Karlar och calamares

- en kväll på Colmar 

Efter att ha försökt förgäves i två kvällar lyckas vi till slut, den tredje kvällen, få ett bord på restaurang Colmar på paseo maritim i Palma. Det är inte så att alla bord är reserverade i veckor i förväg på den här restaurangen. Colmar är inte en sådan restaurang där man bokar bord. Det är en ganska enkel restaurang. Vad man nu vill lägga i ordet enkel. Okomplicerad och chosefri, passar bra här, tycker jag. Förmodligen har restaurangen sett likadan ut sedan 1960 när den öppnade. Den drivs av tre karlar, som jag gissar är två bröder och en son. De båda "bröderna" borde även de ha varit med 1960, även om de kanske inte såg riktigt likadana ut då. De har fullt upp hela kvällarna och hinner bara i undantagsfall stjäla till sig några korta bloss på cigaretten som alltid ligger tillhands på sockeln på den närmaste gatlyktan. 

Här serveras den bästa friterade bläckfisk jag någonsin har ätit och det är en av anledningarna till att jag är beredd att envisas i flera kvällar i rad med att få bord här. Den andra anledningen är klientelet, gubbarna.   
   Att det är så fullt med folk på restaurang Colmar beror på att den inte bara frekventeras av turister, utan också är populär bland sådana som i guideböckerna brukar kallas för "lokalbefolkningen". 
I det här fallet är den så lokal att gästerna oftast bor i samma hus som restaurangen. Här sitter flera riktiga karaktärer som jag gärna vill kolla upp hur de mår och om de fortfarande är kvar. Och det är de.
   Karln i vita indiska kläder och tatuerade vingar i nacken är visserligen inte alltid här men innehavaren till butiken intill är det. Han ägnar mer tid på Colmar än i sin egen butik. Det är bara om en han ser en potentiell kund kliva in i butiken som rusar dit. Ofta är han involverad i någon intensiv diskussion med Kepsmannen, en annan stamgäst.
   Kepsmannen är i 70-års åldern, bor i huset och har, som namnet anger, alltid keps. När han inte är inbegripen i samtal med någon gäst, vilket han oftast är, händer det att han går in i restaurangen och torkar disk. 
  När sång plötsligt bryter genom trafikbruset och restaurangsorlet, en stark tenor som överröstar allt annat, vet man att det är mannen med hunden. En liten, lustig karl i blå gubbshorts. Han kommer sjungande för sina lungors fulla kraft, kryssande mellan alla kvällspromenerare på paseon. Han känner gubbarna på Colmar förstås och här tystnar sången en stund. Men den starka rösten hörs ändå eftersom han måste diskutera något med Kepsmannen och Butiksägaren. Det finns så mycket som måste diskuteras, högt, intensivt och länge av alla människor i detta land. När jag har blivit bättre på spanska ska jag berätta vad det är. 

Kommentarer

Populära inlägg