det är väl mest tanten som vinkar och katten reser sig och skyndar sig att komma och möta dem vid dörren.
I år såg jag varken tanten eller taxarna men jag kände mig ändå ganska säker på deras fortsatt existens; om katten ligger i fönstret kan de inte vara långt borta. Och med tanke på blomsterprakten utanför dörren borde lilla tanten vara vid god vigör, annars skulle hon väl aldrig orka sköta om alla dessa blommor.

En annan gammal goding som jag var orolig för om han fanns kvar var den gamle gubben i Beaune. Alltid ute med sin rullator för att hålla koll på turisterna, alltid klädd i ett bar gröna arbetsbyxor och keps.
Det var med glädje jag konstaterade att han fortfarande höll ställningarna på Place Beurre och att han hade både kepsen och sin dambekant kvar, och att han hade fått en bättre rullator.
God dag, säger vi artigt när vi passerar.
Va sa! gastar han tillbaka och ser lätt förolämpad ut.

Ett stenkast från Place Beurre, på 10 rue Lorraine har herr och fru Hamama sin snabbmatsrestaurang. Snabbmat är visserligen en självmotsägelse i det här landet men jag tror inte att herr och fru Hamama är fransmän av ursprunget. Hos herr och fru Hamama har vi varit så ofta att de känner igen oss. Förra gången vi var där tog vi ett mycket ordrikt farväl av dem där de talade i munnen på varandra och var fullständigt obegripbara. Fru Hamama vann oftast och överröstade mannen. De var inte överens om hur många år vi hade varit där och när jag gav herr Hamama rätt såg han riktigt triumferande ut.
När vi var där i år vände sig fru Hamama till sin man och förklarade att vi hade varit där tidigare och han gjorde en åtbörd som betydde att herregud, det visste han väl.
Det kändes som att komma hem.

Vidskepelse

2011-07-04T19:33:00.001+02:00

Egentligen är det ett under att vi kom levande tillbaka.
Jag brukar ju skriva om hur vidskeplig jag är och detta att det är nödvändigt att jag oroar mig ordentligt innan vi ger oss av på resa för att besvärja alla onda makter som annars kan drabba oss.
Den här gången hade jag faktiskt inte oroa mig särskilt mycket för någonting, inte heller tappade jag fattningen trots alla onda tecken som bokstavligen trängdes i början av resan.

Det började på båten, den nyrenoverade färjan, där de hypermoderna hissarna envisades med att upprepa: ”Going down!” så snart vi klev in i dem.
Sedan fortsatte det i Bretten där vi bodde en natt på nedvägen. Bara någon minut efter att servitrisen satt ned en ljuslykta på vårt bord på uteserveringen blåstes lågan ut och lyktan slocknade. Förmodligen var det på grund av detta som jag först uppfattade det som att en bödel gick över torget. Men det var bara en man utklädd till nattvakt som skulle leda en guidad tur genom staden.
Väl framme i Autun satt det en svart, hotande fågel och liksom väntade på taket mitt emot vårt hotellfönster. Hotellet låg dessutom på rue d'Arcebuse – Arkebuseringsgatan!
Som om detta inte var nog gick det naturligtvis en svart katt över vägen under kvällspromenaden.

Men inget av detta skrämde mig alltså. För det är ju som Groucho Marx en gång sa så klokt:
Om en svart katt korsar din väg beror det förmodligen på att den är på väg någonstans.

Jag längtar så att jag kan sprängas!

2011-07-03T17:51:00.001+02:00

… och det handlar faktiskt inte om mig och Bourgogne den här gången, även om det också skulle kunna stämma. Det är namnet på sommarens utställning på Säfstaholms slott i Vingåker. Av en slump upptäckte vi utställningarna på Säfstaholm för några år sedan och det har blivit en liten tradition att åka dit om somrarna. De brukar alltid få ihop bra saker och lyckas göra sina utställningar så intressanta att man vill veta mer oavsett vad som är temat för året. För det är alltid ett tema.
I år var ”temat” Ester Almqvist. En, för mig, tidigare helt okänd konstnär som levde mellan 1869 och 1934.

Hon föddes med puckelrygg, vilket var ett stor handikapp på den här tiden. Fadern, som var präst, dog när Ester var nio år och modern försörjde sig och sina två döttrar, bland annat på att översätta romaner för Fosterlandsstiftelsens förlag och ta emot inackorderningar. Hon såg också till att döttrarna fick utbildning så att de skulle kunna försörja sig själva. Yngsta dottern, Maria, blev vårdarinna inom ”sinnesslövården” och Ester, som på grund av sitt handikapp inte förväntades kunna göra så mycket fysisk nytta, fick utbilda sig till konstnärinna. Bland annat studerade hon på Valand i Göteborg för Carl Larsson.
Till sin religiösa mors oro trivdes Ester riktigt bra med konstnärslivet och umgänget med kamraterna. Hon ville måla annat än de bibelord som modern ville att hon skulle texta och illustrera för att sälja i Fosterlandsstiftelsens boklåda. Hon drömde om att resa ut i världen för att måla men kom bara på en kortare resa till Danmark.
Efter studierna flyttade hon till Småland med sin mor. Det var nationalromantik som gällde och man skulle måla svenska och bondska motiv från sin hembygd. För att ”måla sant” flyttade Ester alltså tillbaka till Småland där fadern varit präst under hennes barndom. Modern, som var bokligt intresserad trivdes inte alls på landsbygden och det verkade inte som om Ester själv trivdes särskilt väl med att ”måla sant”. Det är härifrån hon skrev till en väninna från utbildningstiden att hon...
”längtar så att hon kan sprängas!” och det hon längtar efter är att resa ut i Europa och måla. Det kommer hon också att göra i sinom tid, men först efter att modern har dött. Det är också då som hennes målande tar en helt ny vändning från nationalromantiken mot det modernistiska.

Det är inte så ofta man ser så många målningar från olika perioder, av en och samma konstnär på samma gång, åtminstone är det inte så ofta för mig. Jag förundrades hur Esters sätt att måla förändrades, inte bara just efter moderns död utan fortlöpande genom livet. Hade jag inte vetat att det var samma konstnär hade jag aldrig gissat det.
Får väl erkänna att jag blev mer fascinerad av hennes liv (handikappet, förhållandet med modern, kampen för husrum och försörjning och hur någon som ser så trulig och allvarlig ut kunde bli medelpunkten i umgängeslivet bland konstnärsvännerna, osv) än av hennes tavlor och då säger jag inte att de är dåliga, bara att de är mindre intressanta än hennes liv. Men ett besök på utställningen kan jag definitivt rekommendera.

Det ligger en kanin på vårt torg!

2011-07-03T16:10:00.002+02:00

Open art i Örebro

Förunderligt och märkligt...

2011-06-29T20:02:00.004+02:00

Då sitter man här igen då. Tillbaka. Det är inte utan att jag är lite förvånad.
Är jag verkligen tillbaka? Har jag verkligen varit iväg? Är det redan över?
”Det är bara över om man låter det vara över!” tänker jag förvirrat och desperat och jag kan väl förvarna att benen efter den här semestern kommer att sugas ordentligt rena här på bloggen ett tag fram över.

Frankrike bjöd oss både på välkomst- och avskedsfest. Musik in, musik ut.

Första kvällen i Autun var det Afrikansk afton och trummorna ljöd över staden redan tidigt och överröstade åskans muller. I nattmörkret stampade en svart, muskulös man omkring nere vid Kiosque Louis Renault som om han, och trummorna, ämnade försätta oss i trans så att vi började stampa och dansa allihopa. Det funkade på ganska många.
Efter den stampande mannen kom ett ska-band på tolv man. Jag är lite osäker på om ska verkligen har rötterna i Afrika, men jag vet å andra sidan ganska lite om ska. Svängde gjorde det i alla fall.

Sista kvällen i Beaune var det Fête de la musique (musikfest, alltså.) och det spelades på torg, gator och i barer vart man gick. På Place Monge var det någon slags punk. I parken vid det blivande Dalimuseet var det en klassisk orkester. Vid Rempart de Lion hårdrock och i paviljongen på Place Carno stod fyra gubbar i var sitt hörn och försökte spela dansmusik utan att vara riktigt i takt med varandra. Vi fastnade för det här gänget på Place Ziem. Ljudet på inspelningen är gräsligt men jag lägger in det ändå.

Vi avslutade kvällen vid Notre Dame katedralen. Den var tänd och de fantastiska målade fönstren lyste upp katedralplanen bakom kyrkan. På framsidan sjöng nunnekören och fasaden var upplyst av ett fantastiskt ljusspel där fenixfåglar flög över porten, tapetblommor i 1500-talsstil slog ut och gyllene vatten rann från tornen. Det går inte alls att se på den här filmen:

Det var där mina tårar kom.

Jag hade ju trott att jag, likt Kevin Costner i filmen Robin Hood Prince of Thieves, skulle falla ner och kyssa marken när jag nu äntligen kom tillbaka till denna min mest älskade plats på jorden. (Kevin Costner kysser sanden på den engelska kusten när han kommer tillbaka efter sitt korståg).
Det gjorde jag inte.
Väl på plats kändes det inte alls så förunderligt och märkligt som jag hade trott. Fantastiskt, JA!!, men samtidigt kändes det ganska självklart att jag var där.
Men där på parkbänken framför kyrkan, mitt i ledarnunnans tacksägelsebön kom det alltså.
”Tack!” tänkte jag samtidigt som nunnan tackade gud för allt möjligt annat som jag inte uppfattade. ”Tack, för att jag har fått vara här igen. Tack, för att jag får ha det så här bra! Tack Beaune, du hade inte kunnat göra dig vackrare för att fira av oss.”
Det var mörkt så jag tror inte ens att P märkte att jag satt där och lipade. Han muttrade mest om hur varmt det var.
”Det är ju som att sitta på Rhodos!”
Nu ska vi åka på charter till Rhodos i mitten av augusti så man kunde ju anta att ”sitta på Rohodos” är något vi uppfattar som positivt men det lät inte riktigt så...

Midsommar i Bad Seegeberg

2011-06-24T16:13:00.002+02:00

Triumf att leva! Triumf att andas! Triumf att ha lyckats beställa en sådan där liten kanna med kaffe på tyska på Venezia eis cafe där jag firar midsommar medan P vilar upp sig efter den fullkomligt vidriga gårdagen på autobahn. Hoppas ni äter riktigt mycket sill därhemma!

Sista dagen i Beaune

2011-06-21T09:42:00.002+02:00

Jag har gått omkring med ett fånigt flin i ansiktet hela tiden här. Gud, vad jag älskar den här stan! Har allvarliga planer på att bli kvar: Slå upp tältet på Place Carnot och ta över det lilla turisttåget med det stolta namnet Visiotrain 2000. Vi får väl se på måndag om jag kommer till jobbet eller inte. I kväll är det i alla fall musikfest i hela stan.

Svår vinprovning pågår

2011-06-19T09:34:00.002+02:00

Svår Vinprovning pågår. Har hälsat på min favoritbonde, vår vän herr Boillot. Vinerna smakar alltid bäst i hans källare. Tror att det beror lika mycket på vinerna som på Boillot själv som alltid är lika trevlig, alltid går klädd i blå pepitarutig skjorta, plirar piggt med sina ekorrögon och knäcker valnötter så skalen stänker i källaren och är så där allmänt mysig.

Rue Maizier

2011-06-18T13:17:00.002+02:00

Min gata i stan.