Jacuzzi Del 3

 Höstföljetongen

Hennes man hade varit den tråkigaste människan hon känt, gråspräcklig och klädd i brunt alla årets dagar, brunt. Han var resande i hårprodukter för män, eller herrar som han själv brukade säga, när han någon gång sa något. Det var inte så ofta.

   Hon hade fastnat för det där tysta i början och inbillat sig att det var tecken på någonslags visdom. De flesta som pratade mycket var egentligen ganska dumma hade hon märkt. De var helt enkelt för upptagna med att prata för att hinna tänka. Men sen hade den där tystheten gått henne på nerverna. För hur vet man egentligen om någon är klok eller inte, om han aldrig säger något.  Han kanske verkligen hade så lite i huvudet som det lät och även om det inte var så; vad har man för nytta av en vis person som aldrig säger något och visar hur klok han är?

   Men han hade i alla fall varit pålitlig. Och förutsägbar och hon avskydde att bli överraskad. Hennes man hade bara överraskat henne en enda gång, den där sista.  

   Varannan vecka for han iväg med sin bruna koffert full med schampo, hårsprayer och raklödder, saxar och kammar och vad annat det nu var han sålde, till olika herrfriseringar. Han for på måndagen, på torsdagskvällen ringde han och berättade vilken tid han skulle komma hem på fredagen.  Det var nästan alltid samma tid men det där samtalet hörde till rutinen. Hon hade tyckt att det var lite gulligt, ett sällsynt tecken på att han brydde sig. Hon skulle gärna ha följt med någon gång för att höra på hans säljsnack. Hur gjorde han, han som annars aldrig sa något? Men hon jobbade ju också, så hon hade inte haft tid. Han skulle nog inte ha velat ha henne med heller.