Den ofrivillige turisten

eller turist över alla gränser

Var jag går i världen behandlas jag som en turist. 

I Rhodos stad talar man till mig med inövade fraser på mitt modersmål. Eller finska. Kanske är inte det så konstigt eftersom där finns fler turister än greker, åtminstone nästan. I Palma tar man ofta till tyska när man vill tala med mig, innan man övergår till engelska. Det är väl också ok. När de börjar prata engelska med mig i Frankrike irriterar det mig lite. Jag vill ju gärna passera som fransman och prata franska. 

   När man turistar i sitt eget hemland trodde jag att man kunde komma obemärkt undan men efter en veckas semester i Stockholm vet jag att så inte är fallet. Vart jag gick så talade man i första hand engelska med mig. Det gällde inte bara när jag befann mig på de mest turistiska platserna eller gjorde de mest turistiska sakerna. Till slut gav jag upp och spelade med. 

"Thank you, bye bye!" sa jag när jag klev av sightseeing-båten.

När vi under en av våra promenader hamnade i Humlegården var jag så trött på att vara turist att jag var redo att byta sida i denna turistnäringens ofrånkomliga tillvaro. Likt en turguide slog jag ut med armen och meddelade P att det var hit Ture Sventon flög på sin första tur med den flygande mattan. Sedan blev det inte så mycket mer av den turistguidningen eftersom jag började fundera på exakt var han hade landat. 

   Alla människor har sina egenheter som Åke Holmberg, författaren till Sventon-böckerna så riktigt påstod. Ture Sventon hade två: Dels detta att han inte kunde säga S, dels att han var oerhört förtjust i semlor. Min egenhet är att jag kan ha en aning svårt att skilja på verklighet och fiktion ibland. Att titta efter platsen där Sventon landade med den flygande mattan är för mig inte konstigare än att besöka platsen där Olof Palme blev skjuten. 

   Redan några dagar tidigare hade jag passerat en plakett på Drottninggatan med ett citat från inledningen av den första Ture Sventon-boken. Det om hur praktiskt det är för en privatdetektiv att ha sitt kontor just här och att Sventon hade det. 

  "Jaså, var det här det låg!" hinner jag utbrista innan jag minns hur det är i Verkligheten. 

Den här typen av plaketter: "Det litterära Stockholm" sitter lite varstans i staden. En bit längre upp på Drottninggatan finns Centralbadet och där i parken såg Stig Trenters Harry Friberg en gråtande kvinna i inledningen av Tragiskt telegram och jag inledde en diskussion med P om vilken terrass det kan ha varit som Friberg sedermera skulle stå på när han överhörde ett visst samtal. 

   Utanför Drottninggatan 83 stod jag en stund i vördnad när jag insåg att det var här Sonja Åkesson bodde. Grannhuset är den perfekta platsen om man, som jag inte bara tycker om att turista över geografin och fantasins gränser utan också över tidens. Här ligger "Blå Tornet" där Strindberg bodde de fyra sista åren i livet. Lägenhetens finns bevarad, eller återställd, och man kan göra ett hembesök. Det gjorde vi. 

Här har man gjort sitt bästa för att upplösa tidens gränser med ett ljudspel. Det fungerar ganska bra. När vi klev in i Strindbergs hall, lite från sidan liksom, så hördes plötsligt tunga sten i trappan och en nyckel sattes i låset. Jag skyndade nervöst in i hans sovrum eftersom jag inte var riktigt säkert på  att jag vågade träffa Strindberg. I synnerhet som jag just hade gjort intrång i hans hem