Jag är Pettersson!

Olof Röhlander heter den där mentale styrketränaren jag var och lyssnade på för några veckor sedan. Varje måndag får jag ett peppingmail från honom (och det var INTE han som hade skickat det där mailet om var jag kunde köpa billig viagra.). I måndags skrev han om filmen The Fighter som han hade sett under helgen. Där peppar storebrorsan lillebrorsan inför en boxningsmatch genom att säga: ”You're Micky Ward! Your Micky Ward!” flera gånger. (Lillebrorsan heter Mickey Ward, om ni inte förstod det.) Olof Röhlander uppmanade oss att peppa oss själva och varandra på samma sätt. Min kollega såg emellertid närmast skräckslagen ut när jag kom in, pekade på henne och skrek vem hon var, så jag vet inte riktig om det funkar.

I Nord och Syd, den tv-serie som jag just nu ägnar stora delar av mitt liv, håller man också på med det där.
En av mina favoritkaraktärer är Kusin Charles. När han gör sitt inträde i serien är han en vildsint, föräldralös släkting som tagits hand om av familjen Maine på Mont Royal. Han ägnar sig mest åt vin, kvinnor och slagsmål och familjen bryr sig inte särskilt mycket om honom. Inte förrän hans otyglade leverne för med sig att han blir utmanad på duell och familjen riskerar att bli mer... ska jag kalla det, officiellt?...utskämd. Orry tar då, visserligen motvilligt, på sig att bli hans sekundant och lär upp honom till att bli en riktig ”southern gentleman”. Charles blir själaglad och tycker Orry är toppen. Själv tycker jag att Kusin Charles är en aning lättköpt men ganska snygg.
Precis innan duellen ska gå av stapeln säger Orry till Charles:
”You are Maine, Charles! Remember: You are Maine!”
Själv heter jag Pettersson.

Och när jag står där framför badrumsspegeln och säger till mig själv:
”Du är Petterson! Kom ihåg att du är Pettersson!”
börjar jag fundera på vad det egentligen innebär.
Jag tänker på den släkt av torpare och skogsarbetare som jag kommer ifrån. Skogen och jordens folk, jantelagens väktare. Det är alltid någon annan som vet bättre.
Jag tänker på den här märkliga överlägsna underlägsenheten eller underlägsna överlägsenheten som jag tycker mig stöta på inom arbetarklassen många gånger: Överklassen och tjänstemännen är okunniga veklingar som inte vet hur man fäller ett träd, eller tycker att det är obehagligt att få skit under naglarna, men det är samtidigt de som anses ”veta hur det ska vara”. En blandning av förakt och mindervärdeskomplex.
(Det där finns i själva svenskheten också: ”Här i Sverige är vi så jävla bra för vi går minsann inte runt och tror att vi är något.” Jag tycker gott att vi kan tro att vi är något. Och att andra också är det.)
Jag tänker på min mamma som avfärdar varje beröm över hennes hembakade kakor med:
”Ah, jag kladdar bara.”
Eller lovorden över hennes fina handarbeten; mattorna och de knypplade dukarna med:
”Ah, jag bara leker.”
Jag tänker på hur arg jag brukar bli på henne för att hon inte är öppet stolt över vad hon åstadkommer.
Jag tänker på hur jag själv brukar avfärda beröm över något jag skrivit med samma fras:
”Ah, jag bara leker. ”
Sedan tänker jag:
”Ingen jävel vet bättre än jag. Jag är bäst. Jag är Pettersson!”

Kommentarer

Lise-Lotte sa…
Ja du är Pettersson du, Maria. Och, vi vill inte byta ut dig mot någon annan!
Loll sa…
Härligt inlägg! Kram
Oklädsam blyghet har vi nog av.
skogsnuvan sa…
Ja vi bär med oss det sedan barnsben Du ska inte tro att du är något men det är ju just vad vi är det. Unika speciella duktiga och underbara kvinnor eller hur.
Lilla Blå sa…
Jo, nog är du Pettersson och bra skriver du. Vare sig du leker eller ej.

Populära inlägg