I mellanzonen

I går gick kvinnan i den gröna kappan längs Krähenteich strand med sin dalmatiner utan att en knubbig, rödhårig kvinna stod i ett hotellfönster intill och tjuvkikade på henne. Och den vänlige, ljusblå mannen på restaurang Adria, blandade sin märkliga bönsallad till någon annan än mig. Och någon annan än jag tittade förälskat på Mahlerwinkels sneda fasader. Hoppas jag, för de förtjänas att betraktas förälskat.

Vi har vänt åter från det traditionsenliga nyårsfirandet i Lübeck. Lübeck denna vita mellanzon i passagen från ett år till ett annat. Där man, som jag skrev i förra inlägget, planar ut, tar mark för att sedan stampa av igen och flyga vidare. Platsen för min nyårspsykos. Jag har nämligen ett närmast överspänt, euforiskt förhållande till nyår, som sagt. Det känns en smula underligt att vara tvungen att träda ut i det normala livet igen.

I år hann vi med flera muggar glüwein på resterna av den berömda julmarknaden, innan den packades ihop dagen före nyårsafton.

På nyårsafton är det inte glüwein som gäller, det är berlinermunkar. Berlinermunkar i mängder och olika smaker. Folk köper dem lådvis. Vart man går i Lübeck denna dag ser man folk bära berlinerkartonger. 

Vi köpte en enda berliner, som vi delade på. På den här bilden ser den faktiskt ganska äcklig ut, men jag lovar att det var den inte. 

Amarettoberliner

Vi började baklänges och åt berlinern innan vi högg in på vår lilla nyårsbuffé, trots att den väl borde betraktas som dessert.

På slaget tolv stod vi som vanligt vid flodens Traves stränder, mitt i krutröken och hörde och såg hur Lübeckarna sprängde bort 2013. I dimmorna på filmen kan man skymta Holstentor, den pampiga försvarsporten från 1400-talet som aldrig prövats i strid. Förutom på nyårsaftnarna då. 

Nyårsdagen är en stilla dag, dagen efter bomben. Det är dagen för stilla promenader runt staden för att inspektera lämningarna från tolvslaget. 

Jag är lite bekymrad när det gäller mina nyårslöften för året; dels är de få, dels är de väldigt konkreta. Där finns ingenting om det inre lugnet, närvaron och att njuta av detaljerna i vardagen, och inget annat ouppnåeligt abstrakt som det brukar. Inget om att jag ska leva precis så som Arvo Pärts musik låter, att jag hela tiden ska se ut i huvudet som Arvo Pärts musik. "Har jag slutat sträva efter det där?" tänker jag oroligt. För att jag skulle ha nått fram förfaller synnerligen osannolikt, det förstår var och en som någonsin har hört det minsta lilla av Arvo Pärt.