Hög som ett (dock)hus

Hur går det då med dockskåpsfamiljen så här i julidepressionens tider, undrar ni naturligtvis.

Ja... jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Man vill ju inte gärna lämna ut folk hur som helst i sociala medier. Men sanningen är den att dockskåpsfamiljen hanterar det här med julidepression betydligt radikalare än jag.

Sedan Fernando från Mallorca byggt takterrassen har de mest hängt däruppe. Alla är de överens om att Fernando från Mallorca är det bästa som har hänt i dockskåpet. Ännu mer uppspelta blir det när han plockar fram en gigantisk joint ur bagaget. Ja precis, det är den där vita saken på bilden som är lika stor som wienerbrödsfatet.

De är lite fnittriga redan innan Fernando har fått fyr på den. Virginia pratar länge om vilken fantastisk effekt gräs (ett ord som hon slänger ur sig som om hon använder det var och varannan dag, så väl ordet som själva gräset) har på kreativiteten. 

Efter bara ett par bloss tappar hon emellertid så väl kreativiteten som koncepten och tar igen sig i drivbänken en stund. 

Till och med den jordnära Laura provar på och tycker att det känns uuuuuuuunderbart, men det är lite svårt att hålla reda på vad som är upp och ned. Leonard har klivit upp på skorstenen och orerar om små pippifåglar och att vara fjäderlätt. Om inte alla de andra vore så i gasen själva skulle åtminstone någon av dem ha lagt märke till att han faktiskt inte har tagit ett enda bloss. 

Men det är det ingen som har tid med någon annan än sig själv. Fernando bär runt Sigrid på ryggen och tar emellanåt små hoppsasteg. Båda gnäggar så högt de kan 

Elvira, som jag alltid bedömt som den vettigaste i huset, har lämnat takterrassen när hon tyckte att det började bli allt för löjligt. Hon har smugit sig in i Lauras rum, där den rosa telefonen står, och passar på att ringa till sin brevvän i Nya Zeeland.