Lunch utan fåraherde
Jag håller mig hårt i säkerhetsbältet, kniper ihop ögonen och kryper ihop i så mycket fosterställning det går att komma ner i i passagerarsätet på en skorvig hyrskoda. Den alltid lika uppmärksamme P konstaterar: "Du är ju rädd på riktigt!"
Vi är på väg upp för en trådsmal väg med rullgrus och gröpper och hårnålskurvor som stupar rakt ner i avgrundsraviner, för att äta lunch på restaurang Es Verger i närheten av castel Alarò.
Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig av den här restaurangen. Eftersom jag visste att det skulle vara en restaurang så trodde jag väl inte att vi skulle mötas av en överårig fåraherde med tre tänder i munnen, som skulle bli glad åt lite sällskap. Även om det hade varit det mest troliga.
Han den överåriga, och tydligen också tandlöse fåraherden, skulle sen bjuda oss att slå oss ner på den steniga marken medan hans får pinglade med sina bjällror omkring oss. Han skulle skära stora skivor av ett gigantiskt hembakat bröd med sin täljkniv och lika stora skivor av den egenystade getosten, sedan skulle vi turas om att halsa vin ur hans lägel.
Nej, så hade jag väl inte trott att de skulle gå till.
Men inte heller hade jag trott att jag skulle behöva äta min sista måltid (för vi tog oss visserligen upp men vi skulle ju också ner igen samma väg) inklämd mellan mellan tyska, svenska och brittiska turister, varav den tyska damen på min högra sida är mycket upprörd över att hon fått potatis trots att hon sagt till att hon inte ville ha någon potatis. Det är inte utan att jag känner mig lite besviken. Maten är riktigt god men efter den här nära-döden-upplevelsen tyckte jag nog att jag var värd en fåraherde. Tyska turister går att hitta på betydligt enklare sätt.
På hemvägen fotograferar jag mig ned. Att titta genom kameralinsen är inte alls lika otäckt som att titta rakt på något, den blir ett skyddande, avskärmande hinna. Jag tycker att det är svårt att vara riktigt närvarande när man håller på att fotografera. Men det är på gott och ont, det där. Kameran må fungera bra som ångestdämpare men om man vill bevisa att man varit med om en skräckupplevelse är den inte mycket att ha; ingen av mina foton ger ens en aning om hur smal och brant och trasig den där vägen var.
Vi är på väg upp för en trådsmal väg med rullgrus och gröpper och hårnålskurvor som stupar rakt ner i avgrundsraviner, för att äta lunch på restaurang Es Verger i närheten av castel Alarò.
Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig av den här restaurangen. Eftersom jag visste att det skulle vara en restaurang så trodde jag väl inte att vi skulle mötas av en överårig fåraherde med tre tänder i munnen, som skulle bli glad åt lite sällskap. Även om det hade varit det mest troliga.
Han den överåriga, och tydligen också tandlöse fåraherden, skulle sen bjuda oss att slå oss ner på den steniga marken medan hans får pinglade med sina bjällror omkring oss. Han skulle skära stora skivor av ett gigantiskt hembakat bröd med sin täljkniv och lika stora skivor av den egenystade getosten, sedan skulle vi turas om att halsa vin ur hans lägel.
Nej, så hade jag väl inte trott att de skulle gå till.
Men inte heller hade jag trott att jag skulle behöva äta min sista måltid (för vi tog oss visserligen upp men vi skulle ju också ner igen samma väg) inklämd mellan mellan tyska, svenska och brittiska turister, varav den tyska damen på min högra sida är mycket upprörd över att hon fått potatis trots att hon sagt till att hon inte ville ha någon potatis. Det är inte utan att jag känner mig lite besviken. Maten är riktigt god men efter den här nära-döden-upplevelsen tyckte jag nog att jag var värd en fåraherde. Tyska turister går att hitta på betydligt enklare sätt.
Kommentarer