Vindens skugga och verklighetsuppfattningen
Alla som läser, läser av passion och inte av tvång, menar jag då, känner till vilken njutning det är att kunna kika in i flera världar än den verkliga.
Vissa bokvärldar förlorar man sig i, de tar liksom över och blir intressantare än verkligheten.
Till exempel vill jag inte besöka restaurangen Els qautre gats (De fyra katterna) i Barcelona för att fantisera om hur det kan ha varit när Picasso och hans polare satt här. Det är inte ens för att se deras målningar som jag vill gå hit.
Jag vill gå hit för att hitta det bord där Don Gustavo Barceló satt när han försökte köpa boken Vindens skugga av Daniel Sempere i boken Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón. (Just den här en-ask-i-en-ask kompositionen är något jag älskar i den här boken om boken.)
Jag kommer aldrig att hitta det där bordet. Jag befinner mig i fel värld. För man kan som sagt kika in i det olika världarna, men inte komma in i dem. Man kan inbilla sig att man har gjort det men då är man galen. Gränsen finns där, som en genomskinlig men ogenomtränglig hinna. Det har hänt att jag har beklagat detta.
Så upptäckte jag till min glädje att P köpt en påse suguskolor i vår närmsta matbutik i Palma. Suguskolor med citronsmak är ju vad Daniel Semperes vän Fermin Romero de Torres äter med sådan njutning. Att jag också ätit en suguskola med citronsmak får mig att känna det som om vi ändå har delat något, över gränserna.
Några dagar senare satt jag på en uteservering och väntade på maten. Under tiden bläddrade jag i en av de böcker vi just köpt i ett antikvariat och ramlade nästan av stolen när jag upptäckte att den tidigare ägaren skrivit sitt namn på insidan av pärmen:
Gustavo Barceló!
Plötsligt är det som om den litterära världen lyckats knacka ett hål i den ogenomträngliga hinnan, sticka ut ett finger och knacka mig på axeln.
Vissa bokvärldar förlorar man sig i, de tar liksom över och blir intressantare än verkligheten.
Till exempel vill jag inte besöka restaurangen Els qautre gats (De fyra katterna) i Barcelona för att fantisera om hur det kan ha varit när Picasso och hans polare satt här. Det är inte ens för att se deras målningar som jag vill gå hit.
Jag vill gå hit för att hitta det bord där Don Gustavo Barceló satt när han försökte köpa boken Vindens skugga av Daniel Sempere i boken Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón. (Just den här en-ask-i-en-ask kompositionen är något jag älskar i den här boken om boken.)
Jag kommer aldrig att hitta det där bordet. Jag befinner mig i fel värld. För man kan som sagt kika in i det olika världarna, men inte komma in i dem. Man kan inbilla sig att man har gjort det men då är man galen. Gränsen finns där, som en genomskinlig men ogenomtränglig hinna. Det har hänt att jag har beklagat detta.
Så upptäckte jag till min glädje att P köpt en påse suguskolor i vår närmsta matbutik i Palma. Suguskolor med citronsmak är ju vad Daniel Semperes vän Fermin Romero de Torres äter med sådan njutning. Att jag också ätit en suguskola med citronsmak får mig att känna det som om vi ändå har delat något, över gränserna.
Några dagar senare satt jag på en uteservering och väntade på maten. Under tiden bläddrade jag i en av de böcker vi just köpt i ett antikvariat och ramlade nästan av stolen när jag upptäckte att den tidigare ägaren skrivit sitt namn på insidan av pärmen:
Gustavo Barceló!
Plötsligt är det som om den litterära världen lyckats knacka ett hål i den ogenomträngliga hinnan, sticka ut ett finger och knacka mig på axeln.
Kommentarer