Att tala med tingen

Ni vet ju att tingen brukar tala till mig. Träningscykeln har visserligen tystnat vid det här laget. Den har förmodligen tröttnat på att inte få något annat svar än ett ondsint blängande. 

Nu har jag själv börjat tala med tingen. Närmast besatt söker jag kontakt med den nya Muminkannan. Jag klappar på den och säger god natt till den om kvällarna. Det enda skälet till att jag inte har den med mig i sängen är att jag är rädd att den ska gå sönder. Ännu har inte kannan talat till mig. Möjligen tycker den att jag är lite för påflugen. 

Istället frågade mitt Instagram mig härom dagen om det inte var dags att jag tog en paus i mitt scrollande. Jag svarade inte något vidare på detta, kastade bara förskräckt telefonen ifrån mig. Om självaste Instagram tycker att man scrollar för mycket, då är det fara å färde. 

Kommunikation med tingen är komplicerat. Det är dem man inte vill höra av som tjatar på en, medan de som man vill ha kontakt med tiger. 

Att jag inte säger god morgon till Muminkannan beror på att jag inte talar med någon så dags, varken folk eller porslin.