Jag blev inte som jag tänkt mig
Jag blev inte som jag tänkt att jag skulle bli när jag fyllt 50. Jag har nyligen fyllt 51 så jag tycker att jag med säkerhet kan säga att det gick åt skogen. Man ska ge sig själv en viss marginal, men inte för mycket. Jag går på en trottoar i stan när någon bakom mig plötsligt hojtar och påkallar min uppmärksamhet. Det är en pappa på cykel med barnet i en sådan där stor trälåda frampå cykeln som man ska ha nu. Jag minns den pinniga barnsadel som jag satt i på min mammas pakethållare när jag var barn, och tänker att det är ett under att mänskligheten inte dog ut med min generation om det är detta sjabrak som krävs för att hålla barn vid liv. Sedan tänker jag att pappan vill fråga om något eftersom han är uppe på trottoaren med sin rymdfarkost istället för ute i den två meter breda cykelbanan som är fullständigt ren på mänskligt liv och alltså betydligt mer framkomlig, särskilt för just en cykel. Men nej, pappan vill bara att jag ska flytta mig så att han kommer fram med...
