Jag tror inte på verkligheten

säger Samanta Schweblin i senaste numret av Vi Läser. 

Så långt kan jag väl inte gå för egen del, även om jag ibland skulle önska det. Det finns ju mycket i den så kallade Verkligheten som inte är till att tro på, eller sådant som man inte vill tro på. 

När det gäller läsandet är det många som bara vill läsa (och skriva) om sådant som har hänt i den där Verkligheten. Autofiktion, True crime, bekännelselitteratur och självbiografier är stora genrer just nu.

Jag har alltid varit mer fascinerad av skönlitteraturen. Av vår förmåga att hitta på sådant som inte hänt i Verkligheten, skapa nya världar och väsen. Det bästa med att skriva är de där gångerna när man plötsligt sitter där med en sida text, som man inte visste att man hade i sig när man började skriva högst upp på pappret, eller i början av dokumentet, vilket verktyg man nu väljer. Tänk att det där fanns, och var var det någonstans innan det kom mig. 

Jag tror på fiktionen, att den säger något viktigt om oss själva, om mänskligheten. Om hur storslagna vi kan vara om vi vill. Även om vi alla måste förhålla oss till Verkligheten på ett eller annat sätt, så är den inte den enda världen. Det finns så många parallella världar omkring oss. Vi behöver bara sträcka oss efter dem.