Tillståndet Grön
Besökte Skatans blogg och fann Sara Leander sjungande Tove Janssons Höstvisa. Det är lite av en tradition hos Skatan, tror jag, att spela den mot slutet av sommaren, men i år var det faktiskt första gången som jag vågade lyssna på den. Den är ju så vacker men den är också så vemodig att vemodet nästan tangerar panik. Hos mig vill säga, för själva melodin är ju ganska vilsam...
Men i år kände jag mig stark. Jag tänkte till och med skriva ett inlägg om Vemodet men där tröt krafterna och jag ägnade mig istället åt att göra om layouten på bloggen så att den numera går i grönt.
Jag tycker mycket om färgen grön. Den får det att kännas som om alla lådor är inskjutna i byrån och inte står och glappar på trekvart, så där, med några strumpor uppstickande ur sig som om de är på väg att fly. Allt blir lugnt och samlat istället för att vara på väg åt flera håll samtidigt. Det är ett tillstånd som jag strävar efter att befinna mig i så ofta som möjligt (Kanske gör de flesta det.); Det här att vila i en sak i taget och känna ro där. Att åtminstone lyckas med det på fritiden, på jobbet får man ju ta det lite som det blir men när jag är ledig borde jag väl lyckas med den där inre friden. Men till och med nu när jag sitter och skriver detta tänker jag att jag egentligen borde läsa en av de där böckerna jag har på nattduksbordet istället och frågan är vilken av dem för väljer jag den ena känner jag att jag borde ha valt den andra. Att jag bara har ett fönster öppet i webbläsaren är något av en sensation.
Men jag strävar alltså, efter friden och koncentrationen. Ett sätt att komma närmare dem är således att titta på färgen grön. Ett annat sätt, har jag märkt, är att gå till naprapaten. Jag har aldrig känt mig så avslappnad och tillfreds, på ickekemisk väg, som precis efter ett besök hos min naprapat. Och jag tror inte bara det är lättnaden att besöket är över. När jag var där sist höll han en liten föreläsning om hur värk blockerar endorfiner och serotonin och ersätter dem med stresshormon och det kan nog ligga en del i det. Dessutom är han faktiskt ofta klädd i grön.
Men i år kände jag mig stark. Jag tänkte till och med skriva ett inlägg om Vemodet men där tröt krafterna och jag ägnade mig istället åt att göra om layouten på bloggen så att den numera går i grönt.
Jag tycker mycket om färgen grön. Den får det att kännas som om alla lådor är inskjutna i byrån och inte står och glappar på trekvart, så där, med några strumpor uppstickande ur sig som om de är på väg att fly. Allt blir lugnt och samlat istället för att vara på väg åt flera håll samtidigt. Det är ett tillstånd som jag strävar efter att befinna mig i så ofta som möjligt (Kanske gör de flesta det.); Det här att vila i en sak i taget och känna ro där. Att åtminstone lyckas med det på fritiden, på jobbet får man ju ta det lite som det blir men när jag är ledig borde jag väl lyckas med den där inre friden. Men till och med nu när jag sitter och skriver detta tänker jag att jag egentligen borde läsa en av de där böckerna jag har på nattduksbordet istället och frågan är vilken av dem för väljer jag den ena känner jag att jag borde ha valt den andra. Att jag bara har ett fönster öppet i webbläsaren är något av en sensation.
Men jag strävar alltså, efter friden och koncentrationen. Ett sätt att komma närmare dem är således att titta på färgen grön. Ett annat sätt, har jag märkt, är att gå till naprapaten. Jag har aldrig känt mig så avslappnad och tillfreds, på ickekemisk väg, som precis efter ett besök hos min naprapat. Och jag tror inte bara det är lättnaden att besöket är över. När jag var där sist höll han en liten föreläsning om hur värk blockerar endorfiner och serotonin och ersätter dem med stresshormon och det kan nog ligga en del i det. Dessutom är han faktiskt ofta klädd i grön.
Kommentarer