BARCELONA



Utsikt från balkongen på Aparthotel Gutenberg: Längst bort, mellan skorstenarna och husfasaden, far linbanekorgarna upp och ned för berget Montcjiuc och nere på skolgården leker barnen ringlekar tillsammans med skolfröknar i rosa rockar.
Vi bor i ett kritvitt, nyrenoverat rum. Hela hotellet ska fräschas upp och nu är det våningen under som står på tur. På grund av detta ser den ena hissen ut som en stor papplåda. Sista dagen har två gubbar fastnat i den och deras oroliga ansikten trycks mot rutan i hissdörren i höjd mot mina fötter. Städerskan är på väg ned i den andra hissen efter hjälp.



                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                            Runt hörnet ligger Ramblan med sina levande statyer, karikatyrmålare, uteserveringar och bondfångare. Och sina böljande plataner som liknar Gaudis arkitektur, eller det är väl snarare Gaudis arkitektur som liknar platanerna.
Vi äter tapastallrik på IdealRestaurantes uteservering och dricker öl i hinkliknande sejdlar. En stor öl är en full hink och en liten öl är en halv hink.


I den nedre ändan av Ramblan, några hundra meter från hotellet, står Cristopher Columbus på sin kolonn  och pekar mot Amerika. Där har han stått sedan världsutställningen 1888. 1992 firade han 500-års jubileet av sin "upptäckt" av det stora landet i väster genom att gifta sig med Frihetsgudinnan. Det är en så kallad distansrelation.

Uppe i "lyktan" som han står ovanpå finns det en utsiktsplattform. Vi åker dit i en skranglig, trång hiss som låter som en instängd, skrikande katt. Plattformen är en smal gång som är fullproppad med turister som så sakteliga masar sig runt medan de tokfotograferar det vackra Barcelona.
Golvet lutar och lyktan gungar och har man höjdskräck eller klaustrofobi, eller en kombination av båda, rekommenderar jag att man besöker någon annan av alla sevärdheter som finns i den här stan.

 
Genom Barcelona på en Hop on hop off bus för turister med vinden i mitt hår.

Om höjdskräcken inte är allt för allvarlig, kan man ju se Barcelona från taket av en av turistbussarna. Det är ju ganska luftigt, så klaustrofobin behöver man inte oroa sig för. Vi var ju lite krassliga och det här var ett bra sätt att se mycket av Barcelona utan någon större ansträngning. Det var bara att luta sig tillbaka och njuta.

Montjuic
Linbanan från St Sebastià  till Miramar.

Tibidabo -frestelsernas berg

I två dagar for vi runt på Barcelona city tours två "linjer", den organgea och den gröna och for bland annat förbi Torre Agbar, Camp Nou och Olympia stadium som byggdes till världsutställningen 1929 och även användes vid Olympiska spelen 1992, bland annat. Men mina favoritbyggnader är ändå: Las Pedreras och Casa Batlló. Naturligtivs.
Las Pedreras

Casa Batlló

Det är ju inte särskilt svårt att bli förälskad i Gaudis organiska, böljande, fantasifulla former; drakryggen på Casa Batlló till exempel och skorstenarna på Las Pedreras som ser ut som beduiner.

Från 1914 var Sagrada Familia det projekt som Gaudi ägnade all sin tid... och alla sina pengar. Utfattig bodde han på byggplatsen, tills han 74 år gammal blir överkörd av en spårvagn.
Men arbetet med katedralen fortsätter.



Att gå i kyrksalen är som att gå i en äng av vita solrosor, och vara en mycket liten myra. Jag trivs väldigt bra med att vara en liten myra i Sagrada Familia, visserligen tillsammans med en stor myrskock med turister.
Över koret hänger Jesus på korset under något som ser ut som ett barparasoll på Montmartre vid sekelskiftet. Förra sekelskiftet alltså.

Det var ingen som berättade för mig, innan jag klev in i hissen som gick upp i ett av tornen, att jag skulle få ned själv. Och tur var väl det för annars kanske jag inte hade åkt upp. Det var på vägen ned i de snirklande stentrapporna som min rygg gick i totalt baklås. Men det var det värt.


Vi gick in genom Passionsfasaden, den lite "fyrkantiga" fasaden som skulpterats av Josep Maria Subirach. Han har fått hård kritik av Gaudi-anhängarna eftersom den inte är så gaudisk. Men jag tycker ändå att Passionsfasaden är ganska häftig. Den också.
Födelsefasaden på andra sidan färdigställdes 1930, fyra år efter Gaudis död, och den har betydligt mer av Gaudi över sig, inte tu tal om saken. Den får hela katedralen att se ut som en stor spettekaka. Av någon anledning fick jag inga kort tagna av Födelsefasaden. Jag skyller denna försumlighet på att jag blev så fascinerad av en kvinna som lät sig fotograferas framför kyrkan, så att jag blev stående och tokglodde helt hämningslöst på henne. Hon stod uppflugen vid en lamppost och skrek order åt sin väninna som fotograferade henne i flera olika positioner och med flera olika kameror. Det var uppenbart att kyrkan bara var en snygg bakgrund medan det viktiga var kvinnan själv. Hon blev fotograferad i profil, rakt framifrån och med ena benet lite framför det andra.
- Ja, det där blev ju en väldig skillnad, muttrade P.
Men själv har jag ju läst  två terminer Antikens kultur och samhällsliv och vet att det här om ett ben är placerad lite framför det andra eller inte kan vara en jäkla skillnad. Skillnaden mellan liv och död faktiskt. Under en period i antiken avbildades levande personer med ena benet framåt medan döda personer avbildades med båda benen bredvid varandra.

Trots att ryggen liksom snurrade upp sig runt sig själv medan jag snurrade runt i spiraltrapporna i Sagrada Familia fortsatte jag att snurra i de gotiska gränderna som blev ett favoritområde.




Romerska kolonner inbyggda i ett bostadshus


När vi nu ändå hade vanan inne att vistas på höga höjder i religiösa miljöer så passade vi på att åka upp på taket på den gotiska katedralen i gamla staden. Här fick vi dessutom åka ned också.




I andra ändan av kyrkan, vertikalt sett, i kryptan firar några vitklädda munkar mässa. Vi köper ett ljus i den lilla kuren vid ingången till korsgången och går runt bland alla helgonbilderna och funderar på vilket av dem vi ska tända ljuset för. Det gäller ju att välja rätt. Till slut bestämmer vi oss för madonnan från Lourdres. Medan vi står där och tittar på vårt ljus så kommer en riktig veteran i ljuständningsbranschen; Den lilla kvinnan har inte köpt något ljus i den lilla kuren utan har med sig en egen påse med värmeljus. Hon går korsgången runt och tänder ett ljus för varje helgon, klappar Jesus ben där han hänger på korset. Hon har en stor kompress över en fläck i huvudet.

Änderna och guldfiskarna i den lilla dammen i korsgången.



Efter allt snurrande i gränder och kyrktorn är det skönt att få slå sig ned på en bänk i den lilla oasen vid ingången vid Museu Frederic Mares och låta P servera mig grusigt kaffe i en plastmugg från det lilla, lilla fiket. Något museibesök orkade vi inte den här gången men museu Frederic Mares sattes upp på den låååånga lista av saker som vi inte hann med den här gången men som måste avklaras nästa besök.

Att gå på matmarknad är bland det bästa jag vet. Inte för att jag brukar handla så mycket och inte för att jag vet hur man ska laga till hälften av allt jag ser, men det är så vackert! Här är några bilder från  mercat de Sant Josep vid las Ramblas. De får tala för sig själva. 







Här gräddas det våfflor!


Den berömda iberiska torkade skinkan monteras på sådana här ställningar och skärs sedan upp för hand med vassa knivar. Svinen föds upp på ekollon.  
Till vänster: skinka som torkats i fyra år och till höger skinka som lagrats i två år. Jag föredrog den till höger men enligt den sprudlande damen i delikatessbutiken är det den fyraåriga skinkan som är av bäst kvalitet. Hon pratade mycket spanska, lite engelska och mimade resten men pratade gjorde hon. "Molto bla bla bla" som hon sade själv, när hon till sin förfäran upptäckte att hon pratat så mycket att hon skurit upp fel skinka. Mitt i alltihop hade hon dessutom ringt sin man och gastat i telefonen att det var svenskar i affären och han kom rusande och babblade han också eftersom de planerade att etablera sig i Sverige och han undrade vad vi trodde om det. Jag förundrades över att någon ville lämna Barcelona för Sverige men tydligen var det en rent ekonomisk fråga.


Dagen innan vi åkte hem åt vi lunch på en uteservering på Plaza Reial; oxfilé med pepparsås och öl i mitten av april. Visserligen hade vi en sådan här gasolvärmare bredvid oss men ändå... Hemma var det grått och snålblåste, den utkylda bilen hade ett tunt lager snö på vindrutan.
På mailen hade jag "Veckans pepptalk" som hade rubriken: Man ska trivas där man är.
Jo, tack! Jag ska försöka, tänkte jag.


Kommentarer

Populära inlägg