Förunderligt och märkligt...

Då sitter man här igen då. Tillbaka. Det är inte utan att jag är lite förvånad.
Är jag verkligen tillbaka? Har jag verkligen varit iväg? Är det redan över?
”Det är bara över om man låter det vara över!” tänker jag förvirrat och desperat och jag kan väl förvarna att benen efter den här semestern kommer att sugas ordentligt rena här på bloggen ett tag fram över.

Frankrike bjöd oss både på välkomst- och avskedsfest. Musik in, musik ut.


Första kvällen i Autun var det Afrikansk afton och trummorna ljöd över staden redan tidigt och överröstade åskans muller. I nattmörkret stampade en svart, muskulös man omkring nere vid Kiosque Louis Renault som om han, och trummorna, ämnade försätta oss i trans så att vi började stampa och dansa allihopa. Det funkade på ganska många.
Efter den stampande mannen kom ett ska-band på tolv man. Jag är lite osäker på om ska verkligen har rötterna i Afrika, men jag vet å andra sidan ganska lite om ska. Svängde gjorde det i alla fall.








Sista kvällen i Beaune var det Fête de la musique (musikfest, alltså.) och det spelades på torg, gator och i barer vart man gick. På Place Monge var det någon slags punk. I parken vid det blivande Dalimuseet var det en klassisk orkester. Vid Rempart de Lion hårdrock och i paviljongen på Place Carno stod fyra gubbar i var sitt hörn och försökte spela dansmusik utan att vara riktigt i takt med varandra. Vi fastnade för det här gänget på Place Ziem. Ljudet på inspelningen är gräsligt men jag lägger in det ändå.










Vi avslutade kvällen vid Notre Dame katedralen. Den var tänd och de fantastiska målade fönstren lyste upp katedralplanen bakom kyrkan. På framsidan sjöng nunnekören och fasaden var upplyst av ett fantastiskt ljusspel där fenixfåglar flög över porten, tapetblommor i 1500-talsstil slog ut och gyllene vatten rann från tornen. Det går inte alls att se på den här filmen:





Det var där mina tårar kom.

Jag hade ju trott att jag, likt Kevin Costner i filmen Robin Hood Prince of Thieves, skulle falla ner och kyssa marken när jag nu äntligen kom tillbaka till denna min mest älskade plats på jorden. (Kevin Costner kysser sanden på den engelska kusten när han kommer tillbaka efter sitt korståg).
Det gjorde jag inte.
Väl på plats kändes det inte alls så förunderligt och märkligt som jag hade trott. Fantastiskt, JA!!, men samtidigt kändes det ganska självklart att jag var där.
Men där på parkbänken framför kyrkan, mitt i ledarnunnans tacksägelsebön kom det alltså.
”Tack!” tänkte jag samtidigt som nunnan tackade gud för allt möjligt annat som jag inte uppfattade. ”Tack, för att jag har fått vara här igen. Tack, för att jag får ha det så här bra! Tack Beaune, du hade inte kunnat göra dig vackrare för att fira av oss.”
Det var mörkt så jag tror inte ens att P märkte att jag satt där och lipade. Han muttrade mest om hur varmt det var.
”Det är ju som att sitta på Rhodos!”
Nu ska vi åka på charter till Rhodos i mitten av augusti så man kunde ju anta att ”sitta på Rohodos” är något vi uppfattar som positivt men det lät inte riktigt så...

Kommentarer

Lise-Lotte sa…
Så vackert skrivet.
Du kommer tillbaks nästa sommar, tro mig!
Loll sa…
Du har haft det riktigt fint förstår jag... Kram
Lisbeth sa…
Lite natt och dag blir det i resandet. Spännande att höra vad du säger när du kommer hem från nästa resa
Ha det så bra
Kram

Populära inlägg