Finessen med skog
Idag är det fyra månader sedan pappa dog. Jag sitter och letar bland gamla fotografier och hittar de fina svartvita foton som pappas arbetskamrat John tog på skogsutflykter med mina föräldrar och på jobbet i skogen. Det är min pappa som sitter till vänster i bild, i den röda fiberpälsen med pipan i munnen. Att fiberpälsen är röd vet jag för den minns jag. Att jag påstår att han har pipan i munnen, fast han sitter med ryggen till och jag inte borde ha en aning om hur det förhåller sig med det, är för att allt annat är otänkbart. Ett vanligt helgnöje i min barndom var att åka ut i skogen, parkera i en vägren och sedan tränga sig fram mellan granar och buskage, vricka fötterna på stock och sten och kämpa sig upp på något berg för att titta på en utsikt...bestående av ännu mera skog, ungefär som utsikten på bilden här ovan. Jag hade svårt att förstå finessen med detta när jag var barn och tonåring. Vad var grejen? Ännu mindre förstod jag mig på tjusningen i att åka oändligt långsamt på
