Förfädernas långa fingrar

"Jag borde skriva om skattkistan" tänker jag med ojämna mellanrum. Så ojämna att jag förmodligen redan har skrivit om skattkistan flera gånger och glömt bort det. Men det har säkert ni också, så jag tar det ett varv till. 

"Skattkistan" är ett skrin som min mamma plockade fram ur en garderob hemma när jag var barn och tyckte att jag kunde ha som min skattkista. Det var ett fint skrin i något ådrat träslag som jag inte kan benämna. Problemet med det var att det redan var fullt med gammalt skräp och mässingsprylar som Förfäderna hade lagt ner där. (Hela garderoben ur vilket det hämtats var för övrigt full av Förfädernas gamla bråte.) Det fanns ingen plats i skattkistan för mina skatter, och det var bara dem jag var intresserad av. Jag ville skapa mig själv utan påverkan av tidigare generationers prylar och värderingar. 

Ändå kunde jag inte plocka ur Förfädernas gamla bråte ur skrinet och lägga i mitt eget. Det var otänkbart och förbjudet på något underligt sätt. Det gick inte att göra sig av med dem, Förfäderna. Och så är det med Förfäder. Hur man än gör tränger de sig på en, utifrån och inifrån.

"Du har rätt tjock mage." sa min mamma till mig i neutral ton när jag var hemma hos henne i helgen. (Och jag tänkte att om jag hade sagt så till dig när du var i min ålder och också var tjock om magen, då minsann... Men det sa jag inte.) "Du blir nog likadan i kroppen som mormor." Sanningen är den att jag redan är som mormor i kroppen. Det finns ett foto på henne och hennes tre systrar, alla rätt så tjockmagade och bastanta, utom hon som hade struma och var smal som en piprensare. Alla utom mormor har på sig hattar som ser ut som misslyckade kakor eller komockor. Satte jag på mig en sådan hatt hade jag också platsat på bilden. Det går inte att komma undan dem, Förfäderna. De sträcker sina långa fingrar mot dig långt efter sin död och petar i ditt liv. Det tar till och med över kroppen på en.