LÜBECK


Lübeck är staden där året planar ut och landar, tar sats och stampar av igen, en omladdningsplats. Den gamla stadskärnan på sin ö blev visserligen delvis förstörd av bomber under Andra Världskriget men den är ändå mycket vacker med sina mysiga små gränder som lämpar sig väl för stilla promenader frostiga vinterdagar. Är det allt för kallt och blåsigt, eller kanske rent av regnigt, finns det många museer med intressanta och tankeväckande utställningar att besöka. För att inte tala om restaurangerna....
Jag hade tänkt att ni skulle få följa med på resan så får vi om ni känner er lika pånyttfödda och nyladdade som jag efteråt.



Hotellen
Vi börjar med att checka in på hotellet.
 

2004 var första gången vi besökte Lübeck och då bodde vi på Baltic Hotell mitt emot centralstationen. Det är ett ganska enkelt hotell men frukostbuffén är bra. Det är en liten bit att gå för att komma in till centrum och gamla stan, bara.
















Hotel Alter Speicher ligger på Beckergrube inne i gamla staden, nära An der Undertrave där det smäller som värst på Nyårsafton. Av raketer, menar jag då. Det är ett fräscht och fint hotell med bra frukostbuffé. På nyårsdagens morgon serveras ett glas sekt. 
Jag är väldigt förtjust i de Klimt/Hundertwasser-inspirerade textilierna.












CVJMs (den tyska motsvarigheten till KFUM) hotel am Dom är ett enkelt hotell. Förelen med det här hotellet är läget. Det ligger inne i gamla staden och efter den ganska frugala frukostbuffén kan man ta en morgonpromenad längs Malerwinkel som är en av de vackraste platserna i Lübeck, särskilt tidigt på dagen när morgondiset ligger över Traves vatten och fiskarna börjar kasta ut sina revar.



 
  
Men jag tror att vi checkar in på hotel zur alten Stadtmauer i alla fall. Mycket för att det finns en vattenkokare på rummet så att vi kan koka oss en värmande kopp te när vi klivit av den kyliga buss nummer 6 vid Stadthalle eller Fegefeuer och checkat in. Det är visserligen en rasande massa trappor upp till rummet så vi hinner väl få upp värmen ändå, och frukostrummet är lite trångt, men frukosten!
Att säga att jag är nöjd med frukosten är en underdrift. Det allra bästa är att man får en hel termos med kaffe alldeles för sig själv och har man inte samma religiösa inställning som jag till koffein finns det annat att koncentrera sig på vid denna frukostbuffé. Förutom bröd och smör i olika former finns här inlagda köttbullar, äggröra, inlagd kronärtskocka, fetaostfyllda paprikor, lax och rökt makrill, fem sorters sill och fyra sorters honung, åtta sorters marmelad! Inte för att jag äter marmelad men åtta sorter! Det finns små korvar och lite större korvar, prickikorv och annan korv, parmaskinka och annan skinka, valnötsost och valnötter, brie, kryddost, russin, blåbär, jordgubbar, hallon, krusbär och till detta två olika fruktsallader, mandlar, fruktyoghurt, fruktlös yoghurt och filmjölk, tre sorters müsli och någon underlig yoghurt med müslin redan nedrörd i. Allt detta finns, tillsammans med det jag inte kommer ihåg just nu och det jag inte kunde namnet på. Naturligtvis kan man få ett ägg kokt efter egen smak om man vill det.
Det kommer att visas sig att vi äter frukost i genomsnitt en och en halv timma under hela resan, allt medan hotellkatten sover i sin korg under telefonen. I vissa rum finns det också en mjuk, röd, plyschsoffa att pusta ut i en stund efter frukosten innan vi ger oss ut på stan. 

Hotel zur alten Statmauer ligger i en den mysigaste delen av staden, även om det är en bit till nyss nämnda Mahlerwinkel. Men just nu tar vi breda Mühlenstrasse upp mot Rathaus Markt.


Julmarknaden

Där hittar vi resterna av den berömda julmarknaden som dröjer sig kvar i till dagen innan Nyårsafton. Av bekanta som varit där innan jul har jag hört att det är så mycket folk att man måste gå på led och knappt kan stanna och handla i det olika stånden. Så är det inte så här i  mellandagarna.
Då har de flesta turisterna åkt hem och vi har gott om plats att dricka glüwein, äta kartofellpuffer, stekta champinjoner med vitlöksdressing, bratwurst och kalamares.
Om vi nu inte skulle vara tillräckligt mätta efter frukosten.

Eierpunch, glüwein och kartoffelpuffer med äppelmos.
Annars kan vi ju gå en tur bland sagovärldarna invid Marien kirche, på planen mitt emot Buddenbrookhaus medan vi väntar på att hungern ska återvända. Här finns flera gamla bekanta från bröderna Grimms sagor: Grodprinsen, Snövit och de sju små dvärgarna, Törnrosa, Askungen och Mästerkatten i stövlar, bland andra.

Mästerkatten i stövlar

En tur med pariserhjulet på Koberg är ju annars bra för aptiten eller en sväng på skridskobanan nere vid An der Obertrave.
Koberg
Nyår


Så är den äntligen här. Årets bästa helgdag. Jag vet ju att Nyårsafton anses vara amatörernas afton men då vill jag bara påpeka att amatör kommer av franskans amateur, som också betyder älskare, alltså att man älskar något. Så det så.
Jag älskar Nyårsafton!

Däremot är jag ingen större älskare av de berlinermunkar som man ska äta denna dag. Veckan innan  finns det skyltar i alla affärer som påminner oss om att beställa våra "berliner" i tid, men vill ni göra detta så blir det utan mig. På Nyårsafton bär varenda människa vi möter på vita pappkartonger från Stadtbäckerei eller från den berömda marsipantillverkaren Niederegger som hivar ut berlinermunkar i parti och minut ur en lucka i väggen på sitt torn på Breite Strasse.

Förutom berlinermunkar är lübeckarna mycket förtjusta i nyårsraketer. Det börjar smälla och dundra redan flera dagar innan Nyårsafton. På det magiska slaget tolv den aktuella dagen förvandlas stränderna krind Trave till ett inferno. En kvart in på det nya året ligger krutröken så tät över himlen att det nästan inte går att se något av fyrverkeriet. Jag har sett folk komma dragande med svarta sopsäckar med raketer och smällare. Fulla människor fullastade med sprängämnen.  Det förvånar mig att det inte händer mer än vad det gör.
Det finns mycket negativt att säga om raketer och fyrverkerier, visst gör det det. Men jag tänker inte skriva om dem här för jag gillar nyårsfyrverkerier.  Det är med skräckblandad förtjusning som jag ger mig ut i nyårsnatten. Tolvslaget upplever jag förskrämt upptryckt mot en vägg eller i ett barfönster, klamrande mig fast i min lilla sektflaska. Och jag njuter. Och det är precis så tolvslaget ska firas in.
Det gamla året ska sprängas bort och lämna allting rent och vitt inför det nästa året.





Nyårsdagen, är dagen efter bomben.



Vi inleder alltså året med ett glas sekt vid hotellfrukosten och sedan blir det en stilla promenad genom staden för att beskåda förödelsen. Det är en helt annan stämning än kvällen innan. Det är så stilla och öde. Nästan ingen är ute men ibland möter vi en enstaka vandrare med kamera på magen, någon som är ute för att föreviga lämningarna efter natten.
Det är fridfullt. Alltså raka motsatsen till kvällen innan. Man har en ren känsla när man går där. Trots att det inte är direkt rent på gatorna. Men det nya året ligger ändå vitt och oskrivet framför oss på den här första, stilla promenaden.
 

Promenaderna


Vi börjar med att ta till vänster när vi kommer ut från hotellet och går över Mühlenbrucke ut på grönområdet på "ön" mellan Krähenteich och Kanaltrave. Här går vi längs vattnet fram till parken meda alla uteliggarna och sedan går vi bakvägarna fram mot norra porten i den gamla stadsmuren.

På vägen kan vi titta på den här skvadern i ett barfönster. Vi passerar också den här luckan där man, enligt skyltningen, kan ringa på mellan 23-03 på nätterna om man vill köpa alkohol. Vi har inte provat detta ännu.










Det gör vi inte nu heller. Istället provar vi att kika in i en av alla de små gänge som finns överallt i staden.  Enligt en något osäker källa ska det finnas mellan 700 och 800 sådana här små gångar i Lübeck.


Nu är vi framme vid Burgtor, den pampiga norra porten i den medeltida stadsmuren.


I ett hus i muren bodde författaren Ida Boy-Ed  under en period.
Vi vänder och går bort mot Koberg, som ser lite tomt ut nu när pariserhjulet och alla dryckesbodarna är nedmonterade.
Där, mittemot Jakobi kirche, ligger Schiffergesellschaft s vackra hus från 1500-talet. Det här var sjökaptenernas "klubbhus" från 1535 till 1868 då huset blev en restaurang och det är det fortfarande idag.




Vi går ner den smala gatan bredvid Schiffergesellschaft och irrar runt lite i gränderna.






Här kan vi roa oss med att titta på vad lübeckarna pryder sina fönster med. Det är sällan de har krukväxter där, istället är det som små miniutställningar med allt från tomtar till tekannor och en eller annan porslinssjökapten.

Museihamn An der Undertrave
Holstentor
Nere vid museihamnen tittar vi på de fina båtarna medan vi flanerar upp mot Holstentor och Saltz speciher- byggnaderna.


Saltz speicher. Här fanns stadens saltreserv förr i världen.

Så har vi kommit över på An der Obertrave och fortsätter ned till vackra, vackra Malerwinkel.






På flera ställen i staden hittar vi de här små "placketterna" i trottoarerna, små minnesbrickor över de judar som deporterades under Andra Världskriget, på de platser där de blev hämtade av nazisterna.

Det blir lite av en zick-zack-promenad det här men vi måste faktiskt upp till Rathaus markt och se hur torget ser ut nu när julmarknaden är ihoppackad och ivägforslad. Nu kan vi ju dessutom passa på att höja blicken en smula och titta på det vackra rådhuset.




Jag vet inte hur ni mår vid det här laget men själv börjar jag få ganska ont i fötterna. Det känns som det är dags att bege sig hem mot hotellet.  På vägen passerar vi Niedereggers torn på Breite strasse och tittar på deras julskyltning, som naturligtvis är gjord av marsipan.





Vi tar en kebab och en öl på restaurang Akasia som är öppet 24 timmar om dygnet. Man blir hungrig av att gå och om vi vilar en stund så orkar vi kanske till och med passera hotellet och gå bort och titta på mitt favorithus.



Det ligger på An der Mauer och är inbyggt i själva stadsmuren. En vägg består alltså av mur från 800-talet. Huset är byggt på 1300-talet och jag fullkomligt älskar hur det lutar!


Nå, det var det! Nu tycker jag verkligen att vi använder våra sista krafter för att kräla oss upp på hotellrummet, lägga oss i sängen och läsa en god bok en stund.  Det har vi gjort oss förtjänta av.

 


Utsiktstornet


Om man inte vill promenera i Lübeck och ändå vill se staden, kan man åka upp i utsiktstornet i St Petrii kirche. Nu har jag inte någon större förståelse för att man inte vill promenera i Lübeck men eftersom vi har ganska ont i fötterna efter gårdagens promenad och eftersom man har så fin utsikt här uppe så tycker jag att vi åker upp och tittar i alla fall.





Kyrkorna


Enligt den Lübecksguide jag läst ska det finnas sju kyrktorn i gamla stan. Jag har räknat och räknat och ibland får jag det till åtta och ibland får jag det till fem, det beror lite på vad man räknar som torn. Sju har jag i alla fall aldrig fått det till. Men jag har å andra sidan aldrig varit särskilt bra på det här med räkning.



Vi har redan tittat på utsikten från St Petrii kirche. Eftersom det är ett utsiktstorn, så räknar jag det definitivt som ett TORN. Oavsett hur många torn det finns tänkte jag att vi skulle ta en kyrkrundtur idag.

Från utsiktstornet i St Petrii kirche ser vi Marien kirche om ligger intill Rathaus markt.

Marien kirche
Vi åker ned från utsiktstornet och går bort och tittar på Djävulen som sitter utanför kyrkan och kliar sig förnöjt i sitt skägg. Lika njöd var han när han såg Marien kirche byggas. Han trodde nämligen att det var en ölkällare som var på väg att ta form. Detta gladde honom så till den grad att han började hjälpa till med bygget. När han upptäckte vad det var han var med om att bygga blev det slut med förnöjsamheten. Men byggjobbarna tyckte att han hade gjort ett så bra jobb att de faktiskt byggde honom en ölkällare i form av Rådhuskällaren som än idag ligger alldeles bredvid kyrkan.



Vi fortsätter bort till Koberg och  St Jacobi kirche . St. Jacobi är sjömännens skyddshelgon och kyrkan ligger också mitt emot Schiffergesellschaft. Inne i kyrkan finns minnesplaketter över de lübeckare som försvunnit på havet och dessutom Lübecks äldsta och pampigaste orgel.


På väg från Jacobi kirche passerar vi St Katharinen kirche som är museikyrka men av någon anledning är den aldrig öppen på vintern.


Istället går vi bort till  Aegiden kirche  som ligger i de allra mysigaste kvarteren i Lübecks gamla stad. Den är öppen på vintern men exakt när är svårt att få något grepp om. En sen kväll på väg hem från en trevlig kväll på restaurang Adria börjar Aegidens klocka att slå precis när vi passerar. Vi står där i mörkret, medan stora, stilla snöflingor singlar ned över oss, och räknar slagen.


Dom zu Lübeck blev svårt förstörd av bomberna under Andra Världskriget. Men nu är den återuppbyggd igen.





 I katolska kyrkan i Lübeck finns minneskryptan för de fyra prästerna som dömdes till döden för att ha gjort motstånd mot nazisterna under Andra Världskriget. De fyra prästerna halshöggs medelst giljotin klockan sex på morgonen den 10 november 1943 i Hamburg. Detta var det största ekumeniska (en av prästerna var lutheran, de övriga romersk-katolska) motståndet mot nationalsocialismen i Tyskland under denna tid och jag har fascinerad försökt tyda de tyska texterna om deras öde som finns på Burg museum.

Båtturerna

Om man väljer att åka till Lübeck under varmare tider än Nyår kan man åka en rundtur på Trave i en sådan här turbåt.



Det är ett mysigt sätta att se Lübecks gamla stad utan att få ett dugg ont i fötterna. Fast in i gränderna kommer man ju inte.


 
 
Naturligtvis finns det servering på båten. Det går att få både kaffe och öl.






Museerna
 

Jag börjar med ett museum som inte längre finns. Kanske är det ett dumt upplägg men så får det bli. När vi kom till Burgklosters port den andra januari 2012 möttes vi av ett handskrivet anslag upptejpat på fönstret. "Teamet på Burgkloster tackar för de gångna 20 åren. Utställningarna upphör från och med den sista december 2011." Därmed har ett av Lübecks bästa museum gått i graven, utan någon närmare förklaring. Ett museum värt att skriva en runa över.

Burgkloster kallas Burgkloster därför att det är byggt på en plats där det funnits ett antal borgar innan klostret byggdes; tyska, danska och slaviska borgar. Själva klostret byggdes efter att tyskarna vunnit ett slag mot danskarna den 22 juli 1227. De hade lovat att bygga ett kloster till dagens helgon Maria Magdalena, om de vann. Och de vann.

Därför står också Maria Magdalena ute på klostrets gård, insvept i sitt eget hår. För att göra bot för sina synder levde Maria Magdalena som eremit. När hennes kläder slitits ut använde hon sitt långa hår som kläder. Enligt legenden. Hon måste ha haft en helt annan kvalitet på håret än jag.






I modern tid förvandlades Burgkloster till en domstol men rättsalen på bilden ovan har inte används som sådan, den har byggts upp för museets skull. Det var inte heller i domstolen i Burgkloster som de fyra prästerna som protesterade mot nazismen dömdes till döden, det var i Hamburg. Men de satt fängslade här i väntan på rättegången. Det finns två celler kvar i klostret, så att man kan gå in och prova på hur de hade det, de där prästerna. Jag stannar inte så länge i cellerna. Det var här jag först träffade på de här prästerna, vars öde jag sedan haft så svårt att bli av med. Deras historia finns nedtecknad i en pärm som ligger på det domarbord, framför nazistflaggan, som syns på bilden ovan.


Förutom det ovannämda fanns det naturligtvis lämningar av själva klosterlivet här, fynd från arkeoligiska utgrävningar i Lübeck, en utställning av modern konst och annan konst som föreställer Lübecks utveckling från de första bofasta på platsen fram till modern tid.
Här har också alltid funnits en utställning med anknytning till händelserna under Andra Världskriget. Senast jag var där handlade det om alla de judiska barn som deporterades.
Det fanns så oerhört mycket intressant att se i Burgkloster museum. Vårt sista besök tog oss fyra timmar.
Men nu är det alltså stängt.
Om jag har tolkat den tyska hemsidan rätt, beror stängningen på att man ska bygga ett Hansa-museum. Jag är inte säker på att jag tycker att det är ett vettigt val.

Ett annat museum som har mycket att visa är St Annen-museum . Också det ett gammalt kloster. Det är alltid olika vad och hur mycket man får se, eftersom museet verkar befinna sig i ständig ombyggnad.

Vid sidan av klostret är ett mycket fult betongtorn upprest. När vi första gången besökte St Annen trodde vi att detta fula betongtorn var det enda som fanns att se av museet. Betongtornet rymmer alltid en temporär utställning av modern konst och denna den första gången vi var här gick jag och svor över detta vansinniga påfund att alltid fylla gamla  intressanta byggnader med modern konst. Det jag ville se var ju lämningar från själva klosterlivet, nunnornas små celler och medeltida kyrkokonst. Bakom en oansenlig dörr till vänster om museireceptionen upptäckte vi också till vår förvåning en av de mest fantastiska samlingar av medeltida kyrkokonst som vi någonsin träffat på. Som till exempel nedan passionsaltare av Hans Memling från 1491, framför den kan jag sitta hur länge som helst. (Bilden har jag lånat från http://www.museen-sh.de )

Sie können das Fenster durch anklicken des Bildes schliessen





I St Annen finns det också uppbyggda interiörer från medeltida Lübeckerhus, ett gammalt apotek som inte alltid är tillgängligt för besökare, liksom inte heller leksaksutställningen alltid är tillgänglig. När den är tillgänglig kan man i alla fall se orsaken till att jag i mina nyårslöften alltid har med att jag ska skaffa mig ett dockskåp under det kommande året.
Visst är det underbart fint!




Heiligen Geist hospital på Koberg utgjorde gamla tiders ålderdomshem.











Här bodde de gamla ända fram till 1970, i sådana här små kurer som rymde en säng och ett tvättfat och en hylla att lägga Bibeln på, i stor sett.




[bm-image-775552.jpe]

I gränden Kolk flyger en drake ovanför ingången till  Theater figuren museum. Det är ett stort museum även om det inte ser ut så vid första intrycket, men många små rum vindlar från källare till vind, fulla med dockteaterdockor från jordens alla hörn och alla tider, ihopsamlade av dockteaterfantasten Fritz Fey. Man måste inte vara barn för att tycka att det är här är ett fantastiskt museum.




Paris har sitt Eiffeltorn och Pisa sitt lutande torn. Byggnader som har blivit symboler för städerna ifråga. Lübeck har Holstentor. Det lutar lite det också, lite bakåt och inåt. Holstentor var Lübecks stadsport under medeltiden och uppfördes i mitten av 1400-talet. Tanken var att porten skulle försvara staden i krigssituationer men den blev aldrig prövad i strid.


Idag finns det ett stadsmuseum inne i tornet där man, bland annat, kan få se en sträckbänk.



 Bredvid Marien kirche ligger Buddenbrooks haus , det hus där Tomas Mann föddes och där han också förlade handlingen i boken Buddenbrooks.  Nu är det inte exakt det huset där han föddes eftersom det huset förstördes när Lübeck blev bombat 1942 men idag är huset återuppbyggt och är ett museum över familjen Mann i allmänhet och boken Buddenbrooks i synnerhet. Till vår förvåning var texterna i utställningarna även skrivna på svenska.
Jag blev inte sådär överdrivet förtjust i Tomas Mann. Till att börja med detta att han under sin ungdom livnärde sig på pension från sin borgarpappa för att kunna ägna sig åt litterära experiment och göra uppror mot borgarlivet. Naturligtvis beror mitt ogillande på att jag är avundsjuk, det är ju väldigt praktiskt att ha borgarpengar att leva på medan man gör uppror mot borgerligheten.
Han verkade dessutom vara en ganska självgod typ, om man läser hans kommentarer kring sitt nobelpris. Manns fru var utbildad och intelligent och funderade på att doktorera i matematik när hon träffade honom och lät honom övetala sig till att gifta sig med honom istället. Visst, han höll väl inte en pistol mot hennes huvud direkt, men istället för att skriva en doktorsavhandling födde hon sex barn och tog hand om dem (och om Tomas Mann), dessutom blev hon sjuklig på grund av svåra förlossningar, medan Tomas Mann kunde förverkliga sina drömmar och bli  nobelpristagare på kuppen.
Nu verkar han, eller familjen som helhet, inte ha levt några lyckliga liv. Hans båda systrar dör i förtid, och åtminstone den ena av dem tar livet av sig. Klaus Mann, Tomas Manns äldste son, tar också livet av sig. En annan av sönerna ägnar, efter faderns död, sitt liv åt utgivningen av faderns böcker och får genom detta "insikt i faderns tankevärld och hamnar därför i en livskris". Han, sonen i fråga, dör senare till följd av en blandning av "alkohol och barbaturier". Och just det slapp ju Tomas Mann att uppleva men jag tror ändå inte att jag skulle vilja byta liv med honom, nobelpriset till trots. Har man en tankevärld som driver folk till livskriser kan man inte ha mått särskilt bra.
Tomas Mann är inte denna lilla stads enda nobelpristagare. Det finns inte mindre än två stycken till. 1999 fick Günter Grass priset i litteratur. I Günter Grass haus har jag ännu inte varit men  Willy Brandt haus däremot har jag besökt. Willy Brandt var Västtysklands förbundskansler 1969-1974, 1971 fick han nobelsfredspris. Museet är gratis och här kan man bland annat få se hur tv-nyheterna från Västtyskland och Östtyskland rapporterade olika om samma händelser.
 
Benhaus Drägerhaus är två sammanbyggda hus, det ena Benhaus är från slutet av 1700-talet och Drägerhaus är byggt i mitten av 1800-talet. Här kan man titta på arkitektur och möblemang från tiden. Benhaus Drägerhaus är dessutom en konstmusem med främst lokala förmågor från 1800- och 1900-talet, men också med tavlor av Eduard Munch som var gäst i huset en tid. 

Vintern 2004 var den stora sevärdheten i Lübeck emellertid en isskulpturutställning med bidrag från olika länder.  Sveriges bidrag vara naturligtvis en älg.
 

Restaurangerna
En av de stora behållningarna med Lübeck är alla mysiga restauranger. Det är nästan stressande att försöka hinna äta på alla.



Till lunch blir det kebab. "Tysk" kebab är mycket godare än den "svenska", ett annat bröd, mer kål och tzatziki. På de tyska kebabhaken finns det även andra turkiska delikatesser att välja på, ostpinnar och fyllda auberginer till exempel. Fördelen med kebabrestaurangen Akasia, som ligger på Mühlen strasse och där vi redan har ätit, är att det är öppet dygnet runt och således ett pålitligt ställe. 
Adanus har kreativa öppettider som för tankarna till den franska landsbyggden, men när det väl är öppet är det den som är mysigast med ett hörn med "ökenmattor" och kuddar längst in. 
 Första året vi var i Lübeck anlände vi på själva Nyårsafton och irrade runt på tomma gator, bland stängda affärer och restauranger. Vilsna i staden trodde vi oss ha att välja på McDonalds eller Hos Turken för nyårssupén. Så det blev Hos Turken och en stor kebab i pitabröd till nyårsmiddag och det var inte det sämsta. Bubblet till tolvslaget köpte vi i en imbizvagn uppe vid centralstationen där det var lätt att få uppfattningen att hela Lübeck var övergivet.
Sedan bröt helvetet lös nere vid Holstentor i form av färgsprakande fyrverkeri vid tolvslaget.

Till middagen tror jag ändå att vi satsar på något annat än kebab. Medan vi funderar över vilken restaurang vi ska välja för kvällen tar vi en fördrink på Angus Rock Kneipe. Det är en  hårdrocksbar med pooldancing bord, väggmålningar med vikingar och djävulshuvuden, skyltar med texten: Bad to the bone och affischer för rockband som spelar loud enough to raise the dead. Någon som kallar sig The mighty skii king brukar spela här.
Inredningen ger intryck av att det är en bar för riktigt tunga lirare med flottig hästsvans och skinnväst. Jag tycker att det är roligt att gå hit eftersom jag både till själ och utseende är en blandning av trollet Plupp och en bibliotekarie, ingen särskilt tung lirare alltså. Nu har vi inte sett så många flottiga hästsvansar på Angus Rock Kneipe, inte heller har vi sett The mighty skii king. När vi har varit här har det varit vi, barflickorna och en liten gråklädd städerska i 60 årsåldern. 
Nå, vi beställer varsin bourbon, njuter av inredningen och vinkar glatt farväl åt den lilla städerskan som knyter en sjalett om huvudet och ger sig ut i den ruskande vädret.
Nu gäller det alltså att bestämma var vi ska äta.
 

Potters, San Remo och La Rusticana på rad

Längs An der Obertrave ligger Potters, San Remo och La Rusticana på ett vackert pärlband. Potters meny är typiskt tysk. Här finns till exempel fyra sorters schnitzel: wienerart, hamburgerart, ziguenerart samt jaegerart. Och så matjesill förstås; Matjes hausfrauen art.
San Remo och La Rusticana är italienska restauranger. Båda restaurangerna har genomgått en del förändringar sedan vi först besökte Lübeck. San Remo hade en stor stenkolsugn med tunga järnluckor och serverade lasagne med inbakade ärtor och morötter, båda har rensat bort sina "bås" med soffor och ställt in fristående bord. La Rusticana är den som behållit mest av den där gyttriga inredningen som åtminstone jag förknippar med typiska italienska restauranger: vinflaskor högt och lågt och prydnadskärror i halm, porslinsåsnor och landskapstavlor i grälla färger, till exempel.
I båda dessa restuaranger har jag ätit den bästa fläskfilé med gorgonzolasås och rosmarinpotatis jag någonsin har ätit så jag kan liksom inte rekommendera den ena framför den andra.

Det finns flera italienska restauranger i Lübeck, bland annat Salento som ligger på Pferdemarkt. Detta är en ganska märklig restaurang: När vi kommit upp för den smala, branta trappan kommer vi rakt in i köket snett till vänster. Själva restaurangen är en boxliknande sal till höger. Rakt fram har vi bakgården med uteserving och kulörta lyktor. Kyparna är klädda i ljusblåa skjortor och svart väst medan ägaren, som är en mycket lång, gråspräcklig italienare går runt i säckiga jeans och en noppig randig tröja när han pratar med gästerna. Den lilla restaurangboxen är hetare än köket men här har jag ätit den godaste pasta med oxfilé och pepparsås som någonsin tillagats.

Är man mer intresserad av det grekiska köket så finns det också flera alternativ men jag väljer alltid restaurang Dionysos på Mühlen strasse. Här finns visserligen de sedvanliga målningarna av Medelhavet och små miniatyrer av grekiska statyer i gips men annars är inredningen mer tysk än grekisk. Matsalen är indelad i små rum och avbalkningar och mitt i matsalen finns en stor, brun trappa upp till andra våningen men det är just de här små avdelningarna som gör restaurangen så mysig.

Men vi sveper det som är kvar av vår bourbon och går till min absoluta favoritrestaurang Adria. Detta är förmodligen en restaurang som skulle få Gordon Ramsey att slita sitt hår, inte minst på grund av den brokiga menyn som dels innehåller de tyska klassiska schnitzlarna, dels argentiska (!) rätter och slutligen specialiteter från Balkan där ägarparet kommer ifrån. Det är ett mycket trevligt par i övre medelåldern. Frun står i köket och lagar maten och kikar nyfiket ut på oss genom serverinsluckan med jämna mellanrum. Mannen sköter serveringen. Allt: dukarna, sofforna, menyn och mannens tröja  går i en synnerligen omodern ljusblå färg och allt är så litet och mysigt och mannen är så trevlig att jag bara njuter redan innan vi fått in maten.
Vi har beställt chateaubriand och den serverars på ett överdådigt fat med klyftpotatis, gratinerade tomater och vackert skurna grönsaker. Till detta dricker vi dingac som är ett kroatiskt vin. Det är någonstans i botten av det första glaset som jag börjar orerar om hur mycket bättre det är i Tyskland än i Sverige, hur mycket enklare och mer opretentiöst det är att gå på restaurang här. Man kan bara kliva in och behöver inte vara så värst uppklädd. Inredningen behöver inte vara så överdrivet stilren och trendig. Enkelt, trevligt och gott, det räcker långt.
I samband med notan får vi varsitt litet glas apelsinsnaps.



Ytterligare en fördel med restaurang Adria är att det inte ligger särskilt långt från vårt Hotel zur alten Stadtmauer, negativt är att man har ätit så mycket att man har svårt att ta sig upp för alla trappor till rummet. Katten sover fortfarande i sin korg under telefonen och ser inte ut att vilja maka på sig så det är bara att fortsätta upp för trappan och lägga sig i sin egen säng.

...

Morgonen därpå står vi vid Fegefeuer och väntar på buss nummer 6 som går ut till flygplatsen. Det nya året är på väg att lyfta och ta fart. Jag är på väg att ta ett steg ut på den vita ytan och sätta det första avtrycket i detta år. På bussen sitter jag med min proppfulla ryggsäck i famnen, där har jag en anteckningsbok med långa listor på årets nyårslöften och den nya dikten om det där första steget.

Vitt

Snön ligger ny och obeträdd
Snön ligger ny, jag är inte rädd
Snön ligger ny och allt är vitt
mitt steg är fritt

 Snön ligger ny och allt kan bli
Den som tar språnget är i språnget fri
Snön ligger ny och allt är vitt
mitt steg är mitt

 Snön ligger ny och allt är rent
väntar jag längre blir det försent
Jag väljer en riktning och tar ett kliv
och mönstret i snön ser ut som ett liv

 

Kommentarer

Loll sa…
Alltså tack för den resan! Det var ju så fullödig att man inte behöver göra den i "köttvärlden" som jag hör att levande livet nu kallas..
Har du funderat på att sälja den till Lubecks turistbyrå? Känns som en fullödig guide! Kram och Gott nytt år på dig! Var noga var du sätter fötterna i din nya snö!
skogsnuvan sa…
Det var inte illa att få följa med på den här härliga resan och se allt gammalt och härligt och äta goda frukostar och vara med på äventyr. Tack för det och jag önskar dig ett gott nytt år.
Gitz sa…
Trevlig läsning. Tack! 2017 nu och vi tänker bege oss dit 30/12- kommer vi kunna äta oss mätta och belåtna under vår vistelse på tre dagar? Nyårsafton?

Vänligen Fredrik
Soldansare sa…
Det kommer inte att vara några problem Fredrik. Just Nyårsafton ska jag lämna en liten brasklapp på restaurangernas öppettider. Då har jag alltid haft egen supé, så då vet jag inte riktigt hur det brukar vara, men det finns ställen det gör det. Ni kommer få det härligt!
Gitz sa…
Underbart att höra. Då kan jag släppa tanken på McDonald's som nyårshak.
Drar man två tonåringar från hemtrakterna så måste man ju leverera kvalitetstid 😄.

Stort tack för återkoppling.

/Fredrik

Populära inlägg