November

Det är november. 

Månaden då det är dags att spela Visa från Utanmyra från Jan Johanssons skiva Jazz på svenska. När jag hör den tänker jag på hårt slit under svåra förhållanden, bita ihop och härda ut, att acceptera att livet inte alltid är som man skulle önska. November i ett nötskal. Och att det kan låta så vackert. 

Från Visa från Utanmyra är hoppet inte särskilt långt till slutscenen i Raskens. Åtminstone inte i min värld. Där bjuder Ida in Nergårds-Anna och hennes oäkta dotter på kaffe och  de 14 dagar gamla bullarna från Raskens begravning. Den oäkta dottern är Rasken far till. Ida har också önskat sig en flicka men har bara fött ett tiotal (?) pojkar. Dottern fick snedsprånget Anna istället. Anna och Ida har varit rivaler i åratal men genom att bjuda in Anna och dottern förlikar sig Ida på något sätt med att livet är en katastrof, det är ingen idé att kämpa emot. Jag tycker att det är så vackert. 

TV-serien Raskens,* med Sven Wolter i titelrollen, visades första gången 1976. Då var jag för liten, men 1982 gick den i repris. Då var jag 7 år och såg den med stor...behållning är kanske inte rätt ord. Men den gjorde hur som helst ett oerhört intryck på mig. Under lång tid fruktade jag på allvar att jag skulle dö i kallbrand vilken dag som helst. 

Det där med att bita ihop och kämpa på i motgång och katastrofer, det är nog mest i konsten det är vackert.  Jag börjar äntligen känna mig lite friskare efter att varit sjuk i någon slags förkylning/influensa/vet-inte- riktigt-vad i tre veckor. Långdraget och deprimerande har det varit. Inte särskilt vackert alls. Men det är klart att kallbrand, var det ju inte.