Vem tror jag att jag är jag?

När jag bläddrade igenom gamla nummer av tidningen Skriva så hittade jag en intervju med en kvinna som säger att hon arbetar som lärare, det är hennes identitet, och på fritiden skriver hon böcker. Men det är lärare som är hennes identitet.
Jag hakar upp mig på att det där med identiteten. Det känns som om hon på något sätt med detta uttalande vänder sig bort från en del av sig själv, som om hon minskar ned sig.
Möjligen kan jag gå med på att det är hennes yrkesidentitet. Själv jobbar jag som ...någon slags serviceadministratör, kanske man kan kalla det, men att det skulle vara min identitet, den tanken skulle aldrig slå mig.

Men kanske är identitet något annat än det jag lägger in i ordet. Jag slå upp ordet i Svenska Akademins Ordlista. Där är det inte ens ett eget uppslagsord utan finns med som underord till identifiering. Identitet är, enligt SAOL, det samma som fullkomlig överensstämmelse.
Att styrka sin identitet är att bevisa att man är den man utger sig för att vara.
Nå, det gav ju inte så mycket kött på benen.

Wikipedia är mer utförlig:
Personlig identitet syftar inom filosofin på en självmedvetande persons essens, det som gör någon till just den person som den är och som gör att personen är samma person under olika tidpunkter, trots ytliga förändringar. Detta problemområde innefattar frågor som: Vad är jag? När började jag att vara? och Vad kommer att hända med mig när jag dör?

---

Människans identitet är det som definierar den unika människan. Den kan vara självdefinierad (hur jag upplever mig själv, vem jag är och inte är) eller definierad av andra.
En människas identitet formas under hela livet eftersom den består av många olika egenskaper. Både sådana vi själva väljer och sådana vi inte kan påverka. Enligt en konstruktivistisk syn på identitet så skapas identitet kontinuerligt i samspel/samverkan med sin omgivning. En mycket extrem konstruktivistisk syn som ser allt som socialt konstruerat och inte ger utrymme för individuella val och uttryck, brukar kallas deterministisk.
En människas identitet utformas med att hon får stimuli från olika saker hon ser, hör, eller känner. Dessa stimuli varseblir hon, och tack vare varseblivningen bildar hon egna inre modeller. Inre modeller är en sorts bild man har om någon viss sak, exempelvis att salmiak smakar illa. Men, dessa inre modeller kan ändras om denna person råkar äta en god sorts salmiak, då varseblir hon denna sak på nytt, och följaktligen ändras den inre modellen, till att salmiak är gott. Identitet är en mycket viktig del av individens jag-uppfattning.


Inte kan väl en människas essens bestå i att vara lärare, eller serviceadministratör? "...och som gör att personen är samma person under olika tidpunkter". Man är ju inte lärare under alla tidpunkter i livet. Jag är definitivt ingen servicesammordnare på hemmaplan. Fråga P.

Det är som det där med språket, som jag har skrivit om tidigare: Identiteten är ett nödvändigt verktyg för att göra detta stora brus som är tillvaron och mänskligheten begriplig. Vi klarar helt enkelt inte av att ta in allt, hantera alla möjligheter. Så vi måste förminska det genom att definiera, sortera och klassificera för att inte bli galna. Det är vårt sätt att göra tillvaron hanterbar.
Det gäller bara att inte förminska mer än nödvändigt, göra miraklet mindre än nödvändigt.

Visst är det sant man behöver en stark personlighet för att hävda sig i tillvaron. Det också viktigt att känna sig själv, kunna identifiera sig själv. Ha en viss självkännedom för att göra det mesta av sig själv och ta sig fram i världen. Veta vilken sorts person man är.
Jag vet till exempel att jag oftast reagerar negativt inför något nytt förslag, som till exempel:
 "Ska vi gå på bio i morgon?"
Det första jag tänker är inte: "Vad kul!" utan: "Nej, vad jobbigt. Jag vill bara gå hem och sitta i soffan i morgon." Jag vet också att jag kommer att tycka att det är jättekul när jag väl kommer till bion. Jag vet att jag kommer att tycka att det var en himla tur att jag följde med och alltså tackar jag ja, till att gå med på bio.

Olof Röhlander, som jag får peppingmail från varje måndag, talar också om det farliga i att tro sig känna sig själv allt för väl. Om man till exempel är allt för säker på att man är "en sådan person" som inte är bra på matte, är sannolikheten att man någonsin ska lyckas lära sig att räkna ut procent inte särskilt stor. Man har bestämt sig för att man är "en sådan person som är dålig på matte".
Det är till exempel därför som jag inte har satt igång med någon målning eller tapetsering av mitt dockskåp ännu. Jag vet att jag är "en sådan person" som inte är särskilt praktisk, jag har dålig finmotorik och allmänt klumpig och därför kommer jag oundvikligen att förstöra hela dockskåpet om jag vistas i samma rum som skåpet med en pensel i handen.

Men jag vet också att man kan överraska sig själv och upptäcka att man är saker som man aldrig kunde drömma om att vara. Att jag som "var en person" med vad som närmast kan betraktas som fobi för telefoner har utvecklat en "karriär" där det mesta handlar om att prata i telefon, att jag trivs med det och faktiskt är ganska bra på det, det hade jag aldrig trott om någon hade sagt det till mig för 20 år sedan. Så det gäller att inte definiera bort sig själv för då kan man inte växa. Och att upptäcka att man växer är något av det häftigaste som finns. Åtminstone om det gäller den mentala biten.

Det gäller alltså att utnyttja kunskaperna om vem man är på ett konstruktivt sätt, för att inte låsa sig in sig. Och det gäller att inte låta redskapet definition bli en käpp i hjulet snarare än en krycka som håller oss på benen. Det är ju till exempel oerhört provocerande med sådant som inte låter sig definieras, som inte går med på att låta sig passas in i någon allmänt vedertagen klassificering. Särkskilt provocerande är det om man inte vill eller kan känna sig hemma i någon av de godkända könsidentiteterna man eller kvinna.
Jag kan inte riktigt förstå varför just det är så provocerande. Varför det är ett sådant hot så att ett litet ord på tre bokstäver kan orsaka debattinlägg i dagspressen och hetsiga fikarumsdiskussioner? Det är inte direkt som om någon hotar att hugga huvudet av mig eller mina närmaste eller ens frånta mig rätten att vara kvinna om jag nu vill kalla mig för det. Just denna skräck för det odefinierbara, tycker jag visar på hur handikappad vår tankeförmåga är. Hur beroende av vår definitionskrycka vi har blivit, så till den grad att den stjälper oss istället för hjälper oss. Den identifierar inte ett verkligt hot, hotet består i att något inte passar i definitionsapparaten.

Min bloggidentitet är ju Soldansaren och en soldansare är vad vi en gång var vad vi var ämnade att vara innan gravitationen fick tag i oss och pressade oss mot marken medan vi fortfarande ville & vågade, lågade, dansade fram ur solen. Innan vi var alltför avskilda från varandra, allt för uttalade identiteter och personligheter, bara varm lava, full av kraft.

Kommentarer

skogsnuvan sa…
Min identitet är då verkligen inte pensionär. Kanske skogsnuvan verkligen är min identitet åtminstone någon som är i ett med skogen, naturen och djuren. Det blev lite svårt att säga vad när jag läst ditt inlägg. Ett yrke är väl inte samma som identitet. Det är väl ändå något djupare eller har jag fel?
Loll sa…
Jamen vilket läsvärt inlägg och utveckling av ämnet identitet. Tack för det och kram!
Skatan sa…
Otroligt spännande inlägg. Jag säger som Skogsnuvan ... inte är min identitet pensionär inte, inte heller farmor, mormor, maka, mor ...
Skatan är en del av min identitet ... liksom VaVa men men ...

Kärnan av mig, min "riktiga" identitet är något som jag ständigt letar efter, söker och som utvecklas och faktiskt förändras, vilket gör att jag faktiskt inte är "samma person under olika tidpunkter".

Fast längst därinne ... är jag förstås den jag alltid varit. På nå´t sätt.

Kram!

Populära inlägg