Dödsruna

Stadens sista antikvariat har stängt.
Det var ett tag sedan jag hörde det men jag har levt i förnekelse. Hittills. Nu har jag gått förbi det forna antikvariatet och tyvärr upptäckt att ryktet talade sant. Numera är här en butik för återbruk.
Jag mådde nästan lite illa när jag såg det så där i verkligheten. Inte för att jag har något emot återbruk, det är väl en jättebra idé; man gör nya saker av gamla, fina saker av skräp. Bra grej! Men mitt antikvariat!

Nu ska de visserligen fortsätta sin verksamhet över nätet men det är ju inte alls samma sak.
En nätbokhandel doftar inte gammalt, gulnat papper; världens bästa doft. I en nätbokhandel kan man inte gå vilse i vindlande bokkorridorer, irra omkring och inte veta vad det är man letar efter och ändå hitta det.
Och inte behöver jag vänta på att boken ska levereras, jag får en omedelbar belöning. Antikvariat är den enda affär där jag känner att själva shoppingmomentet är en njutning.

Mitt antikvariat har funnits där så länge jag kan minnas. Och nu finns det inte. Inom mig rusar en förtvivlad Börje Ahlstedt utklädd till rövarhövdingen Mattis och kastar ägg på väggarna i sin vilda sorg över Skalle- Per.
"Du vet att ingen får finnas jämt. Vi föds och vi dör, så har det alltid varit." säger en förnuftig Lovis.
Och tydligen är det så även när det gäller antikvariat.
Men det fattas mig. Det fattas mig, så det skär i bröstet!