LA MER

Fördelen med att vara en skrivande människa är att man kan uppleva något flera gånger. Det är naturligtvis bara en fördel om det är saker som man vill uppleva flera gånger. (Fast kanske finns det fördelar med att gå igenom sådant som man inte vill uppleva flera gånger också, men den typen av filosoferande tänkte jag inte trassla in mig i just nu. Jag har också en tanke om att man upplever saker intensivare när man hela tiden måste knåda runt dem i huvudet och formulera sig kring dem. Men det kanske bara är högmod. )

När vi var på Medelhavskryssning i juni 2014 var jag förkyld, sjuk och trött hela resan och därför tänkte jag nu utnyttja fördelen med att vara en skrivande människa och åka på den där kryssningen en gång till, i friskt tillstånd. Ni får gärna följa med mig.

AvfärdAvfärd

Klockan 23:00 den 10 juni avgår kryssningsfartyget Island Escape från Palmas hamn. Vi står på däck och ser den upplysta katedralen och Castel Bellver glida bort i mörkret. Från Sailaway-bar har jag beställt ... en kopp te. Det kanske inte var vad jag hade tänkt fira vår avgång med men bihålorna är igenkorkade och jag hostar så jag inte kan prata; jag är helt enkelt genomförkyld och allt jag vill ha är just te.

Innan avfärd har vi hunnit ha säkerhetsövning och lärt oss sätta på oss flytvästarna och hitta vår livbåt. Vi har också hunnit äta middag i Island Restaurant. Det är en bufférestaurang där man möts vid dörren och anvisas ett bord av en kypare. Det vimlar av kypare. Vår heter Ergibal och är från Filippinerna, som de flesta i servicepersonalen. Servicenivån är över huvud taget mycket hög. Medan vi smuttar på vinet ser jag flera gånger hur kyparna hjälper gamla damer med att bära deras tallrik och stödja dem tillbaka till bordet.

"En trevlig service för de äldre." tänker jag och beger mig i väg för att förse mig av maten. Eftersom jag inte själv ser mig som "äldre" (Jag har ju faktiskt inte fyllt 40 än) blir jag en smula överrumplad när jag, på väg tillbaka till mitt bord, möts av en framilande Ergibal som bestämt tar min tallrik ifrån mig och springer före mig med den till min plats. Han ansåg åtminstone inte att jag behövde stödjas dit.

Men nu glider vi alltså fram över det stora, svarta vattnet under den stora, svarta himlen. P smuttar på en drink och jag, jag smuttar på mitt te. Det känns betydligt bättre nu, när jag så att säga åker för andra gången, skrivandes, än det gjorde första gången, i den så kallade verkligheten. Då längtade jag mest efter att gå ned i hytten och sooooova bort min förkylning.

Man sover oerhört bra till havs. Skulle det visa sig...

Till havs

Man sover som sagt bra till havs.

När vi vaknar den första morgonen är klockan drygt elva. Mobiltelefonen hade ju stått på ringning för att vi inte skulle missa frukosten men det är lite oklart om vi sovit oss igenom larmet (får väl skylla på sjukdomen i så fall) eller om det helt enkelt inte ringt. Mobilen har tappat all kontakt med civilisationen, precis som vi, denna kryssningens första dag, som tillbringas ute till havs med bara det blåa havet så långt vi ser.

På detta sätt kommer det alltså att dröja ytterligare ett dygn innan jag blir varse vad full english breakfast innebär. Det innebär också att vi missat servettvikningskursen, föreläsningen om hur man får vitare tänder och matlagningstävlingen. Bland annat. Det är inte något latmansgöra att åka på kryssning, det är en jäkla hets.

Föreläsningen om sjögräsets välgörande egenskaper för huden hoppar vi över frivilligt, inte heller går vi och låter oss fotograferas tillsammans med kaptenen. Vi spelar shuffelboard uppe på däcket tillsammans med ett brittiskt gruppboende och hänger lite i puben istället.

I puben underhåller Leo Nicks och Jodie Gardner på ett rullande schema. I det lilla nyhetsbladet om morgondagens aktiviteter som skjuts in under vår hyttdörr varje kväll, beskrivs Leo Nicks som ömsom entertaining och ömsom top class musician. Jody Gardner benämns hela tiden som beautiful. Hennes musikaliska färdigheter nämns över huvud taget inte, vilket irriterar mig omåttligt.

Middagen inmundigar vi återigen hos Ergibal på Island restaurant. Island Escape är ett brittiskt kryssningsfartyg och maten är anpassad därefter. Till en början är det lite intressant att upptäcka det brittiska köket men det är en känsla som snart går över. Till syvende och sist så är det brittiska köket ett av Europas sämsta. Varje kväll finns det nio varmrätter att välja på i buffén, ett faktum som i vanliga fall skulle vara direkt ångestskapande; hur skulle jag kunna undgå att äta alldeles för mycket?

Nu var det snarare så att jag irrade omkring mellan terrinerna för att hitta något som över huvud taget gick att äta. Förmodligen är jag den enda människa som varit på kryssning och gått ned två kilo.

Korsika och Bastia

Bastia på Korsika

Morgonen den 12 juni vaknar vi klockan sju med hjälp av beställd väckning från receptionen. Klockan nio ska vi angöra den vackra staden Bastia på Korsika och vi vill gärna stå på däcket och se hur vi kommer in och lägger till i hamnen. Vi har ju dessutom anmält oss till en rundtur i staden och det går ju inte ann att vi missar den för att vi sover till elva.

Men innan vi angör Bastia har jag hunnit stifta bekantskap med den engelska frukostkulturen och vi har krockat rejält. Jag irrar runt i The Beachcombers stora buffématsal och letar efter bröd. Till slut får jag acceptera att det enda som finns är mycket små runda och torra bullar samt sönderrostad formfranska. Däremot finns det stekta ägg, stekt potatis, stekta tomater, stekt bröd, stekta champinjoner, vita bönor i tomatsås, äggröra, stekt korv, bacon och blodpudding. Blodpudding till frukost! Ja, nu tycker jag väl kanske inte att blodpudding lämpar sig som föda någon tid på dygnet men till frukost känns det mer fel än någonsin.

Med Open Top bus i Bastia

Det är varmt i Bastia, mycket varmt. På kajen väntar en taklös buss och en guide som drar nervöst i sina shorts. Solen bränner på huvudet medan bussen kryper upp på berget för att vi ska få en vacker vy över den amfiteaterlika staden och havet.

Bastia från bergen

De flesta husen i Bastia är mer än två hundra år gamla och taken vinglar på ett charmigt men skrämmande sätt. För något år sedan rasade ett av husen, berättar guiden, och en människa omkom. Hon berättar också att Napolen I visserligen föddes här men inte är särskilt populär bland korsikanerna eftersom han for härifrån. Här är istället Napolen III favoriten eftersom han gjort mycket för ön.

Bastia gamla stad

När vi kommer tillbaka till båten är vår hytt nystädad av vår hyttsteward Luis. Han är från Honduras och irriterad över att hans far sålt sina lychee-odlingar istället för att testamentera dem till honom, Luis. Nu måste han ju köpa sina lycheer! Han är också mycket uppmärksam och undrar om jag vill att han ber "the engineers" att höja värmen i vår hytt eftersom jag sover med tre filtar. Eftersom mitt hyttsällskap ägnar nätterna åt att svära över hur varmt det är tackar jag nej. Det är bättre att jag fortsätter med filtarna.

De nya handdukarna har Luis vikt till en pingvin och placerat på min säng. Handduksvikningskurs finns emellertid inte med på programmet bland fartygets alla aktiviteter. Kanske vill man behålla detta som en yrkeshemlighet.

Däremot kan vi titta på isskulptering på pooldäcket. Men det är för varmt att stå därute. Vi ägnar oss åt frågesport inne i mörkret i Bounty Lounge istället.

På kvällen har vi bokat bord i Black Rock grill. Black Rock grill är en av två restauranger som inte ingår i all inclusive-paketet, men vi tycker vi kan kosta på oss lite omväxling till den brittiska buffématen. Här får man grilla sin egen mat på en mycket varm, svart sten. P grillar oxfilé och jag grillar lax och räkor så att svetten lackar, bokstavligen. Det blir fantastiskt gott, men det är varmt, mycket varmt och i slutet av middagen flimrar räkorna framför ögonen på mig. Nu är jag tacksam för att det är så kallt i vår hytt. Jag tror att jag bara ska ha två filtar i natt.

Pisa

På väg tillbaka från Pisa möter vi ett gäng på cykel. Kanske är det gruppen från båten som anmält sig till cykelutflykten till Pisa.

Själv har jag åkt dit i en (relativt) luftkonditionerad buss, lunkat omkring på Campo di Miracoli i stilla mak en stund, forslats runt i ett turisttåg och sedan gått ett par meter från tåget till bussen, medan försäljarna viftat med sina handväskekopior mot mig ända in i bussen. Efter detta har jag en blixtrande huvudvärk och vill helst lägga mig ned och... ja, kanske inte dö, precis men jag vill helst lägga mig i alla fall. Hur i herrans namn någon kan komma på tanken att ge sig till att cykla mellan Livorno och Pisa i den här outhärdliga värmen är mig fullständig obegripligt. Huruvida det är jag som är ovanligt klen eller cyklisterna som är idioter orkar jag inte fundera närmare över.

Det är sexton år sedan vi var vid det lutande tornet första gången. Det var vår första sommar tillsammans och vi bilade runt i Frankrike, Italien och Tyskland. Vi hade hyrt ett hus i Buti i Toscana och åkte till Pisa i kvällningen. Då kom vi inte så nära tornet som den här gången, grinden in till Campo di Miracoli var stängd och de värsta turistströmmarna hade sinat. Men nu var de här, med råge.

Egentligen är den bästa vinkeln av tornet den vi får när vi kommer med bussen och ser tornet från motorvägen. Mitt bland åkrarna och gårdarna i det fridsamma landskapet sticker en av världens mest berömda sevärdheter upp!

Och visst är det speciellt, det där tornet. Men som vanligt har jag lite svårt att få någon känsla när jag ser en välkänd sevärdhet i verkligheten. Jag har sett för många bilder av det, att vara här på plats känns nästan overkligare än bilderna. På Campi di Miracoli blir jag den här gången mest fascinerad av den fallna, svarta ängeln av betydligt senare datum än det lutande tornet. Den som, till synes bara störtat ned där bland alla turisterna. Jag kan inte låta bli att fundera på vem han är, varför han störtat och varför han är så svart. Men sådan funderingar kanske mest är resultat av värmen.

När vi kommer tillbaka till fartyget pågår en demonstration av hur man kan skära frukt och grönsaker till lustiga figurer i Bounty loungen. Jag hade tänkt att se den där demonstrationen, mest för att jag tycker att det är så fascinerande att den över huvud taget äger rum, men istället tar jag en migräntablett och lägger mig i hytten.

Fortfarande lite klen låter jag tacksamt Ergibal bära min mat till bordet och efter att ha avnjutit lite musik i Bounty loung tar jag en tidig kväll. När vi kommer tillbaka till hytten har Luis som vanligt kvällsbonat åt oss; dragit för gardinerna, bäddat upp sängarna och tänt sänglamporna. Det är så mysig. Dessutom har jag en fantastiskt bra bok att hänge mig åt.

Villefranche och Nice

När jag tittar ut genom vårt runda hyttfönster morgonen den femte dagen ser jag en orange båt firas ned mitt framför ögonen på mig. Idag är vi i Villefranche och där får fartyget inte plats i hamnen utan ankrar ute på redden (Ja, det heter visst så.)