Att tala till sig själv för 30 år sedan

Medan solen fräter sönder världen därute kurar jag bakom persiennerna i en nedsläckt lägenhet och scannar in gamla foton, eftersom man inbillar sig att de ska vara i alla evighet om de digitaliseras, istället för att långsamt blekna och nötas till förgängligheten. 

  Egentligen tror jag att den digitaliserade evigheten kan lösas upp i tomma intet med en fingerknäppning, innan man hinner vänja sig vid att det inte finns någonting som är evigt. Inte någonting. 

Nu har jag kommit fram till bilderna från min 14 årsdag och där fastnar jag vid en närbild av mig själv med vitsippor bakom örat. Jag minns hur vidrig jag tyckte att den där bilden var när det begav sig. Det där fula, potatisnästa koansiktet upptryckt i kameralinsen. Jag minns hur ful jag tyckte att jag var när jag var 14, hur klumpig och otymplig jag kände mig i den där faktiskt ganska smala kroppen och hur... ja, smutsig på något sätt. 

Nu tycker jag att det är ganska söt bild. Visst ser jag att det inte är en tjej som killarna stod i kö efter, men ändå. Om jag kunde resa tillbaka till den där 14-åringen och berätta ett och annat för henne. Att hon inte är så ful som hon tror, till exempel.  Och att hon inte behöver bry sig så mycket om vad folk säger om hur hon ser ut. 

   Men hon skull nog inte lyssna på mig. Och jag kan ju inte resa i tiden.

Det enda jag kan göra är att säga åt den där potatisnästa människan med uppsvält koansikte, degig, gropig kropp, bred som en ardenner över baken, som jag ser i spegeln i dag:

"God damn, vilken praktkvinna du är!" med hälsning från framtiden. 

Men hon lyssnar inte hon heller.