Gamla bekanta
Jag har ju redan skrivit om den nötknaprande och ekorrögde herr Boilliot i Volnay.
Här kommer några andra:
I tian på Place Monge i Nolay bor tanten med de två taxarna. Först högg det till i hjärtat på mig när vi tittade mot taxtantens fönster i år. Jag tänkte att nu, nu är taxtanten död. Jag såg nämligen bara en stor blomsteruppsättning i fönstret. Men så plötsligt sträcktes det ut en vällustigtass bakom blomkrukan och då fick jag syn på den; katten.
Den ligger alltid där i fönstret och väntar på att taxarna och tanten ska komma tillbaka från promenaden. När de kommer står de utanför fönstret och vinkar in till katten, ja, det är väl mest tanten som vinkar och katten reser sig och skyndar sig att komma och möta dem vid dörren.
I år såg jag varken tanten eller taxarna men jag kände mig ändå ganska säker på deras fortsatt existens; om katten ligger i fönstret kan de inte vara långt borta. Och med tanke på blomsterprakten utanför dörren borde lilla tanten vara vid god vigör, annars skulle hon väl aldrig orka sköta om alla dessa blommor.
En annan gammal goding som jag var orolig för om han fanns kvar var den gamle gubben i Beaune. Alltid ute med sin rullator för att hålla koll på turisterna, alltid klädd i ett bar gröna arbetsbyxor och keps.
Det var med glädje jag konstaterade att han fortfarande höll ställningarna på Place Beurre och att han hade både kepsen och sin dambekant kvar, och att han hade fått en bättre rullator.
God dag, säger vi artigt när vi passerar.
Va sa! gastar han tillbaka och ser lätt förolämpad ut.
Ett stenkast från Place Beurre, på 10 rue Lorraine har herr och fru Hamama sin snabbmatsrestaurang. Snabbmat är visserligen en självmotsägelse i det här landet men jag tror inte att herr och fru Hamama är fransmän av ursprunget. Hos herr och fru Hamama har vi varit så ofta att de känner igen oss. Förra gången vi var där tog vi ett mycket ordrikt farväl av dem där de talade i munnen på varandra och var fullständigt obegripbara. Fru Hamama vann oftast och överröstade mannen. De var inte överens om hur många år vi hade varit där och när jag gav herr Hamama rätt såg han riktigt triumferande ut.
När vi var där i år vände sig fru Hamama till sin man och förklarade att vi hade varit där tidigare och han gjorde en åtbörd som betydde att herregud, det visste han väl.
Det kändes som att komma hem.
Här kommer några andra:
I tian på Place Monge i Nolay bor tanten med de två taxarna. Först högg det till i hjärtat på mig när vi tittade mot taxtantens fönster i år. Jag tänkte att nu, nu är taxtanten död. Jag såg nämligen bara en stor blomsteruppsättning i fönstret. Men så plötsligt sträcktes det ut en vällustigtass bakom blomkrukan och då fick jag syn på den; katten.
Den ligger alltid där i fönstret och väntar på att taxarna och tanten ska komma tillbaka från promenaden. När de kommer står de utanför fönstret och vinkar in till katten, ja, det är väl mest tanten som vinkar och katten reser sig och skyndar sig att komma och möta dem vid dörren.
I år såg jag varken tanten eller taxarna men jag kände mig ändå ganska säker på deras fortsatt existens; om katten ligger i fönstret kan de inte vara långt borta. Och med tanke på blomsterprakten utanför dörren borde lilla tanten vara vid god vigör, annars skulle hon väl aldrig orka sköta om alla dessa blommor.
En annan gammal goding som jag var orolig för om han fanns kvar var den gamle gubben i Beaune. Alltid ute med sin rullator för att hålla koll på turisterna, alltid klädd i ett bar gröna arbetsbyxor och keps.
Det var med glädje jag konstaterade att han fortfarande höll ställningarna på Place Beurre och att han hade både kepsen och sin dambekant kvar, och att han hade fått en bättre rullator.
God dag, säger vi artigt när vi passerar.
Va sa! gastar han tillbaka och ser lätt förolämpad ut.
Ett stenkast från Place Beurre, på 10 rue Lorraine har herr och fru Hamama sin snabbmatsrestaurang. Snabbmat är visserligen en självmotsägelse i det här landet men jag tror inte att herr och fru Hamama är fransmän av ursprunget. Hos herr och fru Hamama har vi varit så ofta att de känner igen oss. Förra gången vi var där tog vi ett mycket ordrikt farväl av dem där de talade i munnen på varandra och var fullständigt obegripbara. Fru Hamama vann oftast och överröstade mannen. De var inte överens om hur många år vi hade varit där och när jag gav herr Hamama rätt såg han riktigt triumferande ut.
När vi var där i år vände sig fru Hamama till sin man och förklarade att vi hade varit där tidigare och han gjorde en åtbörd som betydde att herregud, det visste han väl.
Det kändes som att komma hem.
Kommentarer