Mindfullness, my ass!


Jag är ju inte helt i fas med tiden för tillfället och förutom att det tar sig uttryck i en sedvanlig postburgundisk depression, innebär det att jag planterade blommor på uteplatsen först i går kväll. Det har väl till viss del sina orsaker i att den här sommaren inte riktigt är i fas med sig själv men det här inlägget handlar mest om min egen totala urfasning. Förstås.
Igår innan jag planterade hade jag lyssnat på ett radioprogram där man talat om fördelar och nackdelar med mindfullness, som ju är så i tiden. Jag lyssnade bara med ett halvt öra (alltså inte särskilt mindfullt) så jag har inte helt klart för mig vad det här med mindfullness egentligen är, men jag förstod att de här som rullade runt i sin nytvättade tvätt för att känna äppeldoften från sköljmedlet i TV-reklamen för några år sedan, de höll på med mindfullness. Jag tyckte kanske att det verkade en aning överdrivet och i vissa lägen direkt skadligt men helt och hållet fel är det väl inte.

När jag krälade runt ute på uteplatsen i obekväma ställningar med huvudet svart av svordomar tänkte jag på det där programmet och på mindfullness.

”Vad är det för fel på mig?”tänkte jag.

Det här med att plantera ska väl vara något fredsamt och avslappnande, kreativt och själsberikande och här krälade jag runt och svor över de stackars plantorna som man ju egentligen ska tala kärleksfullt till. Jag ryckte ilsket upp det förbannade jävla ogräset som trängde sig upp mellan stenplattorna. Inte förundrades jag över deras okuvliga växtkraft, inte. Inte just då.

Jag kånkade rent förbannat tunga jordpåsar och stod krökt över halvhöga krukjävlaroch öste i jordhelvetet så att den jävla ryggjäveln brakade ihop fullständigt. (Mina ryggproblem har jag för övrigt ådragit mig genom långa hälsosamma mindfulla promenader i för dåliga skor till ett relativt avlägset jobb.)

Inte njöt jag av att känna jorden under mina händer, jag hade istället på mig några förstora jävla handskar som gjorde att jordhelvetet for åt alla möjliga jävla håll.

Dessutom var jag tydligen tvungen att ha en jävla ljudbok i öronen medan jag höll på, jag kunde ju inte bara vara i det jag gjorde och njuta av det. Sladdjävlarna till mp3 spelaren fastnade förstås hela jävla tiden i precis vad skit som helst och slet ut mp3 spelaren som ramlade ned i jordhelvetet.

Vad är det alltså för fel på mig?

Varför kan jag inte ta ut mp3n ur öronen?

Inte ta av mig handskjävlarna?

Inte vara där jag är mitt i planteringen och låta det ta den jävla tid det tar.

Ryggen är ju som den är men det där andra borde jag väl klara. Men det gjorde jag inte.



När jag var nästan klart kom P ut på uteplatsen.
”Kunde han inte ha hållit sig inne tills jag var färdig!” tänkte jag ilsket.
”Vad fint det blir!” sa P. Jag muttrade något eftersom jag mest var förbannad över att han inte har varit ute och släpat jord och förstört ryggen tillsammans med mig, vilket jag vid gud inte ville att han skulle ha gjort för då hade jag varit förbannad över att han skulle lägga sig i hur det skulle planteras…

När jag till slut låg i min säng med min värkande rygg var jag fortfarande arg och missnöjd. Inte med planteringen för den blev faktiskt ganska bra, mot alla odds.
Jag var missnöjd med mig själv, att jag har gått miste om något som kunde ha varit en fin upplevelse, bara för att jag valt att vara så jäkla förbannad istället.

I morse gick jag ut och bad plantorna om ursäkt innan jag gick till jobbet.

Kommentarer

skogsnuvan sa…
Å vad jag skrattat. Precis känslan känner jag igen bortsett från att jag får den här jag städar inomhus. Jag är ju en trädgårdsfriak och älskar att pyssla i trädgården och bära jord och gräva i myllnan. Till och med ogräs gillar jag att rensa men som sagt. Den irriterade känslan får jag vid innesysslor och du kan tro att jag har många sådana stunder nu när vi är så många i hushållet och disken översvämmar överallt och alla försvinner ut så fort tallriken är tom. Vi är bara människor och man måste unna sig att vara förbannad. Det har vi rätt till. Mindfullness äsch dit har vi lång väg att gå både du och jag.
Loll sa…
Haha, vilket underbart inlägg. Mindfulness i all ära. Verkligheten är vad den är. Och ibland är den ju precis som du beskriver, lik ett par alldeles förstora handskar som flappar omkring utan nån som helst finess och medgörlighet. Kram på dig och njut sedan av plantornas skönhet en annan dag när du kan luta dig tillbaka i solstolen.
Lilla Blå sa…
Befriande skönt att läsa. Tack!
Neoh sa…
det finns appar för mindfulness där man kan schemalägga och så. känns en aning motsägelsefullt...

Populära inlägg