Diagnos: Nostalgi
I år kände jag mig tveksam till att göra någon nostalgikalender (En tradition jag haft här på bloggen under några år). Det där med nostalgi kändes plötsligt lite kletigt. Ungefär som när man inte kan bli av med en tejpbit som fastnat på fingrarna; man viftar och slåss med den och när man väl tror sig ha blivit av med den så sitter den i håret.
Det kändes rent av lite osunt att hålla på att frottera sig med företeelser från sin barn- och ungdom. Hur kan man gå i spinn över Doktor Krall och Fablernas Värld vid 44 års ålder. Väx upp!
Men det är ju den där tiden på året: hemvändandets tid. När man reser tillbaka till sin barndoms stad, sin hembygd, sina rötter och allt ska vara som det alltid har varit. Nu är traditionernas tid.
in i skogen
mörk var skogen
barnet bredvid mig
kramade hårt min hand
ordlösa
gick han och jag
djupare in i skogen
där fanns den
min barndom precis som jag lämnat den
ett litet rådjur skuttar iväg.
/ko un
Det är nog inte en slump att det kommer så många filmer just nu som handlar om just det, att vända tillbaka hem: Jag kommer hem till jul, En del av mitt hjärta, Lantisar. Nu har jag inte sett någon av de där filmerna så jag ska väl inte påstå något om dem, men andra filmer i den där genren (Hemvändargenren?) brukar ju handla om att man flytt från något man borde ha gjort upp med, att man när man vänder hem igen ska upptäcka att ens sanna jag faktiskt finns här och inte i den storstad där man håller på att slita ut sig på ett flashigt jobb, att man inte kommer undan sin hemstad.
Lantisar ska förövrigt vara delvis inspelad i det som var min barndoms stad, mina rötter. Eller för att vara riktigt korrekt: den tätort med stadsrättigheter som låg närmast den plats där jag bodde. 2 mil. Jag var en lantis på riktigt.
Jag har alltid känt mig lite irriterad av budskapet i de där filmerna, att det bästa du kan göra är att flytta hem igen, att bo någon annanstans är att ljuga för dig själv om vem du är.
Det är faktiskt fullt möjligt att ditt sanna jag finns någon annanstans än där du råkade födas. Att du måste ge dig i väg för att hitta det. När jag besöker min gamla hemstad, eller den plats 2 mil ifrån den där jag faktiskt växte upp, känner jag inte att jag behöver göra upp med någonting, inte att jag hittat mig själv igen. Men jag förstår vad Gunnar Ekelöf menar när han skriver: "Jag är en främling i detta land, men detta land är ingen främling i mig."
Så vad har allt detta med min nostalgikalender att göra? Ja, inte vet jag. Mer än att jag känner mig ytterst tveksam till att förhärliga sitt förflutna. Och detta att på ett lustfullt sätt grotta ner sig i filmer, musik och prylar från sin barndom är snarare ett tecken på sjukdom än något annat.
Ändå älskar jag SVT:s Öppna Arkiv och musiken från 90-talet. Och visst blir det en nostalgikalender i år också.
Och medan den rullar på härinne ska jag försöka att äntligen få fart på min så kallade Bourgognebok och se till att den blir utgiven. Den handlar bland annat om att hitta sitt sanna jag under resa.
Med detta sagt vill jag avsluta min debatt med mig själv med följande kloka ord ur En gentleman i Moskva av Amor Towles
För som det ska visa sig kan man göra ett ganska njutbart återbesök i det förgångna, så länge man gör det med insikten att nästan alla aspekter av det har förändrats.
Det kändes rent av lite osunt att hålla på att frottera sig med företeelser från sin barn- och ungdom. Hur kan man gå i spinn över Doktor Krall och Fablernas Värld vid 44 års ålder. Väx upp!
Men det är ju den där tiden på året: hemvändandets tid. När man reser tillbaka till sin barndoms stad, sin hembygd, sina rötter och allt ska vara som det alltid har varit. Nu är traditionernas tid.
in i skogen
mörk var skogen
barnet bredvid mig
kramade hårt min hand
ordlösa
gick han och jag
djupare in i skogen
där fanns den
min barndom precis som jag lämnat den
ett litet rådjur skuttar iväg.
/ko un
Det är nog inte en slump att det kommer så många filmer just nu som handlar om just det, att vända tillbaka hem: Jag kommer hem till jul, En del av mitt hjärta, Lantisar. Nu har jag inte sett någon av de där filmerna så jag ska väl inte påstå något om dem, men andra filmer i den där genren (Hemvändargenren?) brukar ju handla om att man flytt från något man borde ha gjort upp med, att man när man vänder hem igen ska upptäcka att ens sanna jag faktiskt finns här och inte i den storstad där man håller på att slita ut sig på ett flashigt jobb, att man inte kommer undan sin hemstad.
Lantisar ska förövrigt vara delvis inspelad i det som var min barndoms stad, mina rötter. Eller för att vara riktigt korrekt: den tätort med stadsrättigheter som låg närmast den plats där jag bodde. 2 mil. Jag var en lantis på riktigt.
Jag har alltid känt mig lite irriterad av budskapet i de där filmerna, att det bästa du kan göra är att flytta hem igen, att bo någon annanstans är att ljuga för dig själv om vem du är.
Det är faktiskt fullt möjligt att ditt sanna jag finns någon annanstans än där du råkade födas. Att du måste ge dig i väg för att hitta det. När jag besöker min gamla hemstad, eller den plats 2 mil ifrån den där jag faktiskt växte upp, känner jag inte att jag behöver göra upp med någonting, inte att jag hittat mig själv igen. Men jag förstår vad Gunnar Ekelöf menar när han skriver: "Jag är en främling i detta land, men detta land är ingen främling i mig."
Så vad har allt detta med min nostalgikalender att göra? Ja, inte vet jag. Mer än att jag känner mig ytterst tveksam till att förhärliga sitt förflutna. Och detta att på ett lustfullt sätt grotta ner sig i filmer, musik och prylar från sin barndom är snarare ett tecken på sjukdom än något annat.
Ändå älskar jag SVT:s Öppna Arkiv och musiken från 90-talet. Och visst blir det en nostalgikalender i år också.
Och medan den rullar på härinne ska jag försöka att äntligen få fart på min så kallade Bourgognebok och se till att den blir utgiven. Den handlar bland annat om att hitta sitt sanna jag under resa.
Med detta sagt vill jag avsluta min debatt med mig själv med följande kloka ord ur En gentleman i Moskva av Amor Towles
För som det ska visa sig kan man göra ett ganska njutbart återbesök i det förgångna, så länge man gör det med insikten att nästan alla aspekter av det har förändrats.
Kommentarer