De små tingen svindlande storhet
Men ibland visas det sådant jag vill se på TV, sådant som tillför något istället för att ta ifrån.
Jills veranda med Kristian Gidlund, till exempel. Jag ser det på SVTplay och tårarna rinner förstås på mig, som på alla andra.
Jag har inte läst Kristians bok och bara följt hans blogg sporadiskt, lyssnat på sommarpratet. Men jag har alltid slagits av detta hur vackert han gör livet genom sin formuleringsförmåga och sitt öga för detaljer, eller känsla för detaljer kanske. Hans förmåga att njuta av detaljerna. Jag vet inte om han utvecklat detta ur vetskapen om sin obotliga sjukdom eller om det var en förmåga han besatt innan, men den är slående.
I Jills veranda talar han om hästar, kraften som han får av hästar, känslan att stryka en häst över ryggen när han tar bort sadeln efter en ridtur. Ett ögonblick, en sekund av livet som han förmår suga märgen ur.
Vi borde alla göra så emellanåt när vi springer genom livet. Stanna upp och låta oss fyllas till bredden av en blomdoft, en färg över himlen, ett ljus, värmen från en häst. Låta denna lilla detalj ta upp allt och i och med det inse hur oerhört stort och mirakulöst livet är genom de där små, små detaljerna som vi springer förbi på väg till något vi inbillar oss är viktigare.
Det vill jag lära mig av Kristian Gidlund.
Jills veranda med Kristian Gidlund, till exempel. Jag ser det på SVTplay och tårarna rinner förstås på mig, som på alla andra.
Jag har inte läst Kristians bok och bara följt hans blogg sporadiskt, lyssnat på sommarpratet. Men jag har alltid slagits av detta hur vackert han gör livet genom sin formuleringsförmåga och sitt öga för detaljer, eller känsla för detaljer kanske. Hans förmåga att njuta av detaljerna. Jag vet inte om han utvecklat detta ur vetskapen om sin obotliga sjukdom eller om det var en förmåga han besatt innan, men den är slående.
I Jills veranda talar han om hästar, kraften som han får av hästar, känslan att stryka en häst över ryggen när han tar bort sadeln efter en ridtur. Ett ögonblick, en sekund av livet som han förmår suga märgen ur.
Vi borde alla göra så emellanåt när vi springer genom livet. Stanna upp och låta oss fyllas till bredden av en blomdoft, en färg över himlen, ett ljus, värmen från en häst. Låta denna lilla detalj ta upp allt och i och med det inse hur oerhört stort och mirakulöst livet är genom de där små, små detaljerna som vi springer förbi på väg till något vi inbillar oss är viktigare.
Det vill jag lära mig av Kristian Gidlund.
Kommentarer
Kram på dig