Vita områden på kartan

När det är svårt att hitta något att blogga om kan man alltid leka med olika bloggmallar. Det var visserligen vitt förut härinne men nu är det ännu vitare. Som det vita pappersarket, fritt att skriva vad man vill på. Just nu är jag inte riktigt säker på vad jag vill skriva. Det känns...vitt.

Orden är som bakvända flyttfåglar, de sträcker söderöver över sommaren och ännu har de inte kommit tillbaka. Men när trädena glesnar tätnar själen. Så det finns hopp.

I min anteckningsbok finns en lista med idéer för blogginlägg, för stunder som dessa, vita stunder. Ingen av de där idéerna verkar intressanta att skriva om. Vad man lär sig av att läsa. till exempel, låter ju som ett skoluppsatsämne. Jag förkastar det och börjar bläddra i en gammal anteckningsbok och hittar noteringar för ett inlägg om just detta: Vad Man Lär Sig Av Att Läsa. Det verkar inte som om jag kommer undan. Ödet har bestämt sig. 

   Och det visar sig att läsandet handlar just om det att fylla ut de vita områdena på kartan.

Jag bodde på landet när jag var barn och hade inga syskon. Min mamma var hemmafru och därför var jag hemma med henne och inte på dagis. Jag antar att jag var ett ganska ensamt barn, även om jag inte tyckte att det var ett problem. 

   En tisdag i månaden stannade nämligen bokbussen vid grannens hus och jag och min mamma gick dit med en stor väska mellan oss. Vi fick saft respektive kaffe vid grannens blommiga köksbord medan vi väntade på att bussen skulle dyka upp utanför fönstret. En hel buss med böcker!

   Längst bak fanns barnböckerna. Jag fick välja hur många jag ville, bara de fick rum i väskan. Min mamma lade sig aldrig i vad jag lånade, om det var lämplig läsning för någon i min ålder eller inte. Med så många böcker var jag aldrig ensam. 

Och vad lärde jag mig då av att läsa alla dessa böcker? Jag lärde mig att det finns flera sätt att leva. All hade det inte som jag. På gott och ont. En del bodde i stan och hade fullt med folk omkring sig, men ingen bokbuss. Och jag kunde välja något annat om jag ville. Åtminstone så småningom.
   Ett tag ville jag bli Bodil Malmsten. Numera räcker det att läsa henne. Någonstans har hon sagt eller skrivit något om att det intressanta med att läsa är inte att se hur lika vi är utan hur olika vi är. 

Och jag håller med. De bästa böcker jag läst utspelar sig på platser, där jag inte varit och miljöer jag troligen aldrig kommer i närheten av.
   Att komma nära och känna med andra människor som är helt olika oss själva, det är vad vi lär oss av att läsa. Och det må låta pretentiöst men det gör det inte mindre viktigt.