Vad har vi för fel?
Varför är vi så oerhört osäkra om det mest bagatellartade i tillvaron? Varför behöver vi ett sådant oerhört stöd och en sådan bekräftelse på att vi gör rätt, när det gäller rena skitsaker?
Jag har ondgjort mig tidigare över till exempel listor över de fem mest lästa artiklarna på lokaltidningens hemsida. Blir de här artiklarna mer intressanta för mig bara för att flest personer har läst dem tidigare? Det finns tydligen en liknande lista på mest lyssnade sommarpratar-program.
Igår läste jag ytterligare ett förbluffande exempel på vår osjälvständighet i DN och Magdalena Ribbings frågespalt om "rätt och vettigt sätt". Att den frågespalten över huvud taget förekommer (och i en av våra största dagstidningar dessutom) är för övrigt ett praktexempel i sig.
Fråga till Magdalena Ribbing som fick mig att tappa hakan den här gången, handlade om huruvida man skulle berätta för sina nya grannar hur mycket man betalat för den bostadsrätt man just flyttat in i. Det är tydligt (tycker jag, läs själva och skaffa er en egen uppfattning) att frågeställaren inte är helt bekväm med att grannarna hela tiden hör sig för om vad hen har gett för lägenheten, mellan raderna läser jag att hen egentligen inte tycker att grannarna har med saken att göra. Men istället för att betrakta sin egen känsla som rätt så vänder hen sig till Magdalena Ribbing (!) för att fråga vad som är "artigast" att göra. Vem är egentligen Magdalena Ribbing? (Det är en retorisk fråga.) Varför har hennes åsikter sådan tyngd och relevans? Vad är egentligen en folksvettsexpert, kan jag utbilda mig till en sådan på universitetet?
Folkvetts expertens svar gör mig inte mindre förbluffad:
Svar: Svara inte!
Säg vagt att ”ja, det kostade en del, men vi fick ihop det” och vid nästa fråga om exakt hur mycket svarar du igen ”ja, det minns jag inte exakt” och kommer ytterligare tjat så suckar du lite och säger ”jag kan hämta pappren om köpet men inte nu” - då borde tjataren lägga av om det är en vettig människa. Om inte spelar det ingen roll vad du svarar, dra till med något, ”lite mer än en tusenlapp var det visst”, kan du säga och skratta.
Vilket tramsigt hycklande!
Nu har jag med största sannolikhet inte Magdalena Ribbings bakgrund; jag har ett av de fulaste son-namnen som finns och är skogsarbetardotter, jag har visserligen universitetsexamen (två stycken, faktiskt. Så fick jag det sagt.) men inte i folkvettsvetenskap. Men hade jag en frågespalt om vett och etikett så skulle mitt svar på bostadsrättsköparens fråga vara som följer:
Vill du berätta vad du lägenheten kostade: Berätta! Vill du inte: Låt bli!
Ljug inte ("Ja, det minns jag inte exakt" är en lögn) att ljuga är aldrig "artigt". Säg bara vänligt, med ett leende: "Det vill jag inte berätta!"
Om din nya granne ändå framhärdar svarar du igen: "Nej, det vill jag inte berätta." Här kan du sluta le om du vill.
Fortsätter grannen likafullt kan du säga: "Jag vill som sagt inte berätta!" och gå in till dig.
Men jag är som sagt inte meriterad eller legitimerad, eller vad som nu ska till.
Jag har ondgjort mig tidigare över till exempel listor över de fem mest lästa artiklarna på lokaltidningens hemsida. Blir de här artiklarna mer intressanta för mig bara för att flest personer har läst dem tidigare? Det finns tydligen en liknande lista på mest lyssnade sommarpratar-program.
Igår läste jag ytterligare ett förbluffande exempel på vår osjälvständighet i DN och Magdalena Ribbings frågespalt om "rätt och vettigt sätt". Att den frågespalten över huvud taget förekommer (och i en av våra största dagstidningar dessutom) är för övrigt ett praktexempel i sig.
Fråga till Magdalena Ribbing som fick mig att tappa hakan den här gången, handlade om huruvida man skulle berätta för sina nya grannar hur mycket man betalat för den bostadsrätt man just flyttat in i. Det är tydligt (tycker jag, läs själva och skaffa er en egen uppfattning) att frågeställaren inte är helt bekväm med att grannarna hela tiden hör sig för om vad hen har gett för lägenheten, mellan raderna läser jag att hen egentligen inte tycker att grannarna har med saken att göra. Men istället för att betrakta sin egen känsla som rätt så vänder hen sig till Magdalena Ribbing (!) för att fråga vad som är "artigast" att göra. Vem är egentligen Magdalena Ribbing? (Det är en retorisk fråga.) Varför har hennes åsikter sådan tyngd och relevans? Vad är egentligen en folksvettsexpert, kan jag utbilda mig till en sådan på universitetet?
Folkvetts expertens svar gör mig inte mindre förbluffad:
Svar: Svara inte!
Säg vagt att ”ja, det kostade en del, men vi fick ihop det” och vid nästa fråga om exakt hur mycket svarar du igen ”ja, det minns jag inte exakt” och kommer ytterligare tjat så suckar du lite och säger ”jag kan hämta pappren om köpet men inte nu” - då borde tjataren lägga av om det är en vettig människa. Om inte spelar det ingen roll vad du svarar, dra till med något, ”lite mer än en tusenlapp var det visst”, kan du säga och skratta.
Vilket tramsigt hycklande!
Nu har jag med största sannolikhet inte Magdalena Ribbings bakgrund; jag har ett av de fulaste son-namnen som finns och är skogsarbetardotter, jag har visserligen universitetsexamen (två stycken, faktiskt. Så fick jag det sagt.) men inte i folkvettsvetenskap. Men hade jag en frågespalt om vett och etikett så skulle mitt svar på bostadsrättsköparens fråga vara som följer:
Vill du berätta vad du lägenheten kostade: Berätta! Vill du inte: Låt bli!
Ljug inte ("Ja, det minns jag inte exakt" är en lögn) att ljuga är aldrig "artigt". Säg bara vänligt, med ett leende: "Det vill jag inte berätta!"
Om din nya granne ändå framhärdar svarar du igen: "Nej, det vill jag inte berätta." Här kan du sluta le om du vill.
Fortsätter grannen likafullt kan du säga: "Jag vill som sagt inte berätta!" och gå in till dig.
Men jag är som sagt inte meriterad eller legitimerad, eller vad som nu ska till.
Kommentarer
Lätt som en plätt.
Kram!