Kontroll och skenbar lätthet och de ljuva dunsarna av ett nedslag
Förra helgen ägnades helt åt Svansjön. På lördagen i form av den ryska nationalbaletten som kommit förbi vår stad på sin turné och på söndagen var det dags för det traditionsenliga besöket vid svansjön Tysslingen, som jag tidigare skrivit om här.
Det är det här med den totala kroppskontrollen, koncentrationen i den minsta lilla rörelsen, den skenbara lättheten i dansen som jag är så betagen i. Själv är jag en sådan som kan vricka fötterna och ramla raklång på platta gatan (Jag inte bara kan, jag har gjort det), som tar en halvtimme på sig för att vända sig om eftersom kroppen liksom vill åt något annat håll än huvudet tänkt. Jag är den totala motsatsen till en balettdansös och det är väl därför jag dras så till dem.
Även svanarna, de riktiga svanarna, har den där graciösa koncentrationen.
Annars var det mer skillnader än likheter på helgens båda svansjöar. Vid den ena var man uppklädd, varm och smuttade på ett glas vin i pausen. Vid den andra var man genomblås och frusen, lerig upp till knäna och den grillade korven hade tagit slut.
Så var det ljudet förstås; Tjajkovskijs vackra musik på det ena stället och tusen svanar som ska prata igenom vad som hänt sedan förra året på det andra. Svanesång är inte vackert, men det är vårens förebud, så det är vackert ändå, på något sätt.
När det gäller baletten är det ändå ett annat ljud än själva musiken som jag njuter mest av. Jag inser det när jag tittar på klippet ovan och känner att det är något som är fel. Naturligtvis är det mycket som är bättre med att sitta på plats i salongen jämfört med att titta på ett YouTube-klipp, men det jag saknar är dunsarna i scengolvet vid dansarens nedslag efter ett hopp, hasandet från balettskorna.
Jag vet inte riktigt vad det är, men det är bland det bästa med att gå på teater också tycker jag: ljudet från skådespelarnas fötter mot scenen. Det har nog något med den där kroppskontrollen att göra, en slags kontroll och ett självförtroende hos skådespelaren eller dansaren, som får en resonansbotten i själva scengolvet och förmedlar ett ljud som jag, av någon anledning fascineras så av att det kan bli det bästa av hela föreställningen.
Det är det här med den totala kroppskontrollen, koncentrationen i den minsta lilla rörelsen, den skenbara lättheten i dansen som jag är så betagen i. Själv är jag en sådan som kan vricka fötterna och ramla raklång på platta gatan (Jag inte bara kan, jag har gjort det), som tar en halvtimme på sig för att vända sig om eftersom kroppen liksom vill åt något annat håll än huvudet tänkt. Jag är den totala motsatsen till en balettdansös och det är väl därför jag dras så till dem.
Även svanarna, de riktiga svanarna, har den där graciösa koncentrationen.
Annars var det mer skillnader än likheter på helgens båda svansjöar. Vid den ena var man uppklädd, varm och smuttade på ett glas vin i pausen. Vid den andra var man genomblås och frusen, lerig upp till knäna och den grillade korven hade tagit slut.
Så var det ljudet förstås; Tjajkovskijs vackra musik på det ena stället och tusen svanar som ska prata igenom vad som hänt sedan förra året på det andra. Svanesång är inte vackert, men det är vårens förebud, så det är vackert ändå, på något sätt.
När det gäller baletten är det ändå ett annat ljud än själva musiken som jag njuter mest av. Jag inser det när jag tittar på klippet ovan och känner att det är något som är fel. Naturligtvis är det mycket som är bättre med att sitta på plats i salongen jämfört med att titta på ett YouTube-klipp, men det jag saknar är dunsarna i scengolvet vid dansarens nedslag efter ett hopp, hasandet från balettskorna.
Jag vet inte riktigt vad det är, men det är bland det bästa med att gå på teater också tycker jag: ljudet från skådespelarnas fötter mot scenen. Det har nog något med den där kroppskontrollen att göra, en slags kontroll och ett självförtroende hos skådespelaren eller dansaren, som får en resonansbotten i själva scengolvet och förmedlar ett ljud som jag, av någon anledning fascineras så av att det kan bli det bästa av hela föreställningen.
I söndags var det 1684 svanar vid Tysslingen och idag kan jag på hemsidan läsa att det är 4090. För några år sedan mailade jag och frågade hur man bar sig åt när man räknade. Jag har ännu inte fått svar på den frågan så jag är fortfarande nyfiken på hur man vet att det inte är 4091.
Kommentarer