Gammalt kaffe
Koffeinism
Psykologen Alfred hävdade att en människas tidigaste minnen
i livet kan säga något om hur den människa lever som vuxen. Mitt första minne
är hur min mamma står och häller ut kaffesump i toaletten hos min mormor.
Mormor fyllde 70 och min mamma var rädd att sumpen efter allt kaffe som kokades
åt alla de tanter som kom och gratulerade och naturligtvis skulle undfägnas med
den heliga drycken, skulle orsaka stopp i diskhon om den hälldes ut där.
Vad säger ett sådant första minne om en människa? Enligt
Adler är det egentligen inte viktigt vad man minns utan hur man minns det.
Känslorna som är förknippade med händelserna som koms ihåg är det väsentliga.
Det ska spegla hur man sedan förhåller sig till och reagerar på saker och ting
i sin omgivning.
Jag kan inte minnas att jag hade några känslor för denna
kaffesumpshändelse över huvud taget. Jag kan inte ens föreställa mig vilka
känslor jag skulle kunna förknippa med en sådan händelse. Kanske tyder det på
att jag är en ovanligt känslolös person.
I tonåren hyste jag synnerligen starka känslor mot kaffe och
vad det symboliserad för mig av förstockning och förslöat sinne. Dessa känslor
hade grundlagts under oändliga kaffesittningar hos äldre släktingar och hur man
aldrig kom någonstans utan att bli hejdad och hindrad av att mina föräldrar
alltid var tvungna att dricka kaffe på bestämda tider. Och så länge man inte
hade eget körkort var man tvungen att vänta på sina föräldrar som var slavar
under drogen koffein. Hela min släkt utgjordes av en samling narkomaner. Aldrig
skulle jag slå mig själv i sådana bojor.
Länge klarade jag mig också undan träsket. Närmare bestämt
ända fram till den 13 december 1996. Det var luciafika på mitt dåvarande jobb
och jag hamnade vid en ända av bordet dit kannan med tevatten aldrig nådde. På
den tiden var jag allt för försynt och försiktig för att drista mig till att be
någon skicka den till mig, eller tränga mig ned till rätt ända av bordet och
hämta den. Så för att ha något att skölja ned min pepparkaka med hällde jag min
pappmugg halvfull med kaffe.
Det var som den där myten om hur man blir narkoman. En enda
gång och du är fast. Någon häller något i ditt glas och resten av ditt liv
förvandlas till en jakt efter mer narkotika. Om det verkligen förhåller sig så
med droger ställer jag mig en aning tveksam till. Att det gör det med kaffe vet
jag. Utan den dagliga morgonkoppen medan jag uppdaterar mina filer i datorn
skulle inget jobb bli gjort. Så gick det med ungdomsrebellen. Nu har hon en
boja på varje ben: koffeinberoende och heltidsarbete.
Kommentarer
Och min farfar drack också kaffe på fat!