Lisa och livets hjul

Lisa Ekdahl sjunger under sommarhimlen i Stadsträdgården. Enligt väderleksrapporten skulle det regna, men vädret verkar inte ha lyssnat på rapporten.  Himlen är blå, luften är ljum, blommorna i Stadträdgården blommar, myggen biter mig i nacken och Lisa sjunger. 

Hon sjunger sångerna från den där första skivan, den där skivan som jag skrivit om så många gånger som symbolen för den optimala friheten, min skiva. Den är 25 år gammal, skivan. (Och att jag kallar den för skiva är väl ett tecken på att det är 25 år sedan jag var ung.)

Det är 25 år sedan jag satt med min stora, gula tekopp, min elektriska skrivmaskin bakom grönrutiga gardiner i mitt första kök, hörde Lisa Ekdahl och "hade hela livet framför mig."

25 år sedan. Är det nu man ska konstatera att "det var så här det blev"?

Den gula tekoppen är sönderslagen, skrivmaskinen på tippen och var de grönrutiga gardinerna tagit vägen vet bara gud alena. 

Numera har jag en gigantisk tekopp med påfågelmotiv, äger tre (!!) bärbara datorer men varierande funktionsgrad, gardinerna i mitt fjärde kök är blårandiga. 

Men Lisas cd finns kvar, liksom cd-spelaren som körde den på repeat för 25 år sedan och det är väl något av en sensation. 

Det var så här "det blev". Det låter så slutgiltigt, tänker jag där jag sitter i blomdoften i Stadsträdgården och lyssnar på Lisa, live den här gången. Det låter som om allt är färdigt, man har målat in sig i sitt hörn och kommer inte loss. Men det gör man väl? 

Om man nu av någon anledning skulle vilja det. 

"Hur gör folk för att leva? Vid vilken ålder är det försent?" är ett Bodil Malmsten citat. 

"Det är inte försent förrän man är död", tänker jag och skruvar mig lite på den hårda träbänken framför Stadsträdgårdens scen. En bänk som jag inte hade fått ont i nacken av för 25 år sedan men nu.  "Man lever ända tills man är död."

Hur man gör det är en annan femma. Kanske kommer man aldrig riktigt fram till det. 

Uppe på scenen snurrar Lisa på sitt lyckohjul, slumpar fram låtar från den nya skivan (Heter det fortfarande så?) och varvar med de gamla låtarna. Nytt och gammalt blandas om vartannat, precis som livet är. Livet är inte en raksträcka mellan vaggan och graven, eller mellan det första och det fjärde köket. Livet är ett hjul. Ett hjul som plötsligt kan rulla i väg i vilken riktning som helst. Och emellan varven får man en skymt av sig själv för 25 år sedan och då kanske det inte är så konstigt att man får en släng av åksjuka.