På spaning efter livets mirakel
Det finns en bok som heter Lär dig leva som är väldigt populär. Den figurerar mycket på de så kallade sociala medierna. Efter vad jag har förstått handlar den om hur man ska hantera stress och vara mer närvarande i livet, men jag har inte läst boken, bara läst om den.
Böcker som handlar om hur man ska leva sitt liv ska man "sky som pesten" skriver Bodil Malmsten i Så gör jag, men det är inte därför jag inte har läst den. Det är titelns fel. Jag har aldrig gillat när folk ska berätta för mig hur jag ska leva. Så Lär dig leva kommer jag inte att läsa, inte kommer jag att boka tid med en personlig tränare heller, av samma skäl.
Jag läser Proust istället. Visserligen har jag bara kommit till lite drygt hälften av del två än, men jag är ändå fullständigt Proust-frälst. I På spaning efter en tid som flytt lär man sig nämligen allt om hur man ska leva.
Huvudpersonen köper en äppelgren hos blomsterhandlaren och sitter sedan hela natten och tittar på dessa blommor som minner honom om sommaren i Balbec. Eller också fascineras han över hur ljuset faller över ett kyrktorn och detta lägger han på minnet så till den grad att han kan beskriva det flera år efter att det har hänt. Och det är inte bara det att huvudpersonen tar sig tid med detaljerna i tillvaron, det gör även författaren själv som ägnar flera sidor åt att beskriva solen över de där kyrktornen och och vilka associationer den väcker.
Det händer inte så mycket av stora händelser i berättelsen, det är inte en sådan historia man läser med andan i halsen för att få vet "hur det går" man är i den. Och eftersom huvudpersonen lever som han gör; låter sig uppfyllas av äppelblommorna, ljuset över taken och skuggornas mönster, blir hans liv ändå så mycket intensivare, än om det hade hänt någon av de så kallade större händelserna.
Det är så här vi borde leva; se det fantastiska i de lilla, miraklen som finns runt omkring oss hela tiden, ta oss tid att se hur solen lyser över taken om morgnarna, molnens formationer på himlen, dra in doften från syrenblommorna innan de vissnar. Då kan vi förstå att man inte behöver hoppa fallskärm, ägna sig åt att bestiga berg utan skyddslinor eller resa jorden runt för att vara med om någonting storslaget. Det är bara att lyfta blicken, sträcka ut en hand och dra in luft genom näsan.
Allt det där vet vi ju redan, ändå behöver vi ständigt påminnas. Så det är ju tur att På spaning efter den tid som flytt är oändligt många sidor lång.
Böcker som handlar om hur man ska leva sitt liv ska man "sky som pesten" skriver Bodil Malmsten i Så gör jag, men det är inte därför jag inte har läst den. Det är titelns fel. Jag har aldrig gillat när folk ska berätta för mig hur jag ska leva. Så Lär dig leva kommer jag inte att läsa, inte kommer jag att boka tid med en personlig tränare heller, av samma skäl.
Jag läser Proust istället. Visserligen har jag bara kommit till lite drygt hälften av del två än, men jag är ändå fullständigt Proust-frälst. I På spaning efter en tid som flytt lär man sig nämligen allt om hur man ska leva.
Huvudpersonen köper en äppelgren hos blomsterhandlaren och sitter sedan hela natten och tittar på dessa blommor som minner honom om sommaren i Balbec. Eller också fascineras han över hur ljuset faller över ett kyrktorn och detta lägger han på minnet så till den grad att han kan beskriva det flera år efter att det har hänt. Och det är inte bara det att huvudpersonen tar sig tid med detaljerna i tillvaron, det gör även författaren själv som ägnar flera sidor åt att beskriva solen över de där kyrktornen och och vilka associationer den väcker.
Det händer inte så mycket av stora händelser i berättelsen, det är inte en sådan historia man läser med andan i halsen för att få vet "hur det går" man är i den. Och eftersom huvudpersonen lever som han gör; låter sig uppfyllas av äppelblommorna, ljuset över taken och skuggornas mönster, blir hans liv ändå så mycket intensivare, än om det hade hänt någon av de så kallade större händelserna.
Det är så här vi borde leva; se det fantastiska i de lilla, miraklen som finns runt omkring oss hela tiden, ta oss tid att se hur solen lyser över taken om morgnarna, molnens formationer på himlen, dra in doften från syrenblommorna innan de vissnar. Då kan vi förstå att man inte behöver hoppa fallskärm, ägna sig åt att bestiga berg utan skyddslinor eller resa jorden runt för att vara med om någonting storslaget. Det är bara att lyfta blicken, sträcka ut en hand och dra in luft genom näsan.
Allt det där vet vi ju redan, ändå behöver vi ständigt påminnas. Så det är ju tur att På spaning efter den tid som flytt är oändligt många sidor lång.
Kommentarer