Den kala väggens välsignelse
Stendahls syndrom kallas så eftersom den franska författaren Stendahl beskrev ett anfall av just det här syndromet i en av sina skrifter. Anfallet ägde rum i Florens. Det tar sig uttryck i hjärtklappning, yrsel och hallucinationer när man exponeras för konst. Helst vacker konst och helst i stora mängder. Förutsättningarna att drabbas av Stendahls syndrom är mycket goda i just Florens.
Under våra tre dagar i Florens drabbades jag också av Stendahls syndrom. Men det var inte konsten som var den utlösande faktorn. Efter fem timmar på Ufficierna kände jag mig bara en smula blasé ("Jaså, Caravaggio. Jaha.") och som om jag hade fem nummer för små skor.
Det var alla människor som gav mig hjärtklappning. Aldrig har jag varit på en plats med så många människor. Tog jag ett steg åt sidan för att ge plats för en knuffade jag till en annan, om det över huvud taget gick att ta ett steg åt något håll. Detta ständiga myller av människor, detta oändliga kryssande för att inte gå in i någon, detta gytter av italienare, fransmän, spanjorer, skandinaver fick det att flimra framför ögonen.
Att utsikten från vårt hotellrum inte erbjöd vare sig konst eller människor utan bara en vägg utan annan utsmyckning än några grå fönsterluckor var en välsignelse. Att titta på den några minuter efter att vi kommit hem på kvällen fick yrseln att ge med sig något.
Kommentarer