I rörelse

 

Jag har i något (eventuellt några) tidigare inlägg här på bloggen talat om vikten av rörelse, att rörelse är kreativitetens ... tja, moder, eller motor kanske snarare. Den fysiska rörelsen, tränandet och resandet påverkar hjärnans rörlighet och ger dig möjligheten att resa i andra dimensioner än de rent geografiska. Tankarna och idéerna börjar fara omkring som pingpongbollar i huvudet. Du "går åt alla håll" som Dean Moriarty beskriver en extra välsignad jazzmusiker i Jack Kerouacs bok "On the road". Och den känslan är bland det häftigast man kan vara med om. Att vara i rörelse, fysiskt och mentalt, är att leva.

Det där verkar min kropp ha lyssnat på och anammat och börjat röra på sig alldeles utan min medverkan. Vänster höft har utvecklat någon slags rotation på egen hand, vilket i de värsta stunderna känns som hela vänster ben håller på att skruva loss sig från min kropp och ge sig i väg åt något annat håll. Ryggen, höften, knäled och fotled värker.
Dessutom har mina ögon bestämt sig för att vara i en ständig rörelse. Det innebär att jag har svårt att fokusera blicken. Enligt min optiker är det inget jag skulle ha ont av om jag vore skogvaktare eller dagisfröken. Det är jag inte, så jag har ont.
Att läsa och skriva kräver att man fokuserar med ögonen och det är detta jag ägnar mig mest åt både i jobbet och annars. Mer än så, det är meningen med livet. I de värsta stunderna är att försöka läsa eller skriva som att få en kniv inkörd någonstans över ena ögat. Just nu är det en av de värsta stunderna. Jag skriver det här inlägget blundande.
Men på torsdag ska jag besöka min optiker och förhoppningsvis ställa om glasögonen, förhoppningsvis blir det bättre. Denne optiker som jag är redo att grunda en religiös sekt kring, sedan han gjorde en kraftansträngning med mina glasögon, efter mitt misslyckade besök hos ögonspecialisten på sjukhuset. Ett besök som jag väntat på i sex månader och vars resultat, efter visserligen en grundlig undersökning på en och halv timme, var att jag inte hade så stora problem att jag borde ha så stora besvär som jag hade. Tack och adjö.
Det kändes som ett fiasko, som att bli slagen i ansiktet. Som om man inte begrep vilken katastrof detta var för mig. Min optiker begrep.

Den här sortens rörlighet är inte något som främjar kreativiten, inga pingpongbollar, man går åt inget håll. Känner sig golvad och aggressiv. Som om makterna är emot en känns det.
Men då tänker jag på Frida Kahlo, när Salma Hayek i filmen, efter att ha fått ännu ett fruktansvärt besked om sin värkbrutna kropp, säger: "Tie me up so I can paint." Och så binder de upp hennes protesterande kropp i en ställning så hon kan måla. Allt annat är oviktigt så länge hon kan måla.
Det tänker jag på, och blundar och skriver.