Riktiga idrottsmän

...eller kvinnor 

Vasaloppsmorgon är te och scones i soffan. Det är sedan gammalt. Det är också sedan gammalt att jag kommer att tänka på min mamma.
Det är när de där flåshurtiga skidmotionärerna börjar gnälla på att det inte finns några spår. Eller när spårgruppen är ute för att de där gelätande sprättarna med rejält magstöd ska kunna ta sig fram fort nog på upploppet. De må kunna staka sig fram från Sälen till Mora men spåra kan de inte. Muttrar jag föraktfullt och tänker på min mor.


När jag var barn var det snö varje vinter och det får det att låta som om jag var barn på Medeltiden. Min mamma tvingade ut mig på skidturer varenda dag. I skogen eller över gärdena. Tvingade just eftersom jag inte var ett särskilt sportigt barn. Jag hade oftare något mer intressant inomhusprojekt på gång men den dagliga skidturen kunde man inte komma undan.
Och inte hade vi någon spårgrupp före oss eller någon skoter som drog upp spår. Vi spårade själva. Först plöjde min mamma fram i djupsnön med sin röda stickade mössa på huvudet och jag plöjde efter, klunsig i bylsiga termobyxor och en hemsydd täckjacka. Om jag skulle komma på idén att gnälla (Vilket jag säkert gjorde, jag var som sagt ett så kallat inomhus barn) sa min mamma fermt i från att vi var väl inte gjorda av socker.
Så beter sig riktiga idrottsmän.