Jag längtar så att jag kan sprängas!
… och det handlar faktiskt inte om mig och Bourgogne den här gången, även om det också skulle kunna stämma. Det är namnet på sommarens utställning på Säfstaholms slott i Vingåker. Av en slump upptäckte vi utställningarna på Säfstaholm för några år sedan och det har blivit en liten tradition att åka dit om somrarna. De brukar alltid få ihop bra saker och lyckas göra sina utställningar så intressanta att man vill veta mer oavsett vad som är temat för året. För det är alltid ett tema.
I år var ”temat” Ester Almqvist. En, för mig, tidigare helt okänd konstnär som levde mellan 1869 och 1934.
Hon föddes med puckelrygg, vilket var ett stor handikapp på den här tiden. Fadern, som var präst, dog när Ester var nio år och modern försörjde sig och sina två döttrar, bland annat på att översätta romaner för Fosterlandsstiftelsens förlag och ta emot inackorderningar. Hon såg också till att döttrarna fick utbildning så att de skulle kunna försörja sig själva. Yngsta dottern, Maria, blev vårdarinna inom ”sinnesslövården” och Ester, som på grund av sitt handikapp inte förväntades kunna göra så mycket fysisk nytta, fick utbilda sig till konstnärinna. Bland annat studerade hon på Valand i Göteborg för Carl Larsson.
Till sin religiösa mors oro trivdes Ester riktigt bra med konstnärslivet och umgänget med kamraterna. Hon ville måla annat än de bibelord som modern ville att hon skulle texta och illustrera för att sälja i Fosterlandsstiftelsens boklåda. Hon drömde om att resa ut i världen för att måla men kom bara på en kortare resa till Danmark.
Efter studierna flyttade hon till Småland med sin mor. Det var nationalromantik som gällde och man skulle måla svenska och bondska motiv från sin hembygd. För att ”måla sant” flyttade Ester alltså tillbaka till Småland där fadern varit präst under hennes barndom. Modern, som var bokligt intresserad trivdes inte alls på landsbygden och det verkade inte som om Ester själv trivdes särskilt väl med att ”måla sant”. Det är härifrån hon skrev till en väninna från utbildningstiden att hon...
”längtar så att hon kan sprängas!” och det hon längtar efter är att resa ut i Europa och måla. Det kommer hon också att göra i sinom tid, men först efter att modern har dött. Det är också då som hennes målande tar en helt ny vändning från nationalromantiken mot det modernistiska.
Det är inte så ofta man ser så många målningar från olika perioder, av en och samma konstnär på samma gång, åtminstone är det inte så ofta för mig. Jag förundrades hur Esters sätt att måla förändrades, inte bara just efter moderns död utan fortlöpande genom livet. Hade jag inte vetat att det var samma konstnär hade jag aldrig gissat det.
Får väl erkänna att jag blev mer fascinerad av hennes liv (handikappet, förhållandet med modern, kampen för husrum och försörjning och hur någon som ser så trulig och allvarlig ut kunde bli medelpunkten i umgängeslivet bland konstnärsvännerna, osv) än av hennes tavlor och då säger jag inte att de är dåliga, bara att de är mindre intressanta än hennes liv. Men ett besök på utställningen kan jag definitivt rekommendera.
I år var ”temat” Ester Almqvist. En, för mig, tidigare helt okänd konstnär som levde mellan 1869 och 1934.
Hon föddes med puckelrygg, vilket var ett stor handikapp på den här tiden. Fadern, som var präst, dog när Ester var nio år och modern försörjde sig och sina två döttrar, bland annat på att översätta romaner för Fosterlandsstiftelsens förlag och ta emot inackorderningar. Hon såg också till att döttrarna fick utbildning så att de skulle kunna försörja sig själva. Yngsta dottern, Maria, blev vårdarinna inom ”sinnesslövården” och Ester, som på grund av sitt handikapp inte förväntades kunna göra så mycket fysisk nytta, fick utbilda sig till konstnärinna. Bland annat studerade hon på Valand i Göteborg för Carl Larsson.
Till sin religiösa mors oro trivdes Ester riktigt bra med konstnärslivet och umgänget med kamraterna. Hon ville måla annat än de bibelord som modern ville att hon skulle texta och illustrera för att sälja i Fosterlandsstiftelsens boklåda. Hon drömde om att resa ut i världen för att måla men kom bara på en kortare resa till Danmark.
Efter studierna flyttade hon till Småland med sin mor. Det var nationalromantik som gällde och man skulle måla svenska och bondska motiv från sin hembygd. För att ”måla sant” flyttade Ester alltså tillbaka till Småland där fadern varit präst under hennes barndom. Modern, som var bokligt intresserad trivdes inte alls på landsbygden och det verkade inte som om Ester själv trivdes särskilt väl med att ”måla sant”. Det är härifrån hon skrev till en väninna från utbildningstiden att hon...
”längtar så att hon kan sprängas!” och det hon längtar efter är att resa ut i Europa och måla. Det kommer hon också att göra i sinom tid, men först efter att modern har dött. Det är också då som hennes målande tar en helt ny vändning från nationalromantiken mot det modernistiska.
Det är inte så ofta man ser så många målningar från olika perioder, av en och samma konstnär på samma gång, åtminstone är det inte så ofta för mig. Jag förundrades hur Esters sätt att måla förändrades, inte bara just efter moderns död utan fortlöpande genom livet. Hade jag inte vetat att det var samma konstnär hade jag aldrig gissat det.
Får väl erkänna att jag blev mer fascinerad av hennes liv (handikappet, förhållandet med modern, kampen för husrum och försörjning och hur någon som ser så trulig och allvarlig ut kunde bli medelpunkten i umgängeslivet bland konstnärsvännerna, osv) än av hennes tavlor och då säger jag inte att de är dåliga, bara att de är mindre intressanta än hennes liv. Men ett besök på utställningen kan jag definitivt rekommendera.
Kommentarer