Katastrofzon: I-land

Vilken jävla dag jag hade i måndags! Vilka umbäranden och motgångar jag tvingades att uthärda!

Och då talar jag inte ens om de väldiga problem och bekymmer jag har brottats med den senaste veckan kring vilken anteckningsbok jag ska ha med mig på bourgognesemestern: Hård eller mjuk pärm? A5 eller A6? Är den ena mer lättskriven än den andra?
Jag talar inte om det, utan om andra incidenter av samma dignitet.

Det börjar med att mp3-spelaren går från tolerabelt funktionsduglig till fullständigt oanvändbar. Jag kastar den ilsket ifrån mig i en stol och går istället till datorn och in på nätet där jag kreerar ett blogginlägg medan jag plockar ihop lite musik att låna hem från bibliotekets musiktjänst. Eftersom jag är kvinna kan jag göra båda sakerna samtidigt.
Nej, egentligen inte, men eftersom jag är kvinna har jag mage att påstå att jag kan göra båda sakerna samtidig.
Men så när det drar ihop sig till sjösättning av blogginlägget och nedladdning av musiken så meddelar datorn att den av okänd anledning har behagat koppla ned nätet och 45 minuters arbete har plötsligt förvandlats till...inte ett jävla skit!

Sånt här får mig att fullständigt tappa fattningen. Jag stampar omkring i lägenheten och skriker.
-Jag tänker äta de jävla chipsen! skriker jag.
Egentligen är vi inne i en nu-måste-vi-verkligen-tänka-på-vad-vi-äter-period, men det finns en halv påse chips i skafferiet som en relik från gladare dagar.
-Nu ska vi testa dig, säger P, som roat betraktar mitt stampande. Nu ska vi testa hur gärna du vill ha de där chipsen. Du får betala 200:- om du äter dem.
-Knappast, skriker jag tillbaka, det var ju jag som köpte dem från början. Jag ska äta de jävla chipsen!
-Så du tänker betala 200:- för de där chipsen? säger P och spärrar upp ögonen i låtsad indignation.
-Jag tänker inte betala någonting, jag tänker äta de jävla chipsen!

Jag äter de jävla chipsen.
Jag dricker ett glas vin och tittar på en dvd om vintillverkning i det regntunga men ändock undersköna Bourgogne.
Jag lugnar ner mig.

När jag går och lägger mig gör jag misstaget att förska lyssna på en cd-bok. Jag sover så bra av cd-böcker, nämligen. Hela cd-skivan igenom sover jag som en sten, ända till de sista spåren. Då vaknar jag till och sedan ligger jag i tystnaden och stirrar i taket.
Nu försöker jag alltså att få liv i en cd-skiva men inget annat hörs från den förvisso billiga spelaren från Claes Ohlsson, än ett virrvirrvirrande ljud.
(Tänk när cd-skivorna introducerades! De skulle hålla för allt evinnerligen och vilket ljud! Inget mer raspande som på vinyl-skivorna här inte! Det talades aldrig om att cd-skivorna skulle bli fullständigt ospelbara efter något år och att man skulle önska de raspande vinylerna åter.)
Till slut dammar jag till den billiga spelaren från Claes Ohlsson så att den håller käften helt och hålle, och ligger sedan och vrider mig irriterat tills P klappar lite försiktigt på mig och säger:
-Vi kan ju lyssna på slutet på den förra boken. Jag hörde ju aldrig det och den skivan var det ju inget fel på.
Jag byter skiva och Torsten Wahlund börjar stilla men bestämt att läsa mig lugn. Först är jag så upprörd att jag inte förmår höra vad han säger men Torsten ger sig inte. När jag så börjar dåsa bort i handlingen och den djupa, lugna rösten tystnar Torsten och det enda som hörs är ett tröstlöst virrvirrvirr återigen.

Vilken jävla dag. Vad är det att befinna sig i Afghanistan, Libyen, Syrien mot en sådan dag? Vad är det att svälta i de afrikanska öknarna? Vad är Osama och Obama?
Ja, det kan man ju fundera på...