Nu då?

Rapport från ett romanprojekt

Nu springer de vettlösa vind för våg, utan någon mening och ordning, figurerna i min bok. Det är som att vara ute och gå med ett ouppfostrat hunddagis. Ska jag dra åt kopplet eller ska jag låta dem löpa, det är frågan.

Fast jag vet ju att jag inte kommer släppa dem. Det är ju mitt fel att de finns. Jag har skapat dem och är fast med dem. Men de får se till att skärpa till sig, helt enkelt. Börja bete sig lite logiskt.  Trovärdigt.

Som om människan skulle vara en logisk varelse. 

Samtidigt som jag sliter i kopplen till mina figurer läser jag om en bok jag tycker om. Figurerna i den beter sig inte heller särskilt logiskt. Det stora mysteriet, eller "hur ska det gå"-grejen känns inte sannolik. Man hämnas på fel person av oklara skäl. Så kanske är det inte en bra bok? Samtidigt så är allt omkring den där "hur ska det gå"- grejen, högintressant. Jag vill vidare, vänder blad efter blad, trots bristen på logik i just coredelen av berättelsen. Så kanske är den väldigt bra istället? Kanske är den så bra för att människan inte är så logisk i sitt handlande. 

Men att den här boken, i alla fall i mitt tycke, fungerar så bra trots att allt inte känns så sannolik, är ju ingen garant för att jag ska komma undan med bristande logik i min.