Här ser ni en som sysslar med bergsbestigning

Eftersom jag tidigare predikat om vikten av dikter  i samhället, livet och tillvaron i allmänhet, tänkte att jag skulle skriva en. Kanske inte för att rädda samhället direkt, men för att inte låta den sidan av hjärnan atrofiera fullständigt hos mig själv. Det var ganska längesedan jag skrev någon dikt. Och det är ju viktigt för den mentala hälsan att tänka i poetiska former, har jag ju konstaterat. Det gäller ju att leva som man lär. 

Jag hade tänkt att diken skulle ha bergsklättring som bild för livet och har börjat läsa in mig så smått på ämnet. Det finns många typer av klättring, till exempel finns det något som heter artificiell klättring. Man skulle ju kunna tro att det är det jag håller på med när jag diktar om klättring i stället för att klättra på riktigt, men det är det inte. I terminologin kring klättring så är borrbultar det mest poetiska som jag hittat hittills.

Jag har lite svårt att komma igång med själva diktandet, dock. Det är tänkt att det ska bli en seriös dikt, om än lättillgänglig, men jag kommer inte riktigt igång eftersom varje gång jag försöker börja hör jag bara frasen:
"Här ser ni två som sysslar med bergsbestigning!" sagt i en allt annat än seriös ton. Det är bröderna St Gothard som spökar och då är det lätt att tappa tråden.

Kommentarer

Populära inlägg