Vårdepression

Ett av de traditionella vårtecken jag samlar in varje år är svanmötet i Tysslingen. Tusentals svanar möts och skvallrar om det gångna året innan de far vidare.  I år var de färre än vad de brukar vara, svanarna. I alla fall kändes det så. 

Ett annat vårtecken är schillahavet som böljar ner för gräsmattan bakom Göthlinska gården i Nora. I år var det bara några enstaka schillapinnar intill en trädstam när jag var där.

April har varit rekordkall.

Världen brinner, kroppen värker.

Inga tecken talar för att det ska bli bättre. Förutom att värmen ska göra ett besök nästa vecka.

Jag försöker vara som den första krokusen jag såg redan i februari. Ensam och rakryggad stack den upp ur den frusna marken, som ett långfinger mot kyla och elände. "Här står jag och blommar och ni kan inte göra ett skit åt det."

Jag står här men fan vet om jag blommar.