Sockersamlingen

Under de nio år vi hållit till i Palma har det hänt saker. Saker och ting har förändrats, det är naturligt. Och beklagligt i vissa fall, anser jag som den bakåtsträvare jag är.

När jag städar den undre lådan i mitt nattduksbord hittar jag en liten påse socker. En sådan där som man får till kaffet på restauranger. Den här påsen är från Click, en restaurang som inte finns mer. Click var en underbar restaurang med filmtema. Väggarna hade målningar av klassiska filmstjärnor som Marilyn Monroe, Clint Eastwood och John Wayne. Alla rätter i Clicks mycket omfattande meny hade namn efter sådana stjärnor, seriefigurer och klassiska filmer. Jag åt alltid tonfisksmörgåsen Dirty Dancing. 

Men Click finns alltså inte mer. John Wayne har målats över med någon  trist beige färg och restaurangen inretts på ett intetsägande modernt sätt. Menyn har jag inte brytt mig om att titta på ens. Jag är ganska säker på att jag inte kommer finna vare sig Dirty Dancing - smörgås eller Asterix pasta. Men sockret har jag i tryggt förvar.

Att i september förra året upptäcka att Tropical inte finns mer var som att få en kniv i hjärtat. Att Tropical inte finns mer gör fortfarande ont. Att den magre, gråhårige mannen som poppade klassiskt varvat med 60-talshits på en volym som fick kunderna att rynka irriterat på näsan, att han aldrig mer kommer klappa mig vänligt på armen och fråga hur jag mår, det gör fortfarande ont. Hoppas att han njuter sin välförtjänta pension på någon vacker plats. Att inredningen från 60-talet är utsliten och ersatt med något vitt, intetsägande modernt kan jag inte ens tänka på för då får jag eksem som bara botas med så starka salvor att de är förbjudna inom hela EU. Men sockerpåsen med Tropicals logga har jag i tryggt förvar i fickan på den anteckningsbok som syns på bilden.

Sista koppen på Tropical. 

Att de vresiga polskorna som mycket motvilligt drev kafé i hörnet på vår gata har slagit igen är också en sorg, om än på ett annat sätt. Och de hade inget eget socker.

Men vi måste ju sluta positivt. Ur mörkret färdas vi mot ljuset med hjälp av sockret från Colmar. Colmar har funnits sedan 1960 och det finns fortfarande. Köket är fortfarande öppet 24 timmar om dygnet och serverar de bästa calamares romana världen har skådat, med den bästa aiolin. Dessutom ser det ut som en restaurang som funnits sedan 60-talet,  inget beiget eller vitt modernt skit så långt ögat kan nå.