Utför

Nyligen har jag hört ett radioprogram med en herre i åldern 70+ som pratar om hur det var bättre förr, och hur allt som inte redan har gått åt helvete är på väg i hög hastighet i den riktningen. Jag har också läst texter av en annan herre i samma ålder, som går på samma tema; allt är på väg utför i förhållande till hur det en gång var. 

Jag ondgör mig för P över detta och påpekar hur gubbigt och oklädsamt detta bakåtsträvande är. "Ja," säger P. "Som när man lyssnar på samma musik som man lyssnade på förr och bara vill titta på filmer man redan har sett. Eller pratar om hur fantastisk det var med drop in-tider på vårdcentralen." Han säger det i en ton som om han tycker att jag borde gå och titta mig i spegeln. 

Så för att inte se en 75-årig herre i badrumsspegeln nästa gång jag borstar tänderna, underlåter jag att skriva ett inlägg om hur människan håller på att avveckla skriftspråket och hur detta är ett led i hur vi håller på att avveckla större delar av vår hjärna så som vår själ, och göra en analys av vart detta kommer leda oss i förlängningen.  (Åt helvete, kan jag ändå inte låta bli att meddela. Så här oss emellan.) Även om detta är tankar som upptar mig en del. 

Utför går det i alla fall. Och fort. I synnerhet med mig personligen, om man får tro det så kallade flödet i mina sociala medier. 

Året innan jag fyllde 50 var där fullt med uppmaningar att börja med "Indoor walking". Internetguden tyckte att trampa på stället i 10 minuter varje dag hemma i mitt vardagsrum, var en lämplig motionsform för folk i min ålder. 

När jag fyllt 50 tyckte han att det var bäst att jag satt ner när jag motionerade, då fylldes flödet av sittyoga i olika former. 

Nu står jag snart i begrepp att fylla 51 och alla förslag på fysisk aktivitet har upphört helt. Istället dränks jag i annonser för stödstrumpor.