MALLORCA 2010

Vi kom fram, trots att vi satt på rad 13 i planet.
Tänkte optimistiskt när vi klev på. "Någon sitter ju alltid på rad 13, varje gång utan att planet störtar för det.”
När vi kommit lyckligt och väl ner på marken undrade jag ändå, ständigt lika vidskeplig, om det kanske är sedan det går dåligt för dem som suttit på rad 13. Det kanske är under själva semestern som detta att ha suttit på rad 13 blir ett problem. Bäst att inte slappna av för mycket.

Hostel Caravel-la
Hotell Caravel-la

Det billigaste hotellet i Ving-katalogen, om man valde att flyga från den ort vi ville flyga  från, hette hostel Caravel-la och låg i Cala Dór
Det hade en stjärna.
"Fördelen med att boka in sig på ett enstjärnigt hotell är att det är troligare att man blir positivt överraskad än att man blir besviken", tänkte vi. Och det visade sig vara rätt taktik. Vi blev positivt överraskade.

1999 blev lilla Caravel-la, med sina 16 rum, valt till "Vings best hotel on the mainland and Barcelona", läste jag till min förvåning på ett diplom i lobbyn. Jag var inte förvånad att det blev valt till det bästa hotellet men det ligger ju varken på fastlandet eller i Barcelona! Barcelona däremot ligger på fastlandet, så varför hade det en egen kategori?
Några dagar senare när jag gick genom lobbyn utan mina slipade solglasögon men iförd mina vanliga brillor såg jag att det inte stod Barcelona utan Balearerna!

Caravel-la var ett mysigt litet hotell med kreativa öppettider i receptionen. Här fanns både vattenkokare och extra filtar, de två kriterier som, enligt mitt sätt att se, utmärker ett lyxhotell. Nu var väl extra filtar inte direkt något jag frågade efter, när jag mitt i natten stapplade ut i badrummet, spolade iskallt vatten på handlederna och undrade hur jag skulle överleva två veckor i denna hetta. Det fanns ingen AC i rummet men det var väl det enda jag kunde klaga på. Och sedan vande man sig ju vid värmen.
   Däremot fanns ett kylskåp och koppar, fat, kniv och gafflar i det välutrustade, enstjärniga rummet. Badrummet var välstädat och duschen fungerade bättre än den vi har hemma. Ja, badrummet var mer välstädat än hemma också, i ärlighetens namn.

Sent på eftermiddagarna, när jag vaknat till efter siestan, satt jag på balkongen, drack tokstarkt snabbkaffe och lyssnade på den desperat kontaktsökande burfågeln på balkongen på andra sidan gatan. Nere på trottoaren gick en röd katt med något som såg ut som ett krucifix i ett grönt band om halsen.
”Det är svårt att veta om den danska kvinnan som pratar på balkongen bredvid är full eller bara dansk.” skrev jag elakt i min anteckningsbok.

En dag när jag satt där med mitt tokstarka kaffe hörde jag några svenskar gå förbi och göra sig lustiga över att vårt mysiga lilla hotell bara hade en stjärna Jag kikade över kanten på balkongräcket redo att lojalt hälla mitt tokstarka kaffe över belackarna så som man hällde kokande olja över anfallande fiender på den ”gamla goda tiden”.
Ingen pratar skit om mitt hostel Caravel-la!


Cala D'Or

Carrer Boulevard d'Or
I Turkiet förra året blev jag väckt klockan fem om morgnarna av böneutroparen i grannminareten. I Cala d'Or var det mannen som gick och blåste bort löv och skräp på trottoarerna som störde min skönhetssömn, men han hade i alla fall vett att vänta till klockan åtta. Gator och trottoarer städades dagligen på ett rent pedantiskt vis. Först kom löv- och skräpblåsaren, sedan körde gatsopningsmaskingen flera varv. När gatsoparna kört färdigt och blåsmannen gått sin väg kom innehavarna av affärerna, som har namn som Ma-co, Mic Mac, Co Co och Piscis, ut och började sopa och svabba sin del av trottoaren som vore den ett parkettgolv. Jag såg till och med en kvinna som sprejade rengöringsmedel på, och noggrant torkade av, blomkrukan utanför butiksdörren. Den halvdöda benjaminfikusen i krukan verkade inte ha fått samma omvårdnad.

Marfils Bar
Om kvällarna hamnade vi oftast hos Manolo på Marfils bar som låg på vår gata. Här åt jag mitt livs första, riktiga paella. Riktig, doftande skaldjurspaella. Jag önskar att jag hade haft kameran med mig, för vilka färger! Vilket konstverk, där den kom till bordet i en överdimensionerad stekpanna! Servitören lade upp jättemusslor, räkor, krabbklor och det kanariegula riset på våra tallrikar medan folk vid bordet bredvid stirrade förstummade på vår vackra måltid. Och det smakade som det såg ut.  

Cala d'Or Express- blå linje

Cala Gran

I Cala D'Or går djupa vikar in i ön, vikar som slutar med smala men djupa sandstränder. Vattnet är klart och grönt och omges av gropiga klippor där det bor krabbor. Vi bodde ca 200 meter från den största stranden: Cala Gran.
Hit kom varje kväll ett äldre par, en tunn man med en skjorta i samma färg som gammalt papper och en svartklädd kvinna som stödde sig på en käpp. De satt på klipporna tillsammans med sin lilla svarta hund och tittade på badande turister och simmande fiskar. Mannen brukade slänga ut bröd, mäska som det heter, så att fiskarna samlades i vattnet framför honom. Ibland hade han med sig ett ljuster men det verkade inte som om det handlade om att fiska i någon större utsträckning, mest om att bara sitta där. I stillhet.
Jag är mycket avundsjuk på den där stillheten. Att ha ro att bara sitta. Bara vara. Själv är jag hela tiden en bit före mig själv, långt in i planerna om hur dagen, eftermiddagen, kvällen och morgondagen ska läggas upp. Ska jag vara i nuet måste jag göra något i nuet. Varför är det så? Som om det vore någon slags tävling: Först till döden vinner!


Emellertid är jag övertygad om att jag kommer att gjuta min allt för tidiga död genom att bli skjuten i tinningen av en sådan där liten stenhård boll som hör i hop med två träracket och är strandspelet från helvetet. Ännu har jag inte sett någon som kan spela det, bollen far åt alla håll, ändå envisas man med att spela detta mitt på en överfull badstrand eller mitt i en lika överfylld pool utan att bry sig det minsta om sina medmänniskor.
De kommer att bli min död, de där spelen, det är jag övertygad om.
Om det nu inte vore så att jag också vore övertygad om att jag kommer att dö en för tidig död genom att falla från en högt belägen punkt.
För att jag skulle ligga och tyna bort i en säng på ålderdomshemmet som normala människor är tydligen helt otänkbart.





Det här med semesterklädseln

En dam på det fyrstjärniga hotellet Tucan på andra sidan gatan hade en ny hiskligt spräcklig blus för varje kväll, när hon och hennes man satt på balkongen och tog den sedvanliga fördrinken. På gatan nedanför var folk på väg till restaurangerna iförda de mest fantasifulla kreationer när det gällde färg, glitter och paljetter.
  Själv svassade jag, till min egen förvåning, fullt synlig ute bland folk i neonfärgade klänningar som slutar ca en decimeter över knäna och bara har ett axelband. Jag vet att jag har skrivit om de här klänningarna, som hängde med på sin tredje charterresa, tidigare men jag är fortfarande förvånad.
   Jag skulle aldrig ha gått utanför dörren hemma klädd så här. Till kvartersbutiken går jag i mjukisbyxor och med håret i den frisyr som Gud ansåg att jag skulle ha när jag vaknade och köper frukostbröd utan att det bekommer mig särskilt. Men i neonrosa kortkort skulle jag inte gå dit, välkammad eller ej. Så är det bara.

Vad är det som gör att vi spökar ut oss på det här sättet när vi är på semester? Är det så här vi skulle vilja gå klädda innerst inne, när vi bortser från normerna för vad som är passande i vår vardag, undrade jag misstänksamt när jag granskade mig och mina gropiga lår under den neonrosa klänningsfållen, framför spegeln. Fan tro't.
Om jag vände mig om och kikade över axeln skulle jag skymta blånande åderbråck i knävecken. Jag vände mig inte om.

”Tänk att det finns kläder till henne.” kommenterade P den anorektiska servitrisen på bar Alcatraz, som hade hängt upp ett brett skärp på höftbenen över sin tunna klänning.
”Ja”, muttrade jag bittert i min neonrosa, ”och inte till mig, trots att det är fan så mycket hälsosammare att se ut som jag.”
”Nu ska du inte döma henne som anorektiker, bara för att hon är smal” sa P mästrande. ”Hon kan ha ett ämnesomsättningsfel.”
Och inte ville jag på något sätt döma den här rara och vimsiga lilla servitrisen som råkade hälla öl på en gäst eftersom hon var så uppslukad av VM-finalen i fotboll som just utspelade sig på storbildsskärmen.
Men riktigt rättvist var det inte.

... och semesterspråket.

Den rara och vimsiga (och mycket smala) servitrisen satte en kanna sangria på bordet.
”Gracias” sa jag som alltid ska göra mig till och prata språket.
”Thank you” sa P
”Bitte schön” sa servitrisen
Sådant är talet på en charterort.

På Marlfis bar pratade P svenska med servitören, inte med Manolo utan med den lille gråhårige, som om han vore en landsman. Den lille gråhårige hängde med ganska bra, han hade familj i Eskilstuna.
På kebabstället där vi åt nästan varje dag pratade P tyska, som om detta vore landets språk och även här hängde man med på noterna.
Annars förundrades jag lite över detta att turisterna i gemen försökte säga några ord på spanska, landets språk, medan jag så gott som aldrig hört någon försöka prata grekiska i Grekland.
Till all lycka finns här så många franska turister att jag så gott som dagligen är omgiven av detta ljuva språk, trots att vi inte reste till detta mitt egentliga hemland i år.




Fotbolls VM
När Iniesta kickade in det där avgörande målet i vm-finalen exploderade Cala d'Or. Bord, stolar, glas och människor flög plötsligt omkring öronen på mig. Fyrverkeripjäser och smällare!
Yo soy español, español, español.
Tutor och trummor.
På huvudgatan var det trafikstockning, folk hängde ut ur bilfönstren, vrålade och viftade med flaggor.

Några meter från detta veritabla kaos, ensam på ett folktomt Burger King satt den unge servitören framför tv:n och grät av lycka. Helt stilla.
Jag kände en sådan ömhet för den här lille servitören att jag ville gå fram och stryka honom över det, tjocka, svarta, spanska håret.

Inte riktigt så kände jag för den ljuslockige (detta har för övrigt inget med hårfärg att göra) överspelande tonåringen som tillsammans med sitt gäng satt framför oss i baren under matchen. Honom ville jag inte stryka över håret. Honom ville jag knacka på axeln och säga:
”Tagga ned. Ta några valium. Sätt dig ned och håll käften.”
Jag riktig såg fram emot att han skulle välta vårt bord och min öl  (vilket inte alls hade varit förvånande) så att jag fick en mer legitim anledning, än att jag bara irriterade mig på hans överspelade tonårsmanér, att böja mig fram och säga allt detta.
Som om jag skulle gjort det då.
Vad heter förresten ”Tagga ned" på spanska?
Och kanske kan man inte be någon, vars land är i vm-final i fotboll, att tagga ned? Åtminstone inte om de är 14 år. Om man själv är 35 får man väl försöka att svälja ned den gnagande paniken av att sitta  instängd i detta kaos och vansinne och bete sig som en ...vuxen?


Poollivet
Trots att jag muttrat över att vi skulle åka till Mallorca och inte Bourgogne så till den grad att en vän kallade mitt semestermål för icke-Bourgogne när vi talade om det, gick det ganska bra att acklimatisera sig till latmanslivet på charterorten.
Upptäckte en dag när vi återkom till hotellrummet och tittade på klockan att vi hade legat vid poolen i sju timmar.
  Visserligen inklusive den tid då vi masade oss upp en halv trappa till Pizzeria sa Font där vi åt en lunch som avslutades med jordgubbar och grädde. Vi var ju på semester.
   På den här restaurangen talade vi förresten en märklig blandning av spanska och engelska.
  Det är märkligt att man kan bli så slut av att ligga i en solstol och läsa i så många timmar. Förmodligen var det det massiva intaget av god litteratur – jag läste Joyce Carol Oates Blonde – som tog musten ur mig, för tillbaka på hotellet sov jag som en sten i en och en halv timme innan det var dags att gå ut och äta middag.
Som tur var befann vi oss ju i Spanien och kunde äta middag mitt i natten om så skulle vara. Vilket man definitivt inte kan i Frankrike.

Manacor

Några av de sista dagarna lyckades vi i alla fall att ta oss upp ur solstolarna och hyra en bil för att se lite mera av ön. Hur överlevde man sådant innan AC:n blev standard i bilarna?

Först for vi till Manacor som, enligt vår guidebok som härstammade från pesetas-tiden, inte har "några uppenbara sevärdheter men de smala gränderna omkring kyrkan utgör ändå en trevlig promenad". Det skulle visa sig att vi fick promenera i dessa gränder så att de kom att stå oss upp i halsen.

Men det visste vi inte något om när vi anträdde vår färd efter att äntligen ha lyckats parkera bilen på en tvärgata. Vi började med att proviantera två bakverk i en minimal, liten butik som kändes mycket lokal men verkade föra precis allting. Inne i butiken stod en vithårig lite tant framme vi disken och talade med butiksbiträdet i en entonig ogenomtränglig matta av ord. Butiksbiträdet fick inte en syl i vädret och verkade ha gett upp alla försök till att få det. Att det har kommit in andra kunder i butiken (vi) som snällt stod och väntade på att bli betjänade (och alltså måste vara svenskar) var det ingen av dem som tog någon som helst notis om, något som skulle ha gjort mig galen hemma men som här, eftersom jag var på semester och på ett helt annat humör, mest tyckte var lite...pittoreskt? Till slut kom det ut ett andra biträde från lagret och försåg oss med våra pudersockrade bakelser. Vad den lilla vithåriga tanten beträffar så är jag övertygad om att hon står kvar och pratar ännu.

Knaprande på de märkliga mallorcinska bakverken kom vi upp till kyrkan, där det enligt guideboken-från-pesetas tiden skulle finnas en ganska märklig Jesus med långt svart hippiehår och kjol. Det gjorde det också. Det fanns även ett litet rum med foton på vad jag förmodade var döda människor som fascinerade mig mer än hippiejesus. Jag menar, Jesus finns ju i de flesta kyrkor men detta med foton hade jag aldrig sett tidigare. Jag skulle komma att se det igen i andra mallorcinska kyrkor liksom flera inramade tävlingströjor och bilder på glada segrare i cykeltävlingar. Vet inte om cyklisterna skänker sina tröjor som ett slags offer till kyrkan eller om de anhöriga gör det när cyklisten är död. Bilderna är alla svartvita och tävlingarna verkar vunna för länge sedan. Har aldrig sett någon motsvarighet i någon svensk kyrka.




Den här Jesus tycker jag är lite läskig

Efter besöket i kyrkan gjorde jag ett klipp på grönsaksmarknaden. Jag köpte ett halvt kilo prima körsbär för 1 euro (knappt tio kronor). Var först övertygad om att torgmadamen i fråga skulle skinna mig ordentligt eftersom jag så uppenbart var en dum turist men när jag gav henne för mycket pengar gav hon mig tillbaka det största av de två mynten och plockade noggrant bort dåliga bär.
   Jag kände mig mycket nöjd med affären när jag gick därifrån, lika stolt som om jag hade gjort ett riktigt reafynd.
   Nå, stoltheten skulle snart rinna av mig.

Det var dags att gå tillbaka till bilen och på vägen dit planerade vi att äta lunch på hamburgesan. (Hamburgesan kan man uttala med samma accent som den norrländska som talas i tv-serien Pistvakt. Om man nu av någon förunderlig anledning skulle vilja det). Hamburgesan var ett hål-i-väggen-liknande hak som sålde hamburgare (hamburgesas) som vi hade passerat på vägen upp mot kyrkan och som låg så lämpligt på vägen till bilen.
  Jag hade av något anledning tagit det som min plikt att hålla reda på vägen. Jag hade lagt gatunamn och underliga företeelser på minnet. Jag hade full koll. Vilket jag stolt hade påstått vid flera tillfällen.
   Det var bara det att medan vi var inne i kyrkan och medan vi gjorde klipp på marknaden hade man uppenbarligen byggt upp en helt ny stadsdel mellan kyrkan och vår bil, en stadsdel där ingen av de underliga företeelser eller gatunamn jag memorerat fanns med. Vi promenerade runt i de, enligt guideboken-från-pesetas-tiden så promenadvärda små gränderna runt kyrkan utan att hitta en enda känd underlig företeelse. Vi såg för all del en del andra underliga företeelser men jag kände mig inte överdrivet intresserad av underliga företeelser för tillfället även om P påpekade att vi skulle passa på att titta oss omkring och njuta av de promenadvärda små gränderna. Jag var mest irriterad. Jag ville till hamburgesan. Det var varmt! Vi var hungriga! Min stolthet stod på spel!
Jag hade ju sådan koll, jag visste precis vart vi skulle, vad menar de med att bara kasta in alla dessa nya gränder och prång plöstligt. Varför ska sånt här alltid hända mig!
   Efter en evighet, som jag med ord inte kan beskriva så att ni förstår hur lång den var, hittade vi en plats vi kände igen. En lotterikiosk på ena sidan gatan och två kaféer bredvid varandra med en tvärgata emellan. Här vet jag att vi ska svänga ned till vänster mellan de två kaféerna. Eftersom vi förmodligen missat hamburgesan med några mil vid det här laget satte vi oss vid det ena kaféet och gjorde ytterligare ett klipp. Två öl och två boccadillios (smörgåsar, en med tonfisk och en med omelett) för 8 euro. Livsandarna började vakna igen. Man kunde gå rakt igenom kaféet och ut på den gata som vi skulle svänga in på, så vi gör detta. Så fort jag satte foten i gatan på andra sidan kaféet såg jag den - hamburgesan!



Finca els Calderers
Mannen i biljettkiosken vid finca els Calderers gav oss, som om det vore den självklaraste saken i världen, en broschyr på tyska och med den i högsta hugg begav vi oss in i den gamla fincans öronbedövande hetta för att se hur livet kunde te sig för en mallorcinsk godsherre på 1700-talet.








Vid ingången stod några vakthundar av den inhemska rasen cane es bestar kedjade vid sina kojor, som vore de utställningsföremål. Jag tyckte synd om dem i värmen och hoppades att de får göra något roligare efter stängningsdags.


En bild från det stora köket

Ovanpå köket ligger en stor förvaringslokal för säd, nötter och
torkad frukt samt en massa skörderedskap.







I







Fina fruns sängkammare






Pation

Bredvid det egna kapellet - för naturligtvis har man ett eget kapell - låg vinkällaren där man som besökare fick smaka på ett par likörer, apelsin och fikon. Pappmuggar var framställda för ändamålet och det var bara att tappa upp själv ur de små tunnorna.

Från vinkällaren gick en trappa upp till vad vi först trodde var ett mera privat vardagsrum men som enligt broschyren var  herren i husets arbetsrum.



Jag blir naturligtvis alldeles förälskad i den här lilla skrivcellen.



Liksom i detta dockskåp som fanns i en mer feminin avdelning
av huset


Den sista familjen på fincan

Erimitage de st Salvador

Dag två med bilen började inte bra. Vi åkte runt lite för att titta på lyxvillorna i Cala d'Or och plötsligt när vi rundade en krök klev en svart katt högdraget ut i vägen. När vi stannade för att släppa över den, stannade katten också och glodde gulögt och ondsint på oss. När vi tutade för att få fart på den såg den riktigt förolämpad ut, fortsatte att glo och väntade precis tillräckligt länge med att glo över gatan för att vi skulle veta att han minsann inte gick någonstans förrän han själv bestämde det.
Eftersom jag inte kom ihåg vilken axel det är som gäller så spottade jag för säkerhets skull över båda axlarna.

Trots detta tydliga tecken på att det var idag vi skulle störta ned för branterna från en mycket smal och slingrig bergväg så bestämde vi oss för att åka upp för just en sådan (var det ändå oundvikligt så var det)
På vägen upp till eremitage de st Salvador såg vi den här vägskylten. Nu var det väl inte risken att möta älg (!) här som oroade mig mest.



Betydligt mer oroväckande fann jag skylten med busstider. Hellre mötte jag en älg i de snäva kurvorna än en stor buss.
Jag visslade oss upp för berget, P körde. Det går liksom lättare när man visslar, man hyperventilerar inte lika lätt då, inbillar jag mig. För det hjälpte inte att veta att uppe på berget stod en överdimensionerad staty av Jesus och höll ut sin hand över mig när vi ringlade oss upp för dessa smala branta vägar. Då trodde jag mer på den där svarta katten.
När vi åkte  ner igen hade jag två gånger bestänkt mig med kyrkans vigvatten. För säkerhets skull.


Jag tänkte på hur det måste ha sett ut när munkarna kom hit och byggde sitt kloster en gång på 1300-talet. Då fanns knappast de, visserligen smala och krokiga men ändå asfalterade vägar som vi åkte på nu nio hundra år senare. Att klättra upp längs de branta klippväggarna med all byggsten! De var nog ingen som orkade vissla då. 
Den sista munken försvann härifrån 1992 (Vart? Hur? Dog han eller flyttade han till ett annat kloster?) och nu fanns här en restaurang som skyltade med paella och en hypermodern hotellreception. Man blir liksom lite besviken av sådan, här har man riskerat livet för att ta sig hit upp och så ser man reklamskyltar för paella! Men de små celler som pilgrimerna kan hyra in sig i här upp verkar fortfarande vara ganska spartanska.


Här har vi fler tävlingströjor som offrats åt helgonet.


Förutom anslag om paella fanns här anslag om eldningsförbud. Det var varmt och så torrt häruppe att det knastrade man gick på gräset. Och det gick ju bara att föreställa sig hur förödande de skulle vara om det började brinna häruppe. Om hela berget skulle ta eld då finns det inte vigvatten nog att rädda oss alla.
Ändå fanns här grillplatser! Visserligen var de övertejpade med en rödvit förbudstejp men ändå!



Sanctuari de st Salvador

I staden Artá åt vi lunch på en trottoarservering som för övrigt var fylld med tyskar som tilltalade oss på tyska som om det vore självklart att vi också var tyskar. 

Ovanför Artá, på en betydligt mindre kulle än Eremitage de St Salvador, ligger Sanctuari de St Salvador.



Det är ett fint litet kapell med en prisvärd bar direkt i anslutning.
Det kändes märkligt detta att man först kan besöka kyrkan, be framför helgonaltaret, kyssa helgonbilderna och sedan gå ut till baren och ta en campari.
Kanske måste man vara uppväxt i den svenska alkoholpolitiken för tycka att det är konstigt.

Kanske är det bara tyska turister - som jag - och inte några riktiga katolska kyrkobesökare som tar sig en campari i baren efter att ha besökt kyrkan. Gott var det i alla fall.






Porto Column

I den gamla fiskebyn Porto Column sitter tanterna utanför sina hus och virkar, eller pratar - mest pratar kanske medan virkningen vilar i sin burk bredvid. Gubbarna skymtar framför Tour de France på storbilds-tvn innanför den halvöppna dörren.
Här finns det igen; förmågan att luta sig tillbaka och leva och njuta i nuet, i att bara vara.

Den förmågan vill jag ha med mig hem efter semestern. Jag vill komma ihåg att det är den här förmågan jag vill ha med mig hem, när jag varit hemma ett tag och är fullt uppsnurrad i det där ekorrhjulet och hela tiden mentalt är ett steg före mig själv.
Jag vill komma ihåg att "det är NU som ditt liv blir av."


Kommentarer

Populära inlägg