RHODOS

Nu är det snart två veckor sedan vi kom hem från Rhodos. Då kändes det som om vi hade varit borta länge. Nu käns det som om vi inte har varit borta över huvud taget.
Den där Tiden blir jag aldrig vän med.
Jag gör vad jag kan för att upplösa honom och reser i tanken med bloggens hjälp en gång till:

Och sjunker strax innan midnatt söndagen den 2 september ner på den hårda sängen i rum 524 på hotell Constantin i Rhodos stad. Där står en flaska mousserande vin i en kylare som välkomstpresent från hotellet. Vi avnjuter den och den fantastiska utsikten ute på balkongen i den varmfuktiga natten.
 
 
 
Några kvällar senare sitter vi på samma balkong och njuter istället av musik från teatern nere till vänster på bilden. Det kan man göra i klippet nedan också, om man verkligen vill.
 
 
 
I pausen öppnas dörrarna även för folk utan biljett och vi går ned och lyssnar på slutet av konserten med blåsorkester, kör och tre olika solister, på plats. Bland annat får vi lyssna på en variant av den här. Men utan Sarah Brightman. Det är två ungdomar som är solister istället och lika bra är det för jag är lite rädd för Sarah Brightman.
 
 
Vid den här poolen ligger jag sedan och duger och läser god litteratur ostört i timmar medan en stressad, panterlik kattmamma springer fram och tillbaka med stora fiskbitar i munnen till sina ungar. Vill man veta exakt vad jag läser kan man klicka här.
 
I den mån det finns någon struktur och något upplägg på den här resan så är det: varannan dag vid poolen och varannan dag någon slags aktivitet, och sedan kvällsbadet i havet naturligtvis. Nu använder vi inte ordet aktivitet eftersom det ordet låter så... krävande men här följer några exempel på vad vi ägnar oss åt de dagar som inte är pooldagar:
 

Marknaden på Vyronos

 
 
Jag älskar matmarknader, för dofterna, färgerna, försäljarna som hojtar ut sina erbjudanden och de små tanterna med sina dramatenvagnar i stålnät. Är det någonstans jag skulle kunna förköpa mig ordentligt är det matmarknader, men nu kan man ju bara inte köpa fisk när man bor på hotell. Egentligen kan jag inte köpa fisk annars heller eftersom jag inte vet vad jag ska göra med den.
 
 
 
På torsdagar är det marknad på Vyronos vid Diagoras stadium och då är vi där. Det doftar fisk, melon och tomat. Tanter med stabbiga åderbrocksben fyller sina dramatenvagnar, gubbar packar sina mopeder fulla med grönsakspåsar. Stekos från grillvagnen ligger tjockt i ena änden av marknaden och en liten man drar en kaffevagn genom marknaden och säljer kaffe som han blandar med något okänt med hjälp av en elvisp som ser ut som en skruvmejsel. 
 
 

Promenader i Gamla staden

Efter att ha vandrat fram och tillbaka på matmarknaden en stund tar vi oss förbi klädeshandlarna, över vallgraven och in i Gamla stan. Här vilar vi en stund på bänken utanför ett pensionat där det brukar sitta ett gäng tanter och högljutt lösa världsproblemen. Just idag sitter de inte utanför pensionatet utan innomhus, men vi hör dem lika bra för det. 
 

  

 
 

 


Näst efter matmarknader älskar jag att irra runt i gränderna i Rhodos gamla stad.
 

 
 
Det är inte större än att man kan tillåta sig att gå vilse, förr eller senare kommer man ut och kan följa strandpromenaden hem till hotellet. Den här gången stötter vi i våra irrfärder på synogogan och Rhodos judiska museum där vi hälsas välkomna av en man med ett nummer intatuerat på insidan av underarmen. Det är första gången jag träffar en människa som har suttit i koncentrationsläger och de där siffrorna satte många tankar och känslor i rörelse. De är utan tvekan det starkaste minnet jag tar med mig ut från synagogan och hem från Rhodos.
 
En av mina favoritoaser i Gamla stan är annars gården utanför det muslimska biblioteket . I ett hus bredvid biblioteket bor ett par som verkar ha som uppgift att se till biblioteket och planteringarna på gården. Främst sitter de i frid och ro på sin altan och betraktar strömmen av turister som kommer och går. Jag är mer intresserad av de här människorna än av själva biblioteket. Det är av dem jag har något viktigt att lära mig. Det är deras lugn jag är ute efter. Att bara kunna sitta på det där sättet utan att, vad det förefaller åtminstone, inom sig vara på väg någon annanstans,  utan att ligga lite före sitt fysiska jag. Att vara utan det där som ständigt håller på inom mig med långa, malande genomgångar av vad jag ska göra sen och sen och sen. Att bara vara där jag är, utan att göra någonting, bara betrakta och vara nöjd med det. Det vill jag lära mig.
 


 Biltur

Servitören på restaurang Diverso som ligger granne med hotellet, är en äldre man som inte har råd att gå i pension på grund av den ekonomiska krisen. Han berättar hur han kom från Athen till Rhodos på semester för 42 år sedan och åkte till Lindos på sin moped. Efter två veckor där var pengarna slut och han var tvungen att åka hemma igen. Sista kvällen frågade ägaren på restaurangen där han brukade äta varför han såg så ledsen ut.
- Mina pengar är slut och i morgon åker jag hem men jag skulle vilja stanna här för evigt, hade vår servitör svarat.
- Det ordnar vi, svarade restaurangägaren. Du börjar jobba hos mig i morgon.
Sedan hade han bott i Lindos i åtta år. Hans fru är från Lindos och tillsammans har de en dotter. När dottern föddes vägde hon bara ett kilo och fick åka ambulansflyg till Athen. Efter detta förlorade frun två barn men dottern lever, är nu 37 år och har tre egna barn, två flickor och en pojke. Hon har studerat i London och undervisar i engelsk litteratur på Rhodos universitet. Hela detta levnadsöde får vi oss serverat på fem minuter medan vi väntar på lunchen.
- Lindos is paradise! säger servitören och kysser sina fingrar. Ni måste åka dit innan ni åker hem!
 
 
 
Så några dagar senare hyr vi en bil och åker dit. Och visst är det vackert med sin borg och sina vita hus och det gnistrande blågröna vattnet, visst är det, men jag får ändå en lätt klaustrofobisk känsla, det ligger så isolerat, så mitt ute i ingenstans i detta torra, ökenlika landskap. Så för evigt vill jag faktiskt inte stanna.
 
 
 
Istället fortsätter vi på vindlande vägar inåt land, genom olivodlingar och skogsbrandshärjdade områden; områden med kolnade meterhöga stubbar och djupa fåror i marken efter uttorkade floder.  Vi avslutar turen vid Epta Piges , där sju källor rinner samman till en sjö och den största attraktionen verkar vara att fotograferas med en stor boaorm som bor i souvenirbutiken.  
 
 
 
 
Vi bryr oss inte om boaormen utan följer istället strömmen från källan Loutanis genom den 150 meter långa, kolmörka tunneln mot sjön. Vi går barfota i det iskalla vattnet utan att bokstavligen se handen framför oss.

 


Och här kommer vi ut, där den lilla bäcken rinner ut i sjön, även om det inte är särskilt mycket vatten i den sjön så här års.

                                                                                    - - - -

Efter det traditionella kvällsbadet i havet promenerar vi i Mandrakihamnen och köper öl och popcorn av försäljarna där. En kväll träffar vi en gammal pensionerad sjökapten vid sockeln till hjortstatyn som står där den berömda Kolossen På Rhodos skulle ha haft sin ena fot, om han nu över huvud taget har funnits. Han, kaptenen inte kolossen, har varit i Göteborg och Norrköping i tjänsten och berättar bland mycket annat att han läst en bok om vikingar. När vikingarna blivit träffade av pilar i buken under strid hade de kontrollerat att magsäcken inte blivit skadad genom att äta löksoppa, påstår kaptenen. Av löksoppa får man nämligen gaser i magen och om gasbildningen fungerade som den skulle var magsäcken ok.
- Det visste ni inte om vikingarna! säger den vithårige kaptenen förnöjt. Och det gjorde vi ju inte heller.

 
 
Många kvällar avslutas i år precis som förra året hos Vasilis, hans föräldrar och den gula katten på restaurang Vulcano. I år är Vasilis lite orolig för katten eftersom den har fått löss.
- Jag har sprejat den två gånger men sedan går den och lägger sig på smutsiga ställen, säger Vasilis och himlar sig.
Katten själv verkar inte ha särskilt ont av sitt lopproblem utan kråmar sig fjäskande vid Vasilis fötter. Vasilis bär ut stora bitar fläskkotlett åt den och den nosar noggrant på varje milimeter av maten innan den ratar den och förorättat går tvärs över vägen och lägger sig på taket till grannhotellets ägares BMW.
- Hm, säger Vasilis, det var lite peppar i såsen och det vill den inte ha. Men den kommer tillbaka om en halvtimme och ser om jag har något annat.
För egen del har jag inte en tanke på att rata något av den mat jag får av Vasilis. Hans mamma står i köket och lagar stifado, gemista, exohiko och giouvetsi som smakar ljuvligt. Jag älskar det grekiska köket. Särskilt det grekiska köket på Vulcano.
 
 
 
 

I år ser jag mig noga omkring innan jag tänder mitt ljus i kyrkan i Mandrakihamnen för att försäkra mig om att den brutala städerskan från förra året inte syns till. Det gör hon inte och mitt ljus lyser fortfarande när jag lämnar kyrkan. Vad som hände sedan kan jag naturligtvis inte svara för, men vad jag inte vet har jag heller inte ont av. Jag väljer att se det hela som ett gott omen inför hemresan.
 
 

Och under hela resan var min mystiska följeslagare Rutige Mannen vid min sida. Som vanligt.
 
 
 

Kommentarer

Populära inlägg