Pappa hade haft rätt

Det var ju farsdag i helgen så det känns som en passande rubrik. Jag kan ju inte heller döpa alla inlägg här till Styrka och tålamod även om det allt oftare passar på innehållet. Kanske borde jag döpa om hela bloggen till det. 

Det är tågtrafiken igen. I går visade det sig att jag skulle hinna med ett tidigare tåg än jag först trott. Det stod inne på perrong A när jag kom och jag skulle precis hinna fram. Vid den sista vagnen står tågvärden. När jag nu ska skriva det känns det lite märkligt men av någon anledning väljer jag att istället för att kasta mig på tåget, säga Jag kan väl köpa biljett när jag har gått på. Jag viftar med mobilen mot tågvärden så att han förstår att jag inte är så galen att jag tror att jag ska kunna köpa det direkt av honom. Sådan vettlös service är bortrationaliserad sedan länge, så pass är jag med. 

Vi får väl se, säger tågvärden skeptiskt och låter mig stå kvar på perrongen och knappa i telefonen.

Eftersom avgångstiden för tåget har passerats med femton sekunder finns inte biljetten att köpa på nätet längre. Att själva tåget inte gått spelar ingen som helst roll. Det är ju något som sker i verkligheten. Eftersom biljetten inte finns att tillgå på nätet måste jag ta ett annat tåg, säger tågvärden. Ett annat tåg än det tåg som finns ett kliv ifrån mig och som står kvar på perrongen i flera minuter till visar det sig. Vad jag säger till tågvärden tänker jag inte skriva här. 

"Den där digitaliseringen har gått för långt, alltså." Hör jag min far säga i mitt huvud medan jag vänder ett halvt varv och lufsar vidare mot perrong B. Där står det tåg som ska gå mot min stad 25 minuter senare redan inne. Biljett till det tåget finns inte heller på nätet ännu, där är jag för tidig. Det går inte att köpa biljett förrän först 20 minuter innan tåget ska gå. Det är ett annat bolag. Med tanke på att det första bolagets tåg nästan alltid är försenade kunde de gott låta biljetterna ligga ute en timme efter avgångstid, tänker jag ampert. 

Medan jag inväntar möjligheten att köpa biljett på det tåg jag, utan att rådgöra med någon tågvärd, gått in och satt mig tillrätta på pratar jag med min mamma i telefon. Jag orkar inte berätta om allt tågdebacle.  Mamma berättar istället om sitt debacle med att boka tid på vårdcentralen. Jag orkar inte berätta om mitt eget debacle i den branschen heller, så jag lyssnar mest och låtsas att jag inte håller med om att allt är så krångligt nuförtiden. Mot min mamma håller jag en positiv linje när det gäller Internetlösningar och tillvaron i allmänhet. Jag hade inte berättat om tåget för min pappa heller. Trots att han varit död i snart sex år unnar jag honom inte den triumfen att jag för en gång skull tyckte att han hade rätt. För övrigt hade han aldrig använt ordet digitalisering. "Det där jävla data" låter troligare. 

Under resan hem är det ingen som kommer och kontrollerar att jag har köpt någon biljett och jag tänker att jag borde ha struntat i den där tågvärden, klivit på, snabbt tagit mig till andra änden av tåget och hoppats på det bästa. Det är sådan kriminalitet det skapar, det där jävla data.