Märket

 MÄRKET

En trist 

händelsefattig dag 

en dag för forskare som står böjda 

över resterna av ett forntida skelett 

och alltid letar efter sår 

letar efter skallskador och knivhugg 

och andra tecken 

på mord, strid och en våldsam död

dom letar aldrig 

efter bevis på liv, drömmar och kärlek

dom ser inte ränderna av gråt i kraniet

inte dom små groparna från kyssar

dom ser inte dom tydliga spåren av 

tankar och själ

dom ser aldrig var skyddsandarna 

ristat in sina namn

och att den här kroppen var en stege

en länk mellan himmel och jord

hela tiden missar dom det väsentliga 

och ser inte märket 

det fullt synliga greppet kring handleden

från någon 

som förde den här människan över floden

ledde henne in i trädens skugga.

/Bruno K Öijer

Veckans dikt är en av Öijers vackraste.  Den handlar om allt vad ett människoliv kan innehålla och så mycket av det som vi inte tänker på att titta efter, eller bryr oss om att tänka på. 

Jag läser den här dikten om och om just nu och tänker på min pappa är kremerad (det var så han ville ha det) och ingen kan se var skyddsandarna ristat in sina namn, även om man skulle försöka.

Det tänker jag på, och hur konstig den här döden är. Detta att vi plötsligt inte är här längre. Det kan vara något av det märkligaste av allt. Förutom det att vi för en tid faktiskt är här.