För sent

Om en knapp månad fyller jag 51. Jag befinner mig alltså tryggt inne på den delen av livet som min pappa kallade döhalvan. 

Själva döden känner jag mig märkligt blasé inför. Kommer den i dag så får den väl komma. Kanske är det någon form av förträngning, men är det så, så får det väl vara det. Blasé, som sagt. 

Men det är klart att det börjar bli för sent för vissa saker. Redan när vi fyllde 24 ringde min vän mig och meddelade att nu var det försent för oss att bli idrottsproffs. Just vad det anbelangar var det nog försent för mig i samma stund jag föddes. Min vän har åtminstone ett pannben som kunde ha tagit henne en bra bit mot det målet om hon hade haft det, vilket jag inte hade sett några tecken på tidigare. Själv har jag ingen vinnarinstinkt över huvud taget. 

Förutom idrottskarriären är det försent med det här med namnteckningen. I ungdomen höll jag på och provade olika varianter av min autograf. Ett tag hade jag bara små bokstäver, ett tag hade jag en mellanbokstav (Som Harriet M. Welsch i Harriet Spion.) Just det blev lite märkligt eftersom jag har mitt "mellannamn" först. Hur som helst, när man tröttnat på ett sätt att skriva sitt namn skrev man det på ett nytt sätt. 

Vid 51 års ålder gör man inte så. Nu skulle det kännas kriminellt att byta namnteckning, som om man försökte begå något slags bedrägeri. Men på ett ställe skulle jag i alla fall komma undan med det. Härom dagen tittade den man jag levt med i snart trettio år, på ett papper jag skrivit under med min gamla inarbetade stil och påstod:

"Det där är väl inte din namnteckning."

Det verkar som om han också är en smula blasé.