Det ständiga språket
Med anledning av att jag i år firar 10-års jubileum i bloggvärlden så publicerar jag varje månad ett gammalt inlägg från det första bloggåret 2007. Nedan inlägg publicerades i september nämnda år och behandlar ett av mina favoritämnen som jag har ältat, tuggat om flera gånger under de här tio åren: språket som krycka och som dansskor.
Språk
Såg Babel i onsdags (och redan är det lördag). Det handlade
om att tappa tron på språket. Språkdepression. Och jag tänkte på "Simon
och ekarna" av Marianne Fredriksson och "språket, människans redskap
och hinder [...]" som det beskrivs där.
Språket; beskrivandet, kategoriserandet, värderandet
förminskar och förhindrar det totala intrycket av världen, tillvaron,
känslorna, detta enorma brus som vi lever i.
Språket kan aldrig göra en korrekt beskrivning av tillvaron
oavsett hur skickligt du kan hantera det. Det är ändå alltid en platt och
förenklad bild av det. Om vi kunde frigöra oss från språket skulle vi kunna gå
upp helt i det som finns omkring oss.
Samtidigt; språket är ett verktyg, ett oundgängligt verktyg.
Utan att kunna förminska, förenkla och göra tillvaron hanterbar skulle vi stå
skyddslösa mot detta enorma brus som är livet, och då skulle vi förmodligen bli
galna.
Språket gör oss tydliga för oss själva och varandra, vilka
vi är och vad som är vår roll i detta brus. Vad det är vi upplever och hur vi
ska hantera det kommer vi fram till genom språket, genom att prata av oss,
skriva av oss. Som språket så fult formulerar denna ritual, denna mystiska,
religiösa akt.
Kommentarer