Sådant man inte kan googla

Så gott som alltid när jag ser eller hör talas om något intressant tänker jag: "Det där måste jag googla på sen."
Sen, ja. Vi vet ju hur det är med det där. Sedan är en plats dit vi förmodligen aldrig kommer. De saker som jag aldrig googlade på är betydligt fler än dem som jag sedan faktiskt slog upp. Alla dessa spännande saker som jag, istället för att lära mig mer om dem, bara har låtit falla i glömska.

Och så finns det ju sådant som jag tänker att jag ska ta reda på sedan, som inte går att googla på, som till exempel min farfars berättelser om sitt liv. Att jag minns att han berättat hur det regnade hans första skoldag och paraplyet som han och hans syster hade vände sig när de var på hemväg och att den enda gången han fick riktig stryk (smäll på fingrarna med linjal var ju vanligt, men riktigt spö med pekpinnen) den gången hade han på sig sitt livs första långbyxor och de var så oerhört tjocka att han inte kände något av rappen. Att jag minns detta trots att den historien berättades för mig när jag var i 10-årsåldern och inte överdrivet intresserad av min farfars liv, är väl att betrakta som ett mirakel.
Och nu, när jag gärna skulle vilja vet mer, är det sedan 25 år för sent.
Vad han tänkte när hon som sedermera skulle bli min farmor, berättade att hon var med barn, ogifta som de var och hon tjugo år yngre, det kan jag aldrig googla rätt på. Men förmodligen skulle jag inte förmått mig att fråga honom även om han skulle finnas tillgänglig för frågor idag, här och nu. Det finns ju så många osynliga väggar emellan oss människor. Väggar som gör att jag, trots att jag vet att sedan aldrig kommer, drar mig för att fråga mina föräldrar om saker som inte heller går att googla på när alla andra kanaler är för evigt stängda.

Inte heller kan jag fråga farmor vad hon tycker om att jag skriver om henne på något som kallas blogg och internet. Vi befinner oss inte längre i samma dimension av tillvaron, trots att hon rent fysiskt befinner sig i Denna Världen. Men jag vill att de ska veta, både farfar och farmor, om detta märkliga medium som är internet skulle korsa deras dimensioner och ord ur min blogg ramla in till dem, att det är i kärlek jag skriver och att jag beklagar att mitt intresse för dem som personer kom för sent.

Min farmor brukade också ta detta med ny teknik på rätt sätt. När jag berättade att jag hade en telefon med en kamera i kastade hon huvudet bakåt och brast ut i ett gapskratt som skallade över hela avdelningen på äldreboendet.  Och hur ska man annars reagera på något så befängt.

Kommentarer

skogsnuvan sa…
Så många frågor som man har nu och som man inte tagit reda på medan det var tid. I sista minuten samlades vi i byn och någon visste vem som fanns på de gamla fina fotona som vi samlat på väggarna i hembygdsgården. Det var i sista minuten för nu två år sedan är alla som visste något borta. Jag är så glad att vi hann för foton utan historia är inte värda så mycket som historien bakom

Populära inlägg