Från Helvetets förorter till undervattenskryptan i katedralen och tillbaka till kontoret

Det känns fullständigt overkligt att jag för mindre än en vecka sedan satt på vår balkong i Palma och drack mitt morgonkaffe, medan jag spanade på den vitklädde snobben i Fabio-frissa som gick på morgonpromenad med sin lilla, vita hund. Det är så overkligt att om någon skulle påstå detta skulle jag inte tro det. Det kan helt enkelt inte vara sant.

Det alltid lite jobbigt att titta på foton från resan direkt när man kommit hem, tycker jag. Det är lite som att peta i ett öppet sår, denna påminnelse om att man inte är kvar. Det svider.
Men några bilder från Palma-vistelsen tycker jag faktiskt om att titta på redan nu. De gör gott i själen. Det är därför jag har lagt in dem i så stort format.

Byggvaruhuset Leroy Merlin och IKEA var inte de enda byggnaderna vi besökte i Palma. Vi hann med ett besök inne i den stora katedralen också och där blev jag fullständigt...fångad i Miguel Barcelós undervattenkrypta och dess enorma, fantastiska fiskvägg i terrakotta, som skapades 2001 till 2006.

 

 

 

 

Aldrig har jag känt en sådan ro och trygghet under vatten. (Kanske berodde det på att det inte fanns något vatten på riktigt.)

 



Jag blev så betagen att jag till och med köpte en bok om kryptan i katedralens butik, men den handlade bara om hur "projektet" rent praktiskt och ekonomiskt realiserades, platt och jordiskt. Nödvändigheter naturligtvis men ingen poesi!

Inte ens i de betraktelser kring berättelserna om "Bröllopet i Kanan" och "Undret med fem bröd och två fiskar" som skrivits av två olika präster.  De här båda berättelserna ska utgöra teman i kryptan som används för nattvardsmässor.

Men det borde jag ju ha begripit. Poesin i ett konstverk finns ju naturligtvis i konstverket själv, inte i texten om det. Man ska känna, inte veta när det gäller konst.

Det fanns inte ens några bra foton i den där boken...

 

 

Nästan i paritet med upplevelsen av undervattenskryptan, åtminstone i styrka, var Gaudisk baldakin över koret. Men den för inte tankarna till frid direkt, snarare till cirkus och Parisbarer vid förra sekelskiftet.

Annars har jag lite svårt för katolska kyrkans fäbless för att spara ben och hårtestar från sina heliga och sedan dela upp dem mellan olika kyrkor. Lasarus, han som Jesus uppväckte från de döda, har till exempel sitt huvud på Cypern medan andra delar av honom (oklart vilka) finns i Autun i Frankrike. Jag tycker faktiskt att det är lite osmakligt.
Handen på bilden nedan är visserligen inte en riktig hand men i det lilla fönstret i guldställningen kan man se en bit av benet från en arm.